Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Produktenverhältnissmesser, h. 41/42, s. 489. Einfluss der
Stromverdrängung auf die Stromübertragung bei
Turbo-schleifringen, h. 43/44, s. 518.
Elektroteknikeren (STF 221, KTH 674).
Kabelkapper, h. 15, s. 418, h. 16, s. 445. Eftersyn af
større Transformatorer, h. 16, s. 456. Lynskader i
Danmark 1941, h. 17, s. 471. Beskyttelse af
Lavspændings-installationer for Følgerne af Lynnedslag i Lavspændings
néttet, h. 18, s. 495. En automatisk Vinduesaabner, h. 18,
s. 509. Aluminium, h. 20, s. 572.
F. H.
Föreningsmeddelanden
Svenska Elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska Teknologföreningen, höll ordinarie sammanträde
fredagen den 15 januari 1943 på föreningens lokal.
Ordföranden, tekn. dr Fredrik Dahlgren, öppnade
sammanträdet och hälsade de närvarande välkomna. Till
justeringsmän utsågos civilingenjör Olof Berg och direktör
Gunnar Dahlén. Ingenjör Lars Magnus Ericsson och
civilingenjör Halvard Liander invaldes i föreningen, varjämte
civilingenjörerna Owe Ancker, H Christiansson, Sigurd
Fladvad, Edward Graham, Torsten Ljungström, Klas
Th:son Lundberg, Bune Lundberg, Bobert Nordell, T
Porsander, Douglas von Beis, Bror Svensson och Björn
Åström inträdde i föreningen efter anmälan.
I "dagens eko" lämnade chefsingenjör Gösta Carlsson
några både sakliga och humoristiska glimtar från
Stockholms Elverks historia med anledning av att verket för
någon tid sedan kunnat fira sitt femtioårsjubileum. En
liten skrift om denna epok utdelades till de närvarande
efter sammanträdet.
Därefter höll ingenjör Evald Dahlquist ett föredrag
om elektrofilter. Efter en kort historik över tidigare
observationer av elektriska urladdningar genom rökfyllda
gaser och de första patenten angav talaren de företag på
världsmarknaden, som specialiserat sig på elektrofilter.
Inom Asea gjordes de första förundersökningarna 1918,
men först 1933 igångsattes mera systematiska försök i
liög-spänningslaboratoriet i Ludvika.
En nutida elektrofilteranläggning består av två
huvuddelar, högspänningsmaskineriet och filtret. Högspänd
växelström likriktas i en mekanisk, roterande apparat och
den högspända likströmmen tillföres filtret, som har två
elektrodsystem, emissionselektroderna och
utfällningselek-troderna, mellan vilka den partikelbemängda gasen får
passera. Kring de negativa emissionselektroderna, som ha
liten krökningsradie och vanligen utgöras av ett system
fina trådar, bildas korona om spänningen är tillräckligt
hög, dvs. en stötjonisering uppstår i gasskiktet intill
trådens yta. Härvid bildas i gasen positiva och negativa joner
samt fria elektroner. På grund av det elektriska fältet
mellan elektroderna vandra de positiva jonerna in mot den
negativa elektroden, medan de negativa samt elektronerna
vandra ut mot den positiva utfällningselektroden. En stor
del av elektronerna förena sig med gasens molekyler och
bilda negativa joner. Den rymdladdning, som härigenom
uppkommer, förhindrar strömrusning och ger ett stabilt
förlopp. Om nu partiklar införas med gasen i fältet
komma de relativt snabbt att upptaga negativ laddning och
drivas ut mot utfällningselektroden, där de avge
laddningen, sammansluta sig med andra partiklar till större enheter
och falla eller rinna av. Eventuellt måste elektroden skakas.
Den mekaniska högspänningslikriktaren av Aseas typ
består av en normal reaktionsmotor med förlängd axeltapp,
vilken bär upp en bakelitskiva med metallsegment, som
vid rotationen kommuterar enfaskretsen så att
filterspänningen varje halvperiod kommer upp till nätspänningens
toppvärde, då brytning sker. Spänningen sjunker sedan
ned mot filtrets koronaspänning. Då nätspänningen nästa
halvperiod återkommer sker tandningen mest gnistfritt
om kontakt göres just då nätspänningen nått filtrets
rest-spänning. Elektronemissionen blir då intensiv, enär den
gamla jonatmosfären till stor del försvunnit. Enligt
hittills vunnen erfarenhet ger den mekaniska enfaslikriktaren
en kurvform på spänningen som ger bättre filterverkan
än rörlikriktarens. Ej heller är det säkert att man vinner
något med att göra likriktaren trefasig.
Gnistbildningen stör ej radio på längre avstånd än
10—15 m och störningarna hindras med resistanser och
kondensatorer att sprida sig efter ledningarna.
Talaren kom därefter in på filtrets teori och
diskuterade därvid polaritetens betydelse för filtrets
verkningsgrad, ljusfenomenet, fältstyrkefördelningen m.fl. faktorer,
som bestämma det elektriska urladdningsförloppet, vidare
partiklarnas uppladdning och utfällning och den roll, som
spänningsgradienten och dielektricitetskonstanten spelar
härför. I detta sammanhang demonstrerade talaren på en
modell den blåsverkan på partiklarna, som uppkommer av
den s.k. jonvinden när de negativa gasjonerna röra sig
mot utfällningselektroden med betydande hastighet och
därvid kan föra med sig partiklarna.
De partikelstorlekar, där elektrofilter vanligen komma
till användning, ligga mellan 1—60 fi. För mindre
partiklar än 1 lämpa sig speciella elektrofilter, som arbeta
med homogena fält och uppladdning i separat zon. För
partiklar över 60 n är elektrofilter även effektivt men kan
då knappast ur ekonomisk synpunkt konkurrera med
vanliga mekaniska avskiljare av cyklontyp. En viss
standardisering har åstadkommits i fråga om filterkonstruktionerna,
där utvecklingen går från rörfilter mot planfilter. För
fast utfällning använder Asea ett maskineri för 55 kV,
för flytande utfällning 44 kV med vissa standardeffekter,
t.ex. 5, 10 och 20 kVA. Högspänningslikriktaren bör ej
användas för högre strömstyrka än 300 mA.
Slutligen beskrev talaren några utförda
elektrofilteran-läggningar. I Boliden användes filter för utfällning av
kvartsdamm ur ventilationsluften från krossarna.
Elek-troliltret insattes för att minska silikosfaran, men det
visade sig att det tillvaratagna stoftet innehåller så mycket
guld och silver alt anläggningen amorteras på något år.
1 Bönnskär användes elektrofilter för att fälla ut
vismut-damm ur gasen från kopparkonvertrarna och för selektiv
utfällning av olika slags partiklar vid olika
gastemperaturer. I Kramfors Sulfitfabrik användes elektrofilter för att
slå ned SO3 m.m. ur rostgaserna från kisugnen. Gasen blir
klar och genomskinlig och ger en bättre sulfitlut, minskad
risk för gipsbildning i ledningarna och kortare koktid. I en
sulfatfabrik i Uleåborg användes elektrofilter för
alkali-återvinning ur rökgaserna, representerande ett värde av
storleksordningen 400 000 kr. per år vid full drift.
Elektrofilter användes även för utfällning av tjära ur
generatorgas, olja ur destillationsgaserna från skiffer och
aluminiumoxid ur gaserna från roterugnen vid
aluminiumoxid-verk.
Efter föredraget följde en ganska livlig diskussion med
inlägg av hrr Hansson, Leijonhufvud, Vrethem, Eli,
Stenkvist m.fl. samt ordföranden och föredragshållaren.
Härunder framkom bl.a. att energiåtgången för
avskiljningen varierar med gasmängd och partikelmängd.
Som ungefärliga normalvärden nämndes 0,5 kWh per
1 000 m3 gas och för nedslagning av t.ex. glaubersalt
50 à 70 kWh per ton. Försök med mycket små filter,
t.ex. för gengasbilar, ha visat elektrofiltrets möjligheter,
men filtret blir tyvärr lika tungt som gengasaggregatet.
Försök att ersätta den mekaniska likriktaren med
rörlik-riktare hade icke givit goda resultat. Slutligen
diskuterades möjligheten att använda elektrofilter vid
avskill-ning av koppardamm i kabelslagerier och för luftrening
vid automatiska telefonstationer.
Dagen avslutades med supé och kamratlig samvaro
under övliga former. Sammanträdet besöktes av ett 60-tal
personer. Mm
E 32
6 febr. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
