Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 2 december 1944 - Automatisk kalkylator för regleringsändamål, av Einar Welin och Stig Djure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1390
TEKNISK TIDSKRIFT
dande inställningen av R2:s borste. Man får här
sålunda icke någon entydig icke-linearitet hos /?l5
varför anordningen ej kan fungera.
Kompenserade reostater
För att lösa problemet med multiplikation av
flera faktorer får man därför tillgripa speciella
åtgärder. Fig. 8 visade ett exempel på hur en
sådan koppling kan anordnas medelst reostaterna
Rk och Ro. Anordningen går ut på att hålla
motståndet åt höger räknat mellan s borste och
genomgående batteripolen konstant vid alla olika
värden på x2. Om detta lyckas, är det tydligt, att
reostaten R1 återigen kan utföras med entydig
icke-linearitet.
För att lösa uppgiften gäller det uppenbarligen
att konstruera en trepol enligt fig. 12, där
ingångsimpedansen Ri mellan polerna A och C skall
förbli konstant vid alla värden på den faktor, som
skall inmultipliceras ("dämpningar" enligt den
teletekniska nomenklaturen). Belastningen Ry
förutsättes härvid givetvis konstant.
Denna trepol måste tydligen uppbyggas av minst
två mekaniskt och galvaniskt hopkopplade
reostater, av vilka den ena, huvudreostaten, kan
sägas ombesörja inmultipliceringen av den
ifrågakommande faktorn, medan den andra,
kompensa-tionsreostaten, har till uppgift att hålla
ingångsimpedansen konstant. Vidare kan den givetvis få
innehålla fasta motstånd, vilket dock i regel bör
undvikas på grund av de därvid uppstående
effektförlusterna. Det finns minst 48 kopplingar,
som uppfylla de ovan nämnda fordringarna, och
de flesta av dessa äro genomräknade och
tabellerade. Därvid har fastställts att på sin höjd två
eller tre av dessa kunna komma i fråga för de fall,
som i praktiken förekomma, och den i fig. 8
angivna kopplingen är den vanligaste. Det är här
omöjligt att i detalj gå in på de synpunkter, som
göra att en enda kompensationskoppling är att
föredra framför en annan, då dessa utredningar
äro av ganska komplicerad art.
Om en linjär faktor x2 skall inmultipliceras med
den i fig. 8 visade kopplingen, blir
huvudreostaten linjär, medan kompensationsreostaten måste
utföras med system-icke-linearitet, varvid
motståndsfördelningen följer ekvationen
ak =
X2
Rk ’ 1— X2
(7)
Kompensationsreostaten får som synes oändligt
motstånd vid x2 — a2i=l, men detta medför i
praktiken inga svårigheter, då man ju
uppenbarligen rätt snart kan skära av reostaten vid de
högre motståndsvärdena, där
kompensationsströmmen ändå skulle bli försumbar.
Genom att koppla flera av de ovan beskrivna
kompenserade reostaterna efter varandra kan
man utan svårighet uppnå en
multiplikationsanordning för ett godtyckligt antal faktorer.
Egenskaper hos system i rörelse
Vi ha hittills förutsatt, att mottagarborsten utan
vidare ställer in sig i neutralläget. Emellertid kan
det tänkas, att den i stället börjar pendla kring
detta läge, och villkoren för att detta skall
inträffa samt eventuella pendlingars amplitud och
frekvens böra noggrant studeras, då man ju kan
befara en inverkan härav såväl på systemets
noggrannhet som på dess reaktionshastighet och
slutligen även på apparaternas slitage.
De faktorer, som härvid inverka, äro: maximal
förställhastighet, svängmassan hos
mottagar-borste pius mekaniska växlar pius
magnetkoppling, reläets tidsfördröjning, magnetkopplingens
till- och frånslagstider samt egenskaperna hos
dess bromsanordning.
Konstruktionen är nu så utförd, att den normalt
ej medger någon pendling vid stillastående
ingångsvärden. Detta betyder, att element med små
svängmassor, korta kopplingstider och effektiva
bromsanordningar kommit till användning.
Reläet är emellertid, som vi senare skola se,
dimensionerat för tillslag vid den minsta uppträdande
systemkänsligheten. Eftersom nu
systemkänsligheten ibland kan variera kraftigt utefter
motta-garreostaten, kan det ej undvikas, att reläet blir
"överkänsligt" i vissa andra lägen. Om
neutralläget härvid råkar befinna sig elektriskt sett
mellan två kontakter, kommer då pendling
oundgängligen att uppträda ("känslighetspendling").
Amplituden blir här emellertid < Axm.
Vi ha hittills endast behandlat system med
stillastående ingångsvärden. Emellertid är det
nödvändigt att utöver dessa "statiska" egenskaper
hos systemen även tänka sig in i vad som sker,
när ingångsvärdena variera med hastigheter upp
till sina högsta variationshastigheter (systemens
"dynamiska" egenskaper). Även denna sak kan
matematiskt väl behandlas. Karakteristiskt är
medelvärdet på mottagarborstens
förställhastighet, när den icke längre kan få några impulser
för "backgång" utan endast varierar mellan
"framåtgång" och "stopp". Detta värde benämnes
Vkrit, men på beräkningen härav kunna vi tyvärr
ej närmare ingå.
Dimensionering
Systemeffekt och godhetstal
För att kunna behandla
dimensioneringsproblemen har det visat sig ändamålsenligt att införa
ett par nya begrepp, nämligen systemeffekt och
godhetstal.
Systemeffekten P, definieras såsom den effekt,
som tillföres reläet, när mottagarborsten står ett
kontaktsteg från sitt neutralläge, som därvid
antas sammanfalla med en viss kontakt. Sålunda
Ps = ( A lr†.Rr = (ksY -Rr
V/w
(8)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
