Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 18 dec. 1943 - Anrikningen och den mineraliska råvaruförsörjningen, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skulle ha varit av mycket stor betydelse för hela
skifferoljeproblemet. Det var därför naturligt, att
Svenska Skifferoljebolaget redan på ett tidigt
stadium igångsatte undersökningar för att söka
lösa detta problem. Det visade sig därvid, att
anrikningen av skiffern var ur rent teknisk
synpunkt fullt genomförbar. Metoden hade endast
den nackdelen, att den blev avsevärt dyrare än de
övriga under diskussion varande metoderna.
Orsaken härtill var, att skiffern erfordrar en så
exceptionellt långt driven nedmalning för att de
bi-tumenförande beståndsdelarna skola bli
renkros-sade. Vissa utländska oljeskiffrar äro
gynnsammare i detta avseende.
Vårt stora behov av apatit, som — såsom jag
redan nämnt — i betydande utsträckning
tillgodoses av de apatitkoncentrat, som erhållas
genom flotationsanrikning av järnmalmsavfallet
från anrikningsverken, framför allt i Malmberget
och Grängesberg, har medfört, att även andra
råmaterial börjat undersökas, bl.a. den
apatit-förande kalkstenen på Alnö, varvid i första hand
en magnetitförande del av fyndigheten kommer
i fråga. Problemet att tillfredsställande anrika
detta material synes vara på väg att finna sin
tekniska lösning. Men även här tillstöta problem
av ekonomisk natur. Det gäller nämligen att även
nyttiggöra de samtidigt erhållna stora
kvantiteterna kalk på ett sådant sätt, att apatitkoncentratet
icke blir betungat med för höga kostnader.
Ett annat aktuellt anrikningsproblem är
anrikningen av grafit. För tillverkning av
grafit-deglar, vilka behövas i olika sammanhang inom
metallindustrin, erfordras grafit av mycket hög
renhetsgrad. Tidigare har man importerat dylik
grafit eller sådana deglar. Det gäller nu, att från
någon av landets egna grafitförekomster, som
enligt tidigare undersökningar visat sig endast
kunna frambringa sekunda grafitprodukter, söka
komma fram till kvaliteter av önskad beskaffenhet.
Bristen på kaolin för vår pappersindustri har
medfört, att kaolinförande sandlager i södra
Sverige nu blivit aktuella såsom
kaolintill-gångar, sedan det visat sig möjligt att på relativt
enkelt sätt anrika kaolinen. Vissa vanadin- och
titanförande malmer skulle också kunna nämnas
i detta sammanhang.
Kan anrikning skapa nya råvaror?
Jag nämnde i början hurusom
anrikningsteknikens utveckling medfört, att gränserna för vad
som kan betraktas såsom en aktuell
mineralråvarutillgång blivit vidgade. Kan man månne med
en blick in i framtiden tänka sig, att
anrikningstekniken ur några nu icke aktuella, mer eller
mindre vanliga råmaterial skulle kunna skapa fram
nya förråd av mineralråvaror? Det är en fråga,
som man gärna gör sig, när man ser tillbaka på
den hittillsvarande utvecklingen.
De båda exemplen oljeskiffern och alnöapa-
titen ge härvid en god fingervisning om de
huvudsvårigheter, som i de flesta fall lägga hinder i
vägen för olika nya anrikningsprojekt, som
därvid kunna tänkas komma i fråga. A ena sidan
rör det sig om råmaterial med mycket finkornig
och sammanvuxen struktur, som fordrar långt
driven finmalning. Det förhåller sig nu så, att
kraftåtgången vid nedmalningen står i omvänd
proportion till den vid målningen erhållna
kornstorleken. Kostnaden för malmedel ökar också i
ungefär samma proportion. Om man så härtill
lägger, att kapaciteten hos såväl kvarnar som
anrikningsmaskiner i stort sett minskas i
proportion till partikelstorleken hos det gods, som skall
behandlas, är det tydligt, att man för material,
som för renkrossning fordra mycket långt driven
finmalning, lätt kommer till allt för höga
behandlingskostnader, redan innan en tillfredsställande
renkrossningsgräns är uppnådd. Det kan ha sitt
intresse att nämna att energiåtgången för att
krossa ned kvarts till ca 0,7 [i beräknats vara ungefär
lika med den energimängd, som behöves för att
smälta kvartsen. Strukturförhållandena hos
materialet ha emellertid vid renkrossningen en
mycket stor betydelse. Om kornfogarna mellan de
olika mineralkornen äro mycket starka, måste
den genomsnittliga nedkrossningen drivas
avsevärt längre än till storleken av de enskilda
mineralkornen i den okrossade produkten.
Matematiskt kan visas, att man t.ex. för en
renkrossnings-grad av t.ex. 90 % måste driva målningen ned
till en partikelstorlek av ca 1/S2 av den
ursprungliga kornstorleken av mineralen i det okrossade,
ur krossningssynpunkt homogena råmaterialet.
Detta innebär, att ett råmaterial med en
kornstorlek hos de ingående mineralen av t.ex. endast
0,3 mm, skulle behöva malas ned till en
partikelstorlek av endast 10 tu, om de strukturella
förhållandena äro särskilt ogynnsamma. Just
omkring denna kornstorleksgräns tillkommer
dessutom, att de olika anrikningsprocesserna börja
lämna allt sämre och sämre resultat, vilket
innebär orenare koncentrat och högre förluster av det
nyttiga mineralet. Denna gräns inträffar för
övrigt först för den våtmekaniska anrikningen och
sist för flotationsanrikningen. För dylika
råmaterial sätter alltså en kornstorlek hos de nyttiga
mineralen av ca 0,5 à 0,3 mm vanligen en teknisk
och ibland även ekonomisk gräns för
möjligheterna till effektiv anrikning. Vi tangera här en
forskningsuppgift av utomordentligt intresse.
Nu förhåller det sig emellertid så, att flera av
våra anrikningsbara malmer ha en kornighet,
som ligger under 0,5 à 0,3 mm.
Strukturförhållandena äro emellertid då sådana, att kornen vid
målningen i stor utsträckning lösgöras
längs^korn-fogarna, vilket medför, att tillfredsställande
renkrossning uppnås redan vid en nedkrossning till
en partikelstorlek av ungefär samma
storleksordning som mineralkornen i malmen. Om det nyt-
«11 dec. 1943
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
