- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
1440

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 29 december 1945 - Atombomben och mänskligheten, referat av föredrag av nobelpristagaren Harold C Urey i American—Scandinavian Foundation den 21 oktober 1945, av r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vi kunna inte överlåta den här frågan på kongressen eller
presidenten, ty de kunna icke handla effektivt utan del
amerikanska folkets godkännande. De kunna för övrigt
icke heller besluta något, som strider mot folkets
önskningar. Vi måste först förstå den stora betydelsen av detta
problem och sedan vara beredda att handla utan fruktan.
Låt oss tänka på några möjliga utvägar att bringa
atombomben under uppsikt. För det första är det många
människor, som anse, att vi borde bli den starkaste av alla
nationer. Detta är ett genomgående drag i alla
diskussioner om att bevara den s.k. hemligheten med
atombomben. Enligt min uppfattning skulle vi inte förkorta
de fem respitåren, även om vi i detalj publicerade alla
våra uppgifter om tillverkningen av atombomben. Det tar
tid att bygga fabriker, och det tar tid att sätta dem i
gång.

Hela frågan om hemligheten med atombomben är i och
för sig icke av någon betydelse. Vad som är betydelsefullt,
det är den politik, som hemligheten framtvingar. Är det
vår avsikt att inlåta oss på en rustningstävlan med andra
folk? Om svaret är ja, måste vårt folk ta itu med
problemet att framställa största möjliga antal av de största
bomber, som kunna konstrueras, och att utarbeta
effektivaste möjliga sätt att bomba de länder, som vi ha för
avsikt att anfalla eller som vi frukta skola komma att
anfalla oss. En sådan politik kommer att resultera i ett
atombombskrig med all den förstörelse, som jag här
försökt skildra, och detta är just vad vi måste undvika.

Vi kunna försöka att bannlysa atombomberna i
framtiden. En del folk påstår att giftgaser inte användes i det
här kriget på grund av överenskommelser mellan suveräna
nationer. Det är endast en halv sanning. Frågan är
förvisso, om icke sprängbomber och brandbomber äro
effektivare i ton räknat än giftgaser, ty de förra inte bara döda
människor, utan de förstöra också städer, under det att
de senare lämna städerna orörda.

Om fiender till Förenta Staterna äro i besittning av
atombomber, måste vi alla frukta att dessa komma att slungas
emot oss med hjälp av raketer, pilotlösa plan eller något
annat och utan varning. Vi måste vara på vår vakt mot
alla plan, som kunna nalkas våra gränser. Vi måste införa
ett polissystem, som är i stånd att upptäcka bomber, som
möjligen ha placerats i våra städer, där en vanlig enkel
väckarklocka skulle kunna få dem att explodera på
förutbestämd tid. Den fruktan och spänning, som vi skulle
komma att leva i, skulle göra oss verkligt nervösa. Varje
land i världen skulle ha ett finger på avtryckaren, om de
alla hade atombomber och endast vore beroende av en
överenskommelse att icke använda detta vapen.

Jag tror inte på något sådant sätt att förhindra bruket
av atombomber. Om världens länder komma överens om
att inte använda atombomben och de äro uppriktiga,
skulle de också kunna komma överens om att inte
tillverka atombomben. Påven försökte för övrigt att på
1300-talet bannlysa armborstet, men ända sedan den tiden har
ingen bannlysning av vapen suveräna stater emellan visat
sig vara effektiv.

Man har föreslagit att vi skulle överlämna atombomberna
till Förenta Nationernas organisation för att framtvinga
fred. Det förslaget är bättre men det har också sina
svårigheter. Var skulle vi lagra bomberna i de Förenade
Nationernas besittning? Europa och Asien skulle opponera sig
emot Nordamerika och vi skulle opponera oss mot Asien
eller Europa. Hur är det då med Afrika? Man skulle kunna
tänka sig att de Förenta Nationerna hade en liten effektiv
polisarmé, utrustad med atombomber, på något isolerat
ställe. Skulle vi inte då alla vara rädda för de Förenta
Nationernas organisation? Skulle vi inte frukta att någon
Hitler kunde få kontroll över dessa vapen och underkuva
världen på mycket kort tid?

Det finns en annan svårighet. Vi anta, att om de
Förenta Nationerna ha ett lager av sådana bomber, så
komma de också att ha för avsikt att använda dem i kritiska
ögonblick. Låt oss anta att tillverkningen av bomberna
kriminaliseras, men att trots detta Förenta Staternas
regering beslutar sig för att framställa dessa bomber. De
Förenta Nationerna kunna då använda bomberna för att
hindra en sådan tillverkning. De komma att använda dem
för att förstöra alla fabriker, som kunna komma att
anläggas. När de så göra, komma de att döda ett mycket
stort antal fullständigt oskyldiga människor, och resultatet
blir att hela landet enas mot de Förenta Nationerna.

Om man vill styra en stat eller en nation eller hela
världen med polismakt, måste man kunna använda vapen för
polisändamål, som skilja mellan lagbrytare och sådana
som icke äro det. Om man kan göra detta, komma de
laglydiga medborgarna att hjälpa till i kampen mot
lagbrytarna, men bruket av tunga vapen kommer med nödvändighet
att förena alla folkklasser emot polismakten. Atombomben
duger inte till något annat än krig och förstöring av stora
städer och deras befolkning och stora industriella
anläggningar.

Förslaget att överlämna bomberna till de Förenta
Nationerna leder emellertid till ett nytt förslag. Om vi
överlämna det kraftigaste vapnet till Förenta Nationerna,
varför inte då också överlämna alla grovkalibriga vapen
av alla andra slag, eftersom de naturligtvis äro relativt
ineffektiva mot ett överlägset vapen. Sedan komma vi till
nästa steg. När vi en gång ha överlämnat alla våra
grovkalibriga vapen till de Förenta Nationerna, så är det också
onödigt för denna organisation att ha dessa vapen,
eftersom det då inte finns någon som kan sätta sig upp mot
den.

Vi komma ovillkorligen till den slutsatsen, att en högsta
världsregering av något slag med makt att upprätthålla
freden och med världens olika delar relativt avrustade är
den enda utvägen. Vad som behövs är en synnerligen
effektiv kontroll, som är i stånd att upptäcka och
omedelbart rapportera varje försök att framställa atombomber
eller tunga vapen och en tillräckligt stor polisstyrka för
att hindra sådan verksamhet. På så sätt behöva varken
jordens länder eller de Förenta Nationernas organisation
ha några atombomber, och ingen behöver frukta dem.

Jag är inte så naiv, att jag tror att det skulle bli lätt
att komma fram till en sådan lösning. Jag är inte ens
tillräckligt sangvinisk för att tro att det finns några större
utsikter till att en logisk handling av detta slag kan
verkställas utan den tvivelaktiga fördelen av ett tredje
världskrig. Jag överlämnar nu problemet åt er. Kan ni se något
sätt att undvika hotet av ett atombombskrig?

Jag tror att vad jag här har sagt är tillräckligt för att
ge mina läsare en tankeställare. Jag har fullt förtroende
till de slutsatser, som komma att dras av en upplyst
allmänhet i Förenta Staterna. Jag tror att ett helt folks
överlagda omdöme är en pålitlig vägvisare, och när allt
kommer omkring är det det amerikanska folket som utsätts
för faran av förstörelse och död, och det bör därför ha
rättighet att fatta sina egna beslut. Det finns några
påståenden, som jag är beredd att försvara och som jag här
önskar att framlägga:

om atombomber framställas i ett land, komma de att
framställas i alla världens industriländer;

om atombomber tillverkas i alla dessa länder, komma vi
att tillbringa våra dagar i dödlig fruktan för att de skola
komma att användas, och förr eller senare kommer detta
otvivelaktigt också att inträffa;

på ett eller annat sätt måste tillverkningen av
atombomber förhindras överallt i världen, och de få icke stå
till någon regerings förfogande av vad slag den än är;

det fredliga utnyttjandet av atomenergin eller av
någonting annat har ingen som helst betydelse, så länge icke
faran för atombomben har avlägsnats från jorden.

Till slut vill jag, efterliknande Alfred Nobel, hoppas att
ett sådant vapen som atombomben skall visa sig
tillräckligt fruktansvärt för att göra det möjligt att skapa fred
på jorden.

        r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:30:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1945/1452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free