Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
nen vill sjunka ihop. Som en följd härav kräver
metoden 4—5 gånger så stora förstyvningar som
spänningsglödgningen, vilket framgår av fig. 18.
De förstyvningar, som användas vid
normalisering, ha dessutom kortare livslängd på grund av
den höga temperaturen och den därmed
sammanhängande stora avbrännan.
Att normaliseringen dessutom kräver mera
bränsle än spänningsglödgningen är klart. Fig. 19
visar bränsleåtgången som funktion av
charge-vikten vid de båda metoderna och ger vid handen,
att normaliseringen kräver dubbelt så mycket
bränsle som spänningsglödgningen.
Av allt detta framgår, att normaliseringen dels
är dyrbarare, dels besvärligare än
spänningsglödgningen. Dessutom kan man slå fast, att den
icke ger sådana fördelar i resultaten, att de kunna
anses uppväga nackdelarna. Om värmebehandling
skall företas, räcker det med
spänningsglödgning, som tar bort svetsspänningarna och
minskar faran för åldring i kallbearbetat
grundmaterial. Härtill kommer, att svetsade konstruktioner,
som skola maskinbearbetas, ej råka ut för
kastningar under behandlingen, om de
spänningsglödgas.
Sammanfattning
Vill man vara på den säkra sidan i fråga om
de spår, som de olika tillverkningsfaserna i en
konstruktion lämnat efter sig, bör man tillgripa
värmebehandling och i så fall, under normala
omständigheter, spänningsglödgning, vars
inverkan på materialet har samma praktiska värde,
som en normalisering har, men som
åstadkommes med betydligt mindre såväl omkostnader som
arbete. Frågan om värmebehandlingar över huvud
taget äro nödvändiga annat än i undantagsfall
torde däremot vara mindre klarlagt, ehuru den,
som tidigare nämnts, borde kräva en hel del
intresse och i själva verket fordrar sin lösning. I
samma diskussion borde också inbegripas frågan
om icke en förvärmning bör tillgripas även då det
gäller mjuka material.
Ijitteratur
1. Schulz, E, & Jöllenbeck, E: Arch. Wärmew. 1938
s. 141—146.
2. Busch, H: Arch. Eisenhüttenw. 1942/43 s. 187—195.
3. Schmiot, O, & Jüllenbeck, E: Elektroschweissg 1942
s. 141—148, 156—162.
4. Stiller, e: Elektroschweissg 1934 s. 230—232.
5. Prox, W: Z. VDI 1932 s. 497—504.
6. ViGENER, K: Z. VDI 1936 s. 1215—1224.
7. Dawson, J R, & Lytle, A R: Steel 1940 s. 62—64, 81.
8. Bühler, H, & Lohsiann, W: Elektroschweissg 1934 s.
141—143, 165—170 och 221—229.
9. Stiebel, E, & Pfendek, N: Arch. Eisenhtittenw. 1933/34
s. 407—415.
10. Bollenrath : Ståhl u. Eisen 1934 s. 630—634.
11. Müllendorff: Elektroschweissg 1935 s. 103—108.
12. Gerold, E, & MOller-Stock, H: Elektroschweissg 1938
s. 41—44.
13. Iüljieblad, r: BI. Bergshant. Vänner 1936 s. 257—267.
Aseas T. 1936 s. 54—59.
14. Åkesson, M: Bl. Bergshant. Vänner 1936 s. 268—285.
Notiser
DK 66.047
Bojners nya torkapparat med värmeåtervinning.
Artificiell torkning av fuktiga bränslen är ju ett problem,
som sedan länge sysselsatt uppfinnare och konstruktörer.
Ett särskilt önskemål härvid har varit att utnyttja det av
torkgodset avdrivna vattnets ångbildningsvärme för
torkning i ytterligare ett eller flera steg, varigenom
värmeförbrukningen vid torkningsprocessen nedbringas.
En ny apparat med värmeåtervinning för torkning av
smulformiga bränslen, såsom frästorv och sågspån, har
nu i år tagits i bruk. Apparaten, som är konstruerad av
ingenjör G Bojner, erbjuder för teknikern en hel del av
intresse.
Det första exemplaret av den nya torkapparalen, som
kommit igång, är uppfört av Skånska Cement AB på
Ramnäs mosse, och den är avsedd för torkning av frästorv
och krossad maskintorv. Det torkade torvpulvret
användes för att dryga ut stenkolen med vid cementfabriken i
Köping. Vid cementfabrikationen är det nödvändigt att
uppnå mycket höga förbränningstemperaturer i ugnarna,
och då måste man, om några avsevärda mängder torv
skola kunna komma till användning, arbeta med mycket
torrt bränsle. Vattenhalten hos den torv, som erhålles från
mossen, ligger ofta vid 40—50 %, och den för eldningen
i cementugnarna lämpliga vattenhalten ligger vid 10—20 %,
vilket i detta fall framtvingar en artificiell torkning. Vid
sådan torkning är det även möjligt att avbryta
fälttorkningen på ett tidigare stadium, t.ex. vid 60 % vattenhalt,
varigenom torvproduktionen på en mosse kan ökas,
därigenom att säsongen blir längre.
Principen av torkanläggningen framgår av fig. 1. Själva
torkapparaten utgöres av två torktrummor eller behållare,
och i vardera behållaren roterar en av tuber uppbyggd
rotor, som tjänar som värmeväxlare. Torven matas enligt
bilden in vid den högra ändan av den övre behållaren,
lågtemperaturtorken LT, transporteras genom särskilda
medbringare, som sitta på rotorn, över till den vänstra
ändan, där den utmatas och slussas in i
högtemperatur-torken HT, passerar denna och slussas slutligen ut vid
högra ändan. Torven berör alltså tuberna utvändigt under
effektiv omblandning till följd av rotationen. Värmet till
torkningen erhålles genom förbränning av torv eller
avfallsbränsle i en speciellt konstruerad eldstad, som medger
eldning med bränslen med hög vattenhalt. Rökgasen från
eldstaden, som har för hög temperatur för att direkt
användas i torken, nedkyles genom utspädning med återförd
kyld rökgas i en blandningskammare, såsom schematiskt
visas på bilden. Från blandningskammaren går rökgasen
genom tuberna i //r-torken, där torvens sluttorkning sker
i medström. Den i OT-torken avdrivna vattenångan går till
LF-torkens tubsystem, där den kondenserar och då avger
sitt värme till torven. Den ur torven i LT-torken avdrivna
vattenångan bortföres med överskottet av rökgas eller med
luft, som inblåses med en särskild fläkt. Det av
vattenångan erhållna kondensatet rinner ut vid rotorns ända.
En intressant detalj är det på fig. 2 visade rensjärnet,
som utgöres av ett i tuben löst liggande plattjärn med
mindre bredd än tubens innerdiameter. Vid rotorns
rotation följer plattjärnet med rörelsen och slår över, då
jämviktsläget överskridits. Det kommer då att ständigt
ändra läge i tuben och håller därigenom denna fri från
avsättningar. Utan dessa rensjärn, som äro insatta i alla
tuber, såväl i HT- som LT-torken, skulle apparaten ej
vara möjlig att köra kontinuerligt, då tubernas inre
värmeyta snart skulle bli isolerad. Torven lämnar ingen
avsättning på tuberna utvändigt. Rensjärnen tjänstgöra även som
sekundära värmeytor och förbättra därigenom
värmeöverföringen.
M 78
17 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
