Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Den elektriska samkörningen i Sverige, av Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
TEKNISK TIDSKRIFT
Med ledning av belastningsprognoserna och
planerna för kraftstationernas körning kan
Riks-driftbyrån samordna kraftförsörjningen.
Kraftöverskott från ett håll kan dirigeras dit, där brist
föreligger, och eventuellt återstående överskott
kan dirigeras till exempelvis elektriska
ångpannor. Det gäller vidare att se till, att den
sammanlagda ångkraftproduktionen blir så liten som
möjligt och att den förlägges till de ångkraftverk,
där verkningsgraden är bäst.
CDL har för övrigt erhållit K. M:ts
bemyndigande att bestämma över användningen av kol för
elektrisk kraftalstring. Vid beviljande av tillstånd
att använda kraft för elektrisk ånggenerering
samarbetar Bränslekommissionen med CDL, och
Bränslekommissionen har därvidlag i stor
utsträckning delegerat sin befogenhet på CDL.
CDL tar även initiativ till kraftrestriktioner, då
sådana erfordras, och till slipandet av dem, då det
är möjligt, och tillhandagår Bränslekommissionen
med material för bedömande av olika frågor.
Förutom vid dessa krafthushållningsfrågor
medverkar CDL vid ordnandet av
reparationsberedskapen och krigsskyddet vid
kraftanläggningarna, ävenså med uppskovsfrågor, frågor angående
byggnadstillstånd, bil-, olje- och
koltilldelnings-frågor m.m.
Resultatet av samkörningen
För kraftförsörjningen under kriget har det
varit särskilt betydelsefullt, att en praktiskt taget
hela landet omfattande samköming ägt rum. Icke
mindre än 96 % av landets totala
kraftproduktion sker vid de kraftstationer, som samtliga
drivas kontinuerligt sammankopplade med
varandra. Härigenom har tillsatsen av ångkraft
kunnat hållas nere i ett minimum, och de
kolkvantiteter, som åtgått för kraftförsörjningen, ha varit
mycket små. Trots att de tre första krigsåren
synas ha inneburit den svåraste
vattenbrist-perioden under de senaste hundra åren, har
produktionen av kondenseringsångkraft kunnat
begränsas till 2,5 % mot 5 %, som var normalt före
kriget. Motsvarande värden för
mottryckskraft-produktionen äro 3,7 % respektive 6 %.
Att ångkraftproduktionen kunnat hållas så låg
beror naturligtvis icke bara på, att
samkörningen handhafts på ett rationellt sätt. Nya stora
krafttillskott ha tillkommit. Det kan nämnas, att
landets kraftproduktionsapparat från år 1939 till
1944 beräknas öka med 50 %.
Vidare ha naturligtvis även restriktionerna för
kraftförbrukningen bidragit till att minska
ångkraftproduktionen. Dessa restriktioner ha
omfattat elektrisk bostadsuppvärmning,
varmvattenberedning samt reklam- och gatubelysning.
Restriktionerna ha emellertid varit av relativt liten
omfattning. De energikvantiteter, som till följd
av restriktionerna undanhållits konsumenterna
under de gångna fyra krigsåren, ha icke varit
större än ett par promille av den totala
kraftproduktionen.
Den vidare utvecklingen av samkörningen
Det torde vara ett tämligen enastående
förhållande, att som i Sverige landets praktiskt taget
samtliga kraftstationer drivas kontinuerligt
sammankopplade. I knappast något annat land torde
samkörningen ha fått vare sig den relativa
omfattningen eller den geografiska utsträckningen
som i Sverige. Utvecklingen har präglats av en
djärvhet att utan hänsyn till förutfattade
meningar eller gamla uppfattningar sammanknyta
kraftblocken över ofta av ekonomiska skäl klent
dimensionerade ledningar. Resultatet har givetvis
icke nåtts utan arbete. En mängd såväl tekniska
som organisatoriska frågor, som nu kanske
förefalla självklara, har måst lösas. Man torde nu
kunna anse, att de tekniska förutsättningarna för
en rationell samköming äro klarlagda.
Det synes icke vara någon anledning att
förmoda, att den vidgade samköming, som uppstått
under kriget, skall avbrytas efter krigets slut. Den
torde sannolikt komma att fortsätta efter
liknande linjer, som nu utbildat sig. Man synes nämligen
på alla håll ha en stark känsla för nyttan och
nödvändigheten av detta samarbete.
Riksdagen har för övrigt begärt en utredning
angående eventuellt ökat statligt inflytande i
kraftförsörjningen. I direktiven för denna
utredning — Elkraftutredningen — har även angivits,
att det skall prövas, huruvida den samverkan
som nu sker i fråga om samkörningen bör ges
fastare former. Vid utredningens bedömande av
denna fråga torde erfarenheterna av de senaste
årens samköming få tillmätas stor betydelse.
Även frågan om samkörningen av
kraftledningarna från Norrland skall Elkraftutredningen
utreda. Det gäller där att ta ställning till frågan,
huruvida statens inflytande beträffande
överföringsledningarna från Norrland skall ökas. Även
härvidlag äro naturligtvis erfarenheterna i det
hittillsvarande samarbetet av utomordentligt värde.
Frågan om kraftöverföringen från Norrland till
Mellansverige är emellertid icke bara ett
organisatoriskt, utan kanske framför allt ett tekniskt
problem. Det är uppenbart, att den nu använda
överföringsspänningen 220 kV är för låg och man
måste relativt snart tänka sig att bygga linjer för
högre spänning. Huruvida man för det nya
ledningssystemet med högre spänning skall gå in för
likström eller växelström blir beroende av de
undersökningar som pågå. Oberoende av vilket
system som väljes torde man dock böra ta ett
så stort steg uppåt i spänningsskalan, att den nya
spänningen blir tillräcklig för överföring av all
den utbyggbara Norrlandskraft, som i framtiden
kan komma att överföras till södra och mellersta
Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
