Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 11 november 1944 - Framställning av saltsyra och svavelsyra av klor och svaveldioxid — speciellt med användning av SO2-fattiga rostgaser, av Gösta Angel och Sven Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1313
kan tillskrivas tillämpningen* av nya
blekningsmetoder för cellulosa och utvidgningen av
konstfiberfabrikationen. Den sista kolumnen i tabellen
visar, att förhållandet mellan förbrukningen av
klor och förbrukningen av alkali ’ stigit under
åren 1931—1935, varefter utvecklingen gått i
motsatt riktning. Under det nuvarande kriget har
det gått därhän, att det i Sverige uppstått brist
på alkali och överskott på klor, som tvingat till
att använda en del klor till framställning av
klorkalcium. Detta beror främst på en stark ökning
av alkaliförbrukningen för cellulltillverkning och
på en genom avspärrningen minskad
cellulosaproduktion.
Efter kriget är visserligen en fortsatt ökning av
klorförbrukningen för blekning av cellulosa och
tillverkning av organisk-kemiska produkter att
vänta, men det är mycket sannolikt, att ökningen
av alkaliförbrukningen kommer att bli ännu
större, om man tar i betraktande, att såväl
konstfiberindustrin som övrig kemisk industri inom
landet befinner sig i stark utveckling. Samtidigt
måste man även ta i betraktande, att det efter
kriget sannolikt åter kommer att bli en
överproduktion av klor på kontinenten, vilket
säkerligen kommer att ha återverkningar på den
svenska klormarknaden. Man måste därför räkna
med att den svenska kloralkali-industrin efter
kriget kommer att få svårigheter med avsättningen
av kloren.
Under dessa omständigheter är den ovan
behandlade reaktionen mellan Cl2 och S02 värd
särskilt beaktande, enär den väl lämpar sig för
utnyttjande av överskottsklor i växlande
kvantiteter. Kostnaderna för en syraanläggning av
detta slag äro nämligen mycket små, vilket är
betydelsefullt, när det gäller en reservanläggning,
avsedd för en produktion av varierande storlek.
Processen ägnar sig även väl för de svenska
klor-fabrikerna — liksom även för de norska och
finska —, enär de flesta av dem äro direkt
anslutna till sulfitfabriker. Samtidigt med kloren
produceras alltså vid dessa anläggningar även
svaveldioxid. Om klorförbrukningen minskas
genom inskränkning av cellulosaproduktionen,
minskas naturligtvis även S02-förbrukningen, i
vilket fall man har möjlighet att utnyttja den
samtidigt ledigblivna kapaciteten hos Cl2- och
S02-anläggningarna för produktion av syra. I
händelse av ett konstant överskott av klor bör det
vid en fabrik, där kis- eller svavelugnar redan
finnas, vara en väl räntabel investering att utöka
ugnsanläggningen för att kunna utnyttja den
elektrolytiska anläggningens hela kapacitet.
Av avgörande betydelse är emellertid, i vad mån
man kan finna avsättning för den producerade
svavel- och saltsyran.
Närmast till hands ligger en framställning av
biandsyra för foderkonservering enligt
AlV-me-toden, då en anläggning av detta slag blir syn-
nerligen enkel och billig. Det är även för detta
ändamål, som syrametoden i första hand kommit
till användning i Sverige och Finland. Visserligen
framställes redan AlV-syra vid svavelsyrafabriker
inom landet, men det finns säkerligen användning
för avsevärt större kvantiteter sådan syra. Med
hänsyn till de relativt höga transportkostnaderna
för syran vore det enbart till fördel, om
produktionen fördelades på ett flertal fabriker i olika
delar av landet. En annan sak är, att man på
senare tid börjat använda myrsyra för
foderkonservering, men så länge biandsyran kan
framställas till billigare pris torde den nog stå sig i
konkurrensen med myrsyran.
Biandsyran lämpar sig även utmärkt för
framställning av dikalciumfosfat för foder- och
gödslingsändamål.
Om man skiljer syrorna från varandra, kan man
naturligtvis räkna med alla deras vanliga
användningar, såsom för framställning av diverse
syror och salter, i främsta rummet klorider och
sulfater, samt för betning av järn och andra
metaller (vartill för övrigt även biandsyra torde
kunna användas). I vissa fall, särskilt vid
organiska synteser, är det fördelaktigt, att HCl står
till förfogande i gasform ävensom att vid vissa
framställningsprocesser, t.ex. kloreringar, bildad
utspädd saltsyra kan tillföras reaktionstornen i
stället för vatten och därifrån erhållas antingen
som högkoncentrerad saltsyra eller HCl-gas.
Slutligen må även beröras den eventuella
möjligheten av syrornas användning för träförsockring.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida över
huvud taget förutsättningar för en träförsockring
i större skala finnas här i landet, må endast
påpekas, att ifrågavarande metod för syraframställning
medför vissa ganska betydande fördelar vid
träförsockringen, särskilt då denna sker med
saltsyra.
Enligt den på professor G Hägglunds
undersökningar baserade och i Tyskland i stor skala
använda metoden utgår man vid försockringen
från högkoncentrerad saltsyra och tillför under
processen HCl-gas för att kompensera
utspädningen genom träets vattenhalt. Efter slutförd
försockring avdestilleras större delen av saltsyran,
varefter lösningen neutraliseras och vidare
upparbetas för framställning av socker, melass resp.
sprit. En betydande olägenhet vid denna metod
är, att den avdestillerade saltsyran endast håller
ca 30 % HCl, varför den antingen måste avyttras
som utspädd syra eller uppkoncentreras genom
omdestillering med tillsats av CaCl2. Denna
olägenhet bortfaller, om saltsyran framställes enligt
ifrågavarande metod. Den återvunna utspädda
syran kan nämligen tillföras reaktionstornen, där
dess innehåll av vatten förbrukas vid bildningen
av HCl och H2S04 och från vilka erforderlig
högkoncentrerad saltsyra och HCl-gas kan
erhållas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
