Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
Teorien för termobimetaller.
Av E. V. VIDEGREN.
(Forts. fr. sid. 99.)
C. Några frågor kring teorien om
termobimetaller.
a. Termobimetall-metaller och -legeringar.
Var och en som har med termobimetaller att göra
och med val av den ena eller andra
partkombinationen, har behov att känna till parternas egenskaper så
till vida, som dessa äro medbetingelser till bimetallens
karaktär.
För att i någon mån fylla en brist har författaren
sammanställt en tabell över några metaller och
legeringar, vilka synts särskilt lämpliga som
termobi-metallparter, och den är nog ej i behov av vidare
kommentar (tabell 1).
Det synes i litteraturen ej vara rikligt av
elastici-tetsmodylvärden för metaller och legeringar vid
temperaturer utöver rumstemperaturen. Förf. har ej
haft andra än för Fe och Cu till buds. Men för de
flesta av de metaller och legeringar, som intresserade,
fanns tillgång på elasticitetsmodyler vid
rumstemperatur. När modylerna för järn och koppar insatts
som ordinata i ett diagram med metallernas
smältpunkter som abskissa, bildade kurvorna bågar, som
kunde fortsättas till respektive smältpunkter. På
denna om än mycket ofullständiga induktion drogs
den slutsatsen, att detta borde kunna utföras för alla
metaller och legeringar. Det är på det sättet övriga
elasticitetsmodyler vid högre temperatur erhållits.
b. Klarläggning av betydelsen av det i föreliggande
teori använda begreppet "en termobimetalls
temperaturområde".
En metall eller legering kan förekomma i tvenne
fasta g r än st ill st ån d eller någon
mellanliggande grad av vardera. De förstnämnda äro det
kristalliniska och det amorfa. Dylik uppfattning har
företrätt® av Beilby och Roseniiain. I det kristalliniska
tillståndet är metallen eller legeringen sammansatt
av uteslutande en eller flera sorter fullständigt
utbildade kristallindivider, som utmärka sig därigenom,
att varje atomsort i individen återfinnas i egna
parallella plan med lika automtäthet och geometrisk
atomfördelning. Hit hör även atomplan med isomorft
ingående atomhalter, som utmärka s. k. "fasta
lösningar", samt även atomplan, som innesluta
tvångs-härbärgerade härdnings- eller uthärdningsatomer eller
-molekyler. Men i dessa fall, då ett atomplan ej är
fritt från främmande inblandning, kan man tala om
en viss amorfisering, vilken har analogt inflytande
på den rena kristalliniska metallen hållfasthet som
det, vilket uppkommer genom dynamisk
amorfisering (sträckning, stakning osv.). Det amorfa
gränstillståndet utmärker sig därigenom, att individen
utgöres av den enskilda atomen, molekylen eller
kristallspillran och att individerna äro spridda på en
slump om varandra. Slutligen utmärker sig
mellantillståndet därigenom, att metaller som tillhöra
detsamma innehålla en mekanisk blandning (kan
separeras mekaniskt under mikroskopet) av mer eller mindre
ideellt fullkomliga kristaller och amorfa partier.
En eutektikumhaltig metall skulle alltså kunna sägas
vara en sådan blandning.
För att förstå de olika tillståndens förhållande vid
yttre, dynamisk påverkan — här begränsad till
sträckbelastning av en elastisk-plastisk, kristallinisk
metallstav — beakta vi först den nämnda ordningen med
atomplan i det kristalliniska tillståndet. På grund
av därutöver gällande likformiga geometriska
fördelning av atomerna kunna dessa atomplan för en
viss atomsort i en kristall återfinnas i flera
rymdriktningar. Om nu en dylik kristall till följd av
sträckbelastningen på staven utsättes för
böjnings-(inklusive skjuv-)belastning från grannkristaller,
kommer kristallen, enär det vanligen behöves en viss
minimiskjuvpåkänning per ytenhet atomplan för att
åstadkomma kristallens varaktiga deformation genom
glidning längs atomplan och för att permanent
deformera mellan kristaller befintliga eutektikum, till
en början att undergå en böjningsdeformation,
varaktig endast så länge belastningen varar, men åter
försvinnande, om belastningen upphör. Analoga
deformationer, sammansatta med de deformationer, som
övergående uppkomma, där tvenne atomplan genom
belastning i normalens riktning tvingas att förändra
avstånd från varandra, kallas, om de gå till sin
yttersta gräns, metallens elasticitet, som står i samband
med metallens elasticitetsmodyl E. Dess uppmätning
kan här förbigås. Av betraktelsen uppstår idén att
elasticitetsmodylen för en viss metall kan ändras ej
endast genom en temperaturändring utan i någon
mån även genom amorfisering och kristallförändring.
Det är nödvändigt att strängt skilja mellan
elasticitet och elasticitetsmodyl. Den senare är ej ett mått
på den förra. Det är i huvudsak samma modyl för
kroppar i olika tillstånd, såsom mjukglödgad, renaste
koppar, mjukglödgad med 0,10 % föroreningar och
kallbearbetad (hårddragen) i olika grader. Men
elasticiteten, som mätes genom de olika tillståndens
elasticitetsgränser (elasticitetsspänningsgränser oeg,
eller elasticitetstöjningsgränser eeg, som äro
samhöriga elasticitetsmaximalvärden) står till
elasticitetsmodylen i följande relation,
[M.1 = [Ml =. [Ml
-(36 a)
Tillät. 1
Tillst. 2
Tillät. N
Om man tillämpar ekv. 36 a på koppar och låter
l:sta ledet till vänster motsvara renaste kristallinisk,
mjuk koppar. Ecu — 1 250 000 kg/cm2. Antag att
sträckprovförlängningen mätes på en längd av 20 em.
Vilken elastisk förlängning måste man med säkerhet
mäta för att bekräfta ett ff^-värde = 420 kg/cm2?
Svar: X20 cm
ekv. (36 a) är
K)i . JL
(0„)i 420 ■
per 20 cm eller per 2 cm. Enl.
varav Å2 = 0,67 • 10_a
1250 000’
cm - 6,7 • 10
mm
Med Mårtens spegelapparat eller med en
extenso-meter från AB. C. E. Johansson uppmätes en mät-
19 sept. 1942
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
