Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Ett bombplan blir trafikplan, av Bo Hoffström och Olof Carlstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1258
TEKNISK TIDSKRIFT
ment var nämligen av för oss okänt utförande,
och inga underlag stodo att få. Då det inte är
rådligt, för att inte säga omöjligt, att sätta ett
flygplan i trafik utan att funktionsbeskrivningar
och översynsföreskrifter finnas för alla viktigare
instrument och apparater, måste ett ingående och
forcerat arbete utföras. Detta undersökningsarbete
måste ligga något före ombyggnadsarbetet i
flygplanet, så att råd och anvisningar i tid skulle
kunna ges åt dem, som voro sysselsatta med
ombyggnaden. Detta visade sig inte vara så lätt, ty
det dröjde inte länge förrän det första planet
var demonterat och man väntade på underlag för
monteringen.
Den elektriska utrustningen har orsakat ett
omfattande ombyggnadsarbete, då det visade sig
nödvändigt att helt lägga om alla elektriska ledningar.
Ledningsföringen i de flygande fästningarna är
nämligen upplagd helt enligt militära synpunkter,
dvs. ledningarna äro buntade samman till
lämpliga ledningsknippen, förlagda oskärmade utefter
flygkroppens sidor. Från dessa ledningsknippen
utgå sedan ledningar åt alla håll till
förbrukningsapparaterna. De elektriska ledningarna bli
sålunda lätt åtkomliga och kunna vid skottskador
i viss utsträckning provisoriskt lagas under
flygning. Nackdelen med en sådan förläggning är
bl.a. att ledningarna lätt skadas genom åverkan,
då besättningen inte alltid kan undvika att trampa
på ledningarna eller på annat sätt komma i
beröring med dem. Vidare kommer störnivån
ombord ur radiosynpunkt att bli hög, särskilt när
det gäller detta flygplan, som är rikligt utrustat
med motorer, omformare och reläer av olika
slag.
Möjligheten att låta den elektriska utrustningen
bestå i sitt militära utförande diskuterades
mycket till en början, ty därmed skulle såväl arbete
och stora kostnader sparas som tid vinnas.
Emellertid skulle alla elektriska apparater, som hade
med den militära utrustningen att göra, i varje
fall monteras ur planet, och därigenom skulle en
mångfald "döda" ledningar komma att ligga
kvar i flygplanet, vilket ur flera synpunkter icke
vore önskvärt. Att ta bort dessa ledningar skulle
medföra betydande ingrepp i installationen och
kunde beräknas medföra komplikationer. Det var
nämligen rätt svårt att avgöra vilka
kombinationer ur elektrisk synpunkt som kunde finnas
mellan den urmonterade utrustningen och den som
var kvar i planet, särskilt då det inte fanns
tillgång till några kopplingsscheman över
utrustningen. Vidare måste passagerarflygplanets
flygkropp invändigt isoleras och beklädas och
därmed skulle man nödgas kläda över de oskyddade
ledningarna, vilket inte kunde anses vara
tillrådligt. Slutligen var det ur radiostörningssynpunkt
önskvärt att statiskt avskärma ledningarna för
att därmed sänka störnivån. Vi måste nämligen
räkna med att med säkerhet kunna avlyssna och
pejla de icke alltför starka flygradiofyrar, som
finnas tillgängliga i Sverige.
Dessa synpunkter ansågos så vägande, att en
fullständig omläggning av det elektriska
systemet beslöts. Då underlag härför saknades, gällde
det i första hand att grundligt undersöka
flygplanet och rekonstruera det elektriska schemat.
Med ledning av detta kunde det civila planets nya,
något förenklade kopplingsschema göras upp. För
att ge en uppfattning om den elektriska
utrustningens omfattning kan nämnas att det
fullständiga kopplingsschemat upptar sexton meterlånga
ritningar. Varje ritning omfattar en viss grupp
sammanhängande elektriska apparater.
De elektriska ledningarna äro nu inlagda i
plåtschakt, och från dessa utgå rör eller flexibla
metallslangar, genom vilka ledningar grenas ut till
förbrukningsställena, fig. 7.
I flygplanet ingå 26 elmotorer, två
växelströmsomformare och ett fyrtiotal magnetiska
fjärr-strömställare. Dessutom finnas helautomatisk
styranläggning, induktionskompass och en
mångfald elektriskt matade instrument enligt
syngon-eller selsynprincipen. Den tillgängliga
energikällan utgöres av fyra generatorer, direkt drivna av
flygplanets motorer. Den sammanlagda effekten
hos dessa generatorer uppgår till icke mindre än
24 kW. Som jämförelse kan nämnas, att den
tillgängliga effekten i Douglas DC-3 är 1,5 kW.
Radioutrustningen i de flygande fästningarna är
riklig och av modernaste slag. En del av
apparaterna kunna emellertid inte utnyttjas i civil
tjänst, varför de monterats ur. Då man
kalkylerar med att ta flygplanet i anspråk även för
atlanttrafik ha alla de radioapparater som kunna
användas för den amerikanska flygtrafiken
bibehållits. Dessutom har en komplett ABA-standard
utrustning för det europeiska flygradiosystemet
byggts in, fig. 8.
Radiorummet, som var inrymt ungefär i
flygplanets mitt, har i samband med ombyggnaden
flyttats fram i planets nosparti, där gott utrymme
kunde åstadkommas. Denna placering medför
Fig. 7.
Typiskt schakt
för elektriska
ledningar.
När schaktets
lock är
borttaget, som
pä denna bild, äro inspektionsmöjligheterna utmärkta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
