Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 12 februari 1944 - Undersökning av pentaerytritförestrad tallolja, av Benkt Widegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TEKNISK TIDSKRIFT
Oljan uppvärmdes till 200°C, varefter en efter
syratalet beräknad ekvivalent mängd pentaerytrit
tillsattes under ca 40 min. Efter avslutad
pen-taerytrittillsättning höjdes temperaturen till 260°.
Efter 5 h vid denna temperatur avbröts
förestringen. Syratalet höll sig vid denna tidpunkt
praktiskt taget konstant. Vid olja D höjdes
temperaturen efter 5 h förestring vid 260° till 280° och
hölls så i 2 h, detta på grund av svårigheten att
vid den lägre temperaturen få ned syratalet på
denna olja. Vid alla förestringarna genomleddes
kolsyra och skedde kraftig omröring med
rör-verk. Ingen katalysator begagnades.
De på nu angivet sätt förestrade oljorna erhöllo
beteckningarna Al — Dl svarande mot de råa
oljornas beteckningar A — D. Data för de
förestrade oljorna framgå av följande tabell, där för olja
D, utom data för slutprodukten, även ha angivits
syratal och viskositet efter 5 h vid 260°, dvs. efter
samma behandling som oljorna Al — Cl
undergått.
Olja Syratal Jodtal Viskositet
(Hanus) centipois ??2o
Al ........ .......... 14 133 290
Bl ........ .......... 18 135 240
Cl ........ .......... 21 130 770
Dl ........ .......... 23 121 3 800
D (efter 5 h vid 260°) 32 — 2 700
Standoljekokning
Med undantag för D 1, som redan ägde
stand-oljekaraktär, underkastades
förestringsproduk-terna standoljekokning. Denna avsåg att erhålla
standoljor med en viskositet av ca 2 000 centipois.
Viskositetsändringen följdes under kokningens
gång. Kokningen företogs vid 300°C och avbröts,
när den avsedda viskositeten uppnåtts. Liksom
förestringen skedde standoljekokningen i
kolsyreatmosfär och under omröring med rörverk.
Standoljorna erhöllo beteckningarna A 2 — C 2
i analogi med det tidigare begagnade
beteckningssättet. Standoljornas egenskaper framgå av
följande tabell, i vilken även medtagits olja Dl på
grund av denna oljas standoljekaraktär.
_ Jodtal Viskositet
01Ja Syratal (Hanus) centipois ^o
A 2 .................. 9 105 1 600
13 2 .................. 9 103 2 200
C 2 .................. 13 100 2 400
Dl .................. 23 121 3 800
Imftblåsning
Med anledning av det goda resultat, som
uppnåtts av Niesen3 vid luftblåsning av tallolja,
utfördes även dylik blåsning av oljorna Bl —Dl.
Blåsningen utfördes i föreliggande fall vid 120°
i 24 h. Någon speciell torkning av luften i
samband med blåsningen skedde icke. De blåsta
oljorna erhöllo beteckningarna B 3 — D 3. Data
framgå av tabellen.
_ . * Jodtal Viskositet
i (Hanus) centipois o
B 3 ..................................9 103 5 100
C 3 ..................................15 104 11 500
D3 ..................................19 123 16 000
I samband med luftblåsningen mörknade oljorna
avsevärt.
Fernisskokning
Vid fernisskokningen togs hänsyn till den i
oljorna redan befintliga hartsmängden, och
konsthartstillsatsen valdes så att fernissornas icke
flyktiga (filmbildande) beståndsdelar till
sammanlagt en tredjedel kommo att bestå av harts i
form av hartssyraester och konstharts. Således:
ju större naturlig hartshalt desto mindre
konst-hartstillsats. Det konstharts som kom till
användning var Albertol 347 Q (motsvarande
förkrigstidens Albertol 111 L), av typen modifierat
fenolharts. Vid kokningen upphettades först oljan till
150°, vid vilken temperatur konsthartset
tillsattes i småportioner. Sedan hartset löst sig,
höjdes temperaturen till 180° och hölls så i 10 min.
Förtunning skedde med terpentin och fernissorna
sickativerades med en blandning av kobolt- och
blynaftenat till en mängd motsvarande 0,1 % Co
(metall) och 0,25 % Pb (metall) räknat på den
i resp. fernissor ingående mängden fettsyraester.
Fernissorna betecknas med bokstaven F framför
resp. oljors beteckningar, således FA 1, FB 1 osv.
Undersökning av torkningsförmågan
På grund av de i försöksserien ingående
talloljornas starkt varierande hartshalt synes det
vara oriktigt att, såsom tidigare i vissa fall skett,
genom mätning av syreabsorptionen söka få ett
jämförelsemått på de olika oljornas
torkningsförmåga. Från fernisskemin är det ju känt vilken
betydelse en större eller mindre hartstillsats har
bl.a. för fernissans torkning, och en hartshaltig
tallolja kan i själva verket efter förestringen
betraktas som ett slags fernissa. Hartskomponentens
bidrag till torkningen består icke i ett
påskyndande av syreabsorptionen utan är av kolloidkemisk
natur. De "torkningskurvor", som erhållas genom
mätning av oljornas viktsökning vid torkningen,
kunna således icke användas för jämförelse av
torkningsförmågan hos oljor av här
ifrågavarande art.
I föreliggande försök har för undersökning av
oljornas och fernissornas torkning begagnats
Wolffs metod6. Oljorna, som sickativerats med
0,2 % Co (metall) och 0,5 % Pb (metall) i form
av naftenat löst i lackbensin, uppströkos på
glasplattor.
Enligt den begagnade metoden läggas med vissa
tidsintervaller på den bestrukna ytan små bitar
av genomslagskrivmaskinspapper i form av
kvadrater med ca 1,5 cm kantlängd. På papperet
placeras en liten träkub med samma kantlängd som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
