Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Kronoandelen i den svenska gruvlagstiftningen, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
980
TEKNISK TIDSKRIFT
näringens intresse honom tillerkänd särskild
förmån än såsom en eftergift för hans på
äganderätten grundade anspråk på rätt att tillgodogöra
sig de i hans jord bef intliga mineralen.
Med hänsyn till det anförda kunde Sandström
icke ansluta sig till den av föredragande
departementschefen framförda meningen, att
jordägarens andelsrätt icke utgjorde ett moment i själva
äganderätten. Enligt Sandströms uppfattning
måste denna andelsrätt anses utgöra en i
äganderätten ingående befogenhet, principiellt likställd
med jordägarens befogenhet att tillgodogöra sig
andra beståndsdelar av fastigheten.
För sin egen del vill jag, i fråga om jordägarens
s.k. prekära gruvrätt, tillägga följande:
Föreskriften i 4 § gruvstadgan därom, att den,
som vill på egen grund med arbete belägga och
sig tillgodogöra inmutbara mineral, skall göra
ansökning därom hos bergmästaren, dvs. begära
mutsedel, innebär enligt min mening ett råd,
varigenom klargöres för jordägaren, att han måste
själv inmuta, därest han vill skydda sig emot
eventualiteten av inmutning från annan.
När gruvlagförslaget sedermera den 4 januari
1938 anmäldes i Statsrådet av dåvarande
justitieministern K G Westman, anförde han bland
annat följande:
Ehuru han, i likhet med såväl sin företrädare i
ämbetet som Lagrådet, icke överskattade det
inflytande, som hithörande teoretiska synpunkter
borde utöva på gruvlagstiftningsfrågan, ville han
dock, med anledning av vad som förekommit
inom Lagrådet, tillkänna ge sin uppfattning
angående de särskilda spörsmål, som blivit vidrörda.
Jordägarens rätt i gruvföretag utbildades redan
under den tid, då landets mineraltillgångar
ostridigt voro att anse såsom kronans tillhörighet.
Sagda rätt hade sålunda icke sin grund i allmänna
rättsgrundsatser rörande jordäganderättens
innehåll, utan hade från början sitt stöd i uttryckliga
medgivanden från statsmakternas sida i
gruvför-fattningarna. Denna rättstekniska anordning
bi-bihölles vid de tid efter annan genomförda
reformerna på gruvlagstiftningens område och
kvar-stode principiellt oförändrad ännu i dag. Sådan
andelsrätten nu föreligger, avviker den starkt
från de befogenheter, som i skilda avseenden
tillkomme en jordägare med avseende på hans
fastighet. Jordägareandelen vore för sin tillkomst
beroende av anmälan inom viss tid. Den kunde,
även där den kommit till praktisk användning,
under vissa förutsättningar förverkas till den eller
dem, som jämte jordägaren deltoge i gruvrörelsen.
Den hade, även i jordägarens hand, karaktär av
lös egendom, och den omfattades icke av
lagfarts- eller inteckningsbeslut rörande
fastigheten. Den kunde, utan att härför erfordrades
särskilda formaliteter med hänsyn till blivande ägare
av fastigheten, fritt omsättas i handeln, utan varje
samband med äganderätten till jorden. I betrak-
tande av de anförda omständigheterna funne
Westman sig icke kunna dela den av hans
företrädare i ämbetet uttalade meningen, att
jordägarens andelsrätt icke borde fattas såsom ett
moment i själva jordäganderätten.
Vad justitierådet Sandström i Lagrådet anfört
därom, att enligt gällande lag inmutning icke
skulle utgöra en nödvändig förutsättning för
jordägarens rätt att tillgodogöra sig inmutbara
mineral eller att en s.k. prekär gruvrätt skulle
tillkomma jordägaren, kunde Westman icke finna
övertygande. Den praktiskt sett betydelselösa
lucka i lagen, som kunde sägas föreligga i så
måtto, att straffpåföljd saknas för det fall, att
jordägaren utan inmutning bearbetade en inom
fastigheten befintlig, inmutbar mineralfyndighet,
utgjorde, vid bedömandet av gruvstadgans
principiella ståndpunkt, intet verkligt stöd för åsikten
om en jordägaren tillkommande rättighet att
företa dylik gruvbrytning. Att i jordägarens
målsäganderätt vid vissa fall av olovlig brytning av
inmutbara mineral även skulle innefattas ett
anspråk på utbekommande av det brutna eller
värdet därav vore blott ett antagande, för vilket ej
heller något känt rättsfall kunde åberopas
såsom stöd.
Med anledning av Lagrådets uttalande, att
jordägareandelens avskaffande skulle innebära
ingrepp i obestridlig äganderätt, ville Westman, till
förebyggande av missförstånd, understryka, att
sagda avskaffande icke innebure inkräktning på
någon redan existerande, välförvärvad rättighet.
Vad som avskaffades, vore endast den rättsregel,
på grund varav nya jordägareandelar skulle
kunna uppkomma i följd av framtida
inmutningar.
Slutligen erinrade Westman om att under hela
den långa tid av omkring tre decennier, som
förflutit sedan arbetet med en allmän revision av
gruvlagstiftningen upptogs, uppgiften städse varit
att bereda det allmänna en starkare ställning, än
som följer av vår numera i åtskilliga stycken
föråldrade gruvstadga.
Riksdagen remitterade gruvförslaget till Första
Lagutskottet för yttrande.
Riksdagsmannen Gerh. Strindlund med flera
väckte i Andra Kammaren en motion om att
jordägaren, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad gäller i fråga om utnyttjandet av
stenkols-fyndigheter m.m., skulle i utbyte emot
avståendet till staten av jordägareandelen tillförsäkras en
rätt till andel i avkastningen av varje gruvföretag
på hans mark. Med en sådan anordning skulle
jordägaren ej bli lottlös ens i de fall av gruvdrift,
där han enligt det nuvarande systemet av olika
skäl ej kunde utnyttja sin rätt och således bleve
utan varje ekonomiskt utbyte av företaget.
Lika lydande motion väcktes av tre riksdagsmän
i Första Kammaren.
Första Lagutskottets majoritet tillstyrkte propo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
