Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Smältelektrolytisk framställning av bly och svavel ur blyglans, av Gösta Angel och Erik Garnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 mars 1945
281
strömutbytet kunde tydligt iakttas, dels genom
minskningen av svavelutvecklingens livlighet och
dels genom lukten av svavelklorur. Strömutbytet
bestämdes genom vägning av blyet och avläsning
av den genomgångna elektricitetsmängden på en
kontrollerad amperetimmätare.
Den vid försöken använda btyglansen, som
välvilligt ställts till förfogande av Bolidens Gruv AB,
utgjordes av flotationsanrikad slig från Laisvall.
Denna hade enligt bolagets analys följande
sammansättning:
Pb s Cu Zn As Bi Si02 A120,
79 13 0,1 1,7 0.01 0,001 2,8 0,05
Fe,0, MgO CaO H20 Ag Au
1 0,7 0,3 5 % 180 g/t spår
Orienterande försök med olika smältor
De första försöken gjordes med NaOH, vari PbS
antogs vara löslig, samt med Na2S, vari enligt
uppgift PbS men icke ZnS är löslig10. Vid tillsats
av blyglans till smält NaOH bortgick vatten och
utreducerades något bly. I smältan skedde
tydligen en omvandling av NaOH till N2S, vilket även
gav sig till känna genom att smältpunkten
successivt steg (smältpunkten för Na2S, som av
Engel-hardt11 felaktigt anges till 445°, ligger enligt
noggrannare undersökningar så högt som vid
970°12). Vid försök att kalcinera Na2S,9 H20
konstaterades, att icke endast H;20 utan även H2S
bortgick13. Sannolikt innehöll produkten en
avsevärd mängd NaOH, enär smältpunkten låg under
400°. Vare sig man utgår från natriumhydroxid
eller -sulfid som lösningsmedel för PbS erhålles
alltså i smältan en blandning av NaOH och Na2S.
Vid elektrolysförsök med sådana smältor kunde
någon utfällning av bly icke säkert konstateras.
Vidare steg smältpunkten under elektrolysens
gång, så att nv elektrolyt efter hand måste
tillsättas för att hålla temperaturen nere.
Det förut omnämnda patentet av Townsend0
föranledde några försök med en elektrolyt av
alkali-klorider. För undersökning av lösligheten tillsattes
PbS till en smälta av NaCl resp. till en eutektisk
blandning av NaCl och KC1. Som väntat7, tycktes
PbS icke lösa sig som sådan i smältan. Vid
undersökning av densamma efter stelnandet visade
denna sig visserligen innehålla blv, men i
vatten-löslig form och alltså icke som PbS.
Vid elektrolysförsök med en eutektisk blandning
av NaCl och KC1 med smältpunkten 669°. till
vilken blandning blyglans tillsattes, visade det sig,
att svavel avskiljdes vid anoden och bly vid
katoden. Det tog emellertid avsevärt längre tid att
sönderdela den tillsatta blysulfiden än som teoretiskt
beräknats. Strömutbytet var alltså lågt. En annan
olägenhet var den höga elektrolystemperaturen,
ca 700°. Vid denna temperatur antändes
blyglansen vid tillsättningen. Detta skulle visserligen
kunna undvikas genom en sluten cellkonstruk-
tion och tillförsel av en indifferent gas, men man
skulle fortfarande ha kvar en annan olägenhet,
nämligen att PbS förflyktigas. Blysulfiden börjar
nämligen bli märkbart flyktig redan vid 600°, och
vid 700° är ångtrycket så betydande, att en
förorening av svavlet vid kondensationen kan
befaras.
För att kunna använda en smälta av
alkaliklo-rider bör därför smältpunkten genom lämpliga
tillsatser sänkas, helst till i närheten av svavlets
kokpunkt, 445°. Ehuru sådana salter som CaCl2,
ZnCl2, MgCl2 och A1C13 kunde befaras vara
olämpliga, framför allt genom sin hygroskopicitet,
gjordes dock ett par orienterande försök med de två
förstnämnda.
Vid det ena elektrolysförsöket tillsattes blyglans
till en blandning av NaCl, KC1 och CaCl2 med
smältpunkten 535°. Cellspänningen var så hög
som 5 V, och någon utfällning av blv och svavel
kunde icke konstateras.
Vid det andra försöket användes ZnCl2, som
visade sig vara vattenhaltig. Vid tillsats av PbS till
den färglösa och genomskinliga smältan färgades
denna vit. Spänningen var under elektrolysen 6 V
och efter brytning av strömmen 1,6 V. Resultatet
blev även i detta fall negativt.
Försök med PbCl2-tialtiga smältor
Större delen av undersökningarna ägnades åt
försök med smältor, i vilka PbCl2 utgjorde
huvudbeståndsdelen. I jämförelse med NaCl och KC1
har PbCl2 fördelen att smälta redan vid 496° och
att kunna lösa PbS i betydande mängd. Enligt
uppgift ligger eutektiket vid en halt av 22 % PbS
och en temperatur av 441°14. Till skillnad från
kloriderna av Ca, Mg. Zn och Al har PbCl2
fördelen att icke vara kristallvattenhaltig och
hygroskopisk. Å andra sidan har PbCl2 en relativt låg
sönderdelningsspänning, så att under vissa
betingelser — låg PbS-koncentration och hög
ström-täthet — en elektrolytisk sönderdelning av
klori-den samtidigt med sulfiden kan riskeras. Detta
medför visserligen icke något förorenande av
blyet men däremot av svavlet genom bildning av
svavelklorur och dessutom en förbrukning av den
relativt dyrbara blykloriden. Såsom framgår av
det följande har det dock visat sig möjligt att
driva elektrolysen, så att någon sönderdelning av
PbClo icke äger rum.
Användning av enbart PbCL, varvid man torde
få räkna med en elektrolystemperatur av närmare
550°, är dock icke lämpligt med hänsyn till
bly-kloridens flyktighet och risken för bildning av
"metalldimma", dvs. upplösning av bly i smältan.
Vid de efterföljande försöken har därför använts
en smältpunktsnedsättande och komplexbildande
tillsats av alkaliklorider. Med en sådan tillsats är
det möjligt att sänka elektrolytens smältpunkt
ända ned till 383°15. Betydelsen härav synes icke
ha beaktats vid de tidigare på annat håll utförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
