Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Det är väl sannolikt, att man vid en sådan
överföring kommer att direkt jorda nollpunkten i
överensstämmelse med amerikansk praxis. Man bör
kunna bygga en 380 kV ledning med sådant
jordfels-skydd, att åskstörningarna praktiskt taget elimineras.
Emellertid finns det många förespråkare för
överföring med högspänd likström på de avstånd, som
ifrågakomma från norra till mellersta eller södra
Sverige. Man erhåller därvid — vid hittills utprovade
system — dyrbarare generator- och
mottagningsstationer men kan göra besparingar vid
överförings-linjen. Framför allt är det möjligt att vid högspänd
likström utföra överföringsledningen som kabel. Man
kan ju utan svårighet bygga en likströmskabel för
flera hundratusen voit mot jord, emedan man vid
likström icke besväras av dielektricitetsförlusterna i
isolationsmediet och får en mera likformig
fördelning av spänningsgradienten i detta.
Hittills har emellertid fördyringen på
avsändnings-och mottagningsstationerna varit väsentligt större än
besparingen på överföringslinjerna. Frågan är
närmast den, om man genom övergång från de hittills
vid högspänd likström tillämpade systemen vid
seriekopplade kommutatormaskiner till omriktare av
kvicksilvertyp eller annan typ kan samtidigt
åstadkomma en störningsfri drift och en tillräcklig
minskning av anläggningskostnaden. Det föreligger enligt
min mening icke något tvivel om att det ur teknisk
synpunkt är möjligt att utföra en driftsäker högspänd
likströmsöverföring. Det är endast fråga om
kostnaden.
I Sverige bör man kunna använda jorden som
återgångsledning, även om denna lösning endast
användes såsom en reserv på sådant sätt, att man vid ett
högspänt treledarsystem använder jorden som
återledning för halva effekten, om ena ytterledaren
skadas. Man bör nämligen både vid avsändnings- och
mottagningsstationer relativt lätt kunna skaffa sig
goda jordningspunkten där strömmen störningsfritt
nedledes i jorden tack vare de stora sjöar, som vi i
regel ha vid kraftanläggningarna liksom även vid en
del centrala mottagningspunkter.
I mellersta Sverige undergår det statliga
stam-linjenätet för 132 kV en hel del kompletteringar för
att kunna fördela de stora kraftbeloppen från
Norrland. Om vi utgå från Hallsberg såsom den blivande
slutpunkten för 220 kV linjerna, så finns det numera
en dubbel 132 kV ledning mellan Hallsberg och
Trollhättan med undantag för den korta distansen mellan
Hallsberg och Moholm, där enkellinje användes.
Enkellinjen från Hallsberg till Norrköping håller på
att utvecklas till en slinga genom en ny 132 kV linje
från Hallsberg över Malfors till Norrköping. Den
existerande 70 kV linjen Malfors—Mjölby—Nässjö—
Jönköping kommer att längre fram omläggas till
132 kV. Det får anses vara endast en tidsfråga, att
en 132 kV linje bygges mellan Alingsås över Borås
till Jönköping, då man får en sammanhängande
132 kV slinga mellan Trollhättan och Motala
kraftverk söder om Vättern. Mellan Västerås och
Hallsberg har byggts en ny 132 kV ledning över Köping
och Frövi, som kommer att stanna kvar vid denna
spänning, sedan den först byggda stamlinjen fått
spänningen höjd till 220 kV. Utbyggnadsprogrammet
upptager dessutom en 132 kV linje från Hallsberg
till Kil.
Fig. 4. Statens vattenfallsverk.
—Krafttillgången under normalår.
–„ „ exceptionellt torrår.
- Den verkliga belastningsintensiteten augusti 1939—
Juli 1942.
––-Prognos för belastningsintensiteten av oktober
1939, "krigsprognosen".
— •-■ Prognos för belastningsintensiteten av augusti 1941.
Det förtjänar att nämnas, att spänningen på den
ursprungligen för 132 kV byggda linjen Porjus—
Stadsforsen efter insättning av tillsatstransformator i
Porjus höjts till 150 kV i Porjus, medan spänningen
från Boden till Stadsforsen höjts ca 140 kV.
Spänningshöjden är en följd av att Porjusanläggningens
effekt ökats. Linjen Porjus—Stadsforsen torde med
sin längd av 600 km och en inmatad effekt av 70 MW
vara den hårdast belastade linjen i sitt slag i världen.
För att transformatorerna icke skola ansträngas över
hövan, kommer systemets nollpunkt att jordas direkt.
Därvid får man visserligen räkna med att varje
jordfel föranleder utlösning. Men numera äro vardera av
de sex sektionerna på linjen Porjus—Stadsforsen
utrustade med tillförlitligt selektivskydd, så att vid fel
på endera av dessa sektioner endast denna utlöses.
Besparingsåtgärder vid de pågående nybyggnaderna.
Tiden medgiver icke, att jag ingår på tekniska
detaljer. Jag vill endast nämna, att det vid alla nya
anläggningar i stor omfattning användes
jorddammar med begränsning av betongkonstruktionerna,
vilket naturligtvis ur materialbesparingssynpunkt är
önskvärt. Sannolikt blir det emellertid lönande att
fortsätta därmed även efter kriget. Vattenfalls nya
220 kV linjer utföras i skogsmark, dvs. på 95 %
av linjelängden, med stagade portalstolpar av trä,
på cylindriska ihåliga betongfundament, som gjutas
i depå. Spännvidden har därigenom kunnat hållas
uppe i normalt 200 m. I åkerjord användas stagade
stolpar, men där minskas spännvidden till 160 m.
Kanske kommer man även att vid linjerna bibehålla
den billigare stagade stolpen efter kriget.
1 aug. 1942
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
