Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Den konsulterande formgivarens arbete, av Alvar Lenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(480
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Engelsk ’framtidscykel" av extrem ocli konstlad
form — troligen ej allvarligt menad.
Fig. 4. Svenska arméns pistol mod. 07; utomordentligt
förtjänstfullt belgiskt formgivningsarbete, speciellt för sin tid
Fig. 5. Svensk busstyj); frampartiet i relation till
takvälv-ningen alltför litet rundat; av tradition begär man
dessutom en fylligare behandling av kylarmaskering etc.
Fig. 6. Tysk universalfräsmaskin med vårdad fri form.
allmänna smakuppfattningen, framstegsandan
och standarden inom företaget. Om man väl har
insett detta, är det ej längre någon som begär av
en formgivare, att han skall "kunna allting".
Detta är nämligen naturligt nog orimligt. Han
skall i tekniskt avseende kunna ungefär lika
mycket som en god konstruktör (bl.a. för att inte
behöva blamera sig). Men ingen skall begära —
och ingen, allra minst han själv, får förutsätta,
att ban skall kunna tillägna sig firmans bela
tekniska erfarenhet på en kafferast. Han måste med
andra ord böja sig för expertisen på platsen.
Ingen känner nämligen problemställningarna så
väl, som företagets eget folk — vilket
naturligtvis ej hindrar, att särskilda punkter kunna tas
upp till diskussion och fördomsfri granskning.
När det gäller arbete för väl etablerade
industrier, finns det sålunda ingen annan möjlig
arbetsform än samarbete, ett samarbete som det
ankommer på formgivningsingenjören själv att
söka gestalta så fruktbärande, förtroendefullt,
friktionsfritt och angenämt som möjligt. Han
måste etablera personliga kontakter direkt på
arbetsplatsen, vilket är något belt annat än att gå
och äta luncher med företagscheferna. Vägen till
målet — de nva produkterna — måste i de flesta
fallen gå över de ordinarie konstruktörernas
ritbord och sättet att komma fram denna väg är
att med måttliga utflykter i det blå söka vägleda
och stimulera vederbörandes självverksamhet, att
klara upp deras begrepp, att anvisa riktlinjer och
på ett hovsamt sätt påpeka fel. Detta är en lång,
delikat och mödosam väg — men den enda som
enligt mina erfarenheter i längden bär sig. Eller
som en sammanfattning: den konsulterande
formgivarens mission — när han har att göra
med etablerade industriföretag — är att söka
uppfostra hela företagets i nydaningsarbete
engagerade personal till formgivningsadepter. Har så
skett, kan hans fortsatta arbete inskränkas till
konsultationer i kvistiga och tveksamma fall, till
smakdomarens arbete. Formgivaren själv
undviker härigenom att trycka sin egen personliga
stämpel på förelagets produkter — till fromma
för en obunden utveckling.
Det är sålunda i regel att börja alldeles i galen
ända när en ingenjör eller arkitekt, som anser sig
duga till formgivare, tar emot ett arbete att
utföra i egen regi och som sedan presenteras i s.k.
färdigt skick utan att alltför ingående
konsultationer skett med företagets folk. Sådana
presentationer misslyckas praktiskt taget alltid och
av de mest triviala anledningar, t.ex. att
maskinparken icke passar för det föreslagna utförandet,
eller att gjutmetoden blir för dyrbar. Tv bland
alla andra överväganden måste formgivaren se
till, att det nya ban presterar ej blir dyrare än
det gamla.
Det recept, som jag nu har angivit, har speciell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
