Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1947 - En vidhäftningsmätare för ytbeläggningar, av W S - »Glans»-förkoppring, av I Göransson - Katodiskt skydd av rörledningar skapar stor marknad för magnesium, av P-Å W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 juni 1947’ 237
Fig. 1. Vidhäftningsmätare i fickformat.
pressas stadigt mot den yta som skall undersökas, och förs
långsamt över denna. Sedan ökas trycket tills beläggningen
rivs upp, så att grundytan blir synlig.
Vidhäftningsförmågan avläses på skalan. Avståndet mellan två skalstreck
representerar 500 g tryckökning och hela skalan täcker
området 500—5 000 g, från dålig till mycket god
vidhäftningsförmåga (R .t Phair i Hell Lab. Ree. dec. 1946). W S
"Glans"-förkoppring. Genom en ny förkoppringsprocess
av metallföremål anser sig en firma i Staterna kunna
erhålla betydligt enklare och billigare ytbehandling än
vanligt. Elektrolytisk beläggning med koppar och nickel
inbegriper i allmänhet flera arbetsoperationer, såsom
utfällning i metallbad, tvättning i lut, doppning i utspädd syra
sköljning, torkning, polering samt för det mesta därefter
glansförnickling. Den nya processen medför en förenkling
till tre skeden: "glansförkoppring", sköljning och
glansförnickling.
Det nya badet för glansförkoppring säges utfälla drygt
0.01 mm koppar på 15 min med en strömtäthet av 2 A/dm2
vid 1—2 V, då badet är ca 60—70° varmt. Viss omröring
erfordras, antingen med arbetsstycket eller av lösningen.
En vätejonkoncentration av 13—13,5 pH är lämpligt.
Kopparbadet är envärdigt, och utbytet påstås bli
100-procen-tigt. Vid koppar—nickel—krom-beläggning torde ingen
inellanpolering behövas. Andra besparingar göres tack vare
kortare behandlingstid, sänkta råmaterialkostnader m.m.
Föremål av zinklegeringar är särskilt lämpade för den nya
ytbehandlingen, och en del besvärligheter, som ibland
tillkommer, såsom zinkutsvettning vid behandling av
mattför-kopprade detaljer i surt nickelbad, bortfaller. Det nya badet
tör glansförkoppring består av 47 cm3 kopparcyanid, 70
cm3 kaliumcyanid, 16 cm3 kaliumhydroxid per liter lösning
samt 6 vol-% Rocheltex (en kalium-natriumtartrat?) och
2 vol-% glansförkoppringsmedel. Anodytan bör vara minst
dubbelt så stor som katodylan (,l Anthony i Iron Age
13 febr. 1947). / Göransson
Katodiskt skydd av rörledningar skapar stor marknad
tor magnesium. Skyddande av stål och gjutjärn mot
röstning spelar en ofantlig roll för olika anläggningars oklan
derliga funktion. 1 särskilt hög grad gäller detta i marken
nedgrävda rör eller behållare emedan det är svårt, för att
inte säga omöjligt, att regelbundet inspektera och reparera
uppkomna skador. Desto viktigare är det att skyddet för
sådana anläggningar blir fullgott då korrosionen i allmänhet
sker i form av djupa punktformiga angrepp, s.k. pittings.
Förutom organiska överdrag av olika slag har man som
bekant länge begagnat sig av zinks och kadmiums förmåga
att skydda järn mot röstning. Deras verkan kan förklaras
på följande sätt: Korrosion av metall i närvaro av
fuktighet är till största delen en elektrolytisk process. De delar
av ytan, som uppträder såsom anoder korrodera, medan
de katodiska förblir oangripna. Jord och vatten, som om-
ger metallen tjänstgör som elektrolyt, och strömmen flyter
från de anodiska ytorna till de katodiska. Korrosionens
hastighet är proportionell mot den ström som alstras, och
dess förlopp fortsätter så länge syre finnes tillgängligt för
oxidation av det väte, som fälles ut på katoden.
Om en järnyta överdragen med zink (eller kadmium)
skulle skadas så att järnet frilägges, rostar detta ej, till
följd av att zinken tjänstgör som anod i det element som
uppstår och går i lösning medan väte utfälles på järnet.
Dow Chemical Co. har nu utexperimenterat en ny metod
för skydd av främst rörledningar. I stället för alt belägga
stålet eller gjutjärnet med något skyddande skikt sätter
man det i ledande förbindelse med utbytbara anoder av
magnesium (på samma sätt som zink använts i viss ni
sträckning). 1 det element, som därvid uppstår med marken
eller vattnet som "elektrolyt", erhåller järnet en positiv
potential och skyddas därigenom mot röstning.
Omfattande prov har genomförts för materialet i
anoderna, och följande sammansättning rekommenderas:
%
aluminium ...................................................5,3—6,7
mangan ..........................................................................>0,18
zink ................................................................................2,15—3,5
kisel ................................................................................< 0,3
koppar ............................................................................< 0,05
nickel ..............................................................................< 0,003
järn ................................................................................< 0,003
andra föroreningar ......................................................< 0,3
magnesium ....................................................................rest
En legering av enbart aluminium och magnesium befanns
opraktisk främst till följd av att den är mycket känslig
för järn, nickel och koppar, som ogynnsamt påverkar
legeringens egenskaper. Genom tillsättningen av zink och
mangan blir denna känslighet mindre.
Användningen av ren magnesium skulle visserligen ge
0,1 V högre spänning, men den är mera benägen för lokala
korrosionsangrepp och ger vid små strömstyrkor dåligl
strömutbyte.
Två storlekar av anoder tillverkas som standard, och båda
är 100 mm i diameter. Den ena har en längd av 500 mm
och väger ca 8 kg, medan den andra är 1 500 mm lång och
väger ca 25 kg. En 100 mm anod har en livslängd av
omkring 10 år vid en strömstyrka av 90 mA eller mindre
och ett strömutbyte av minst 50 %.
Anoderna ansluts till rören med en 5 mm isolerad
koppartråd och läggs på ett avstånd från dessa av omkring
600 mm. Som inpackningsmaterial rekommenderas en
blandning av 3 delar "Aquagel" (en betonitlera) och 1 del
gips eller 2 delar "Aquagel" och 1 del gips beroende på
resistiviteten hos jorden, i vilken rören lägges. Om denna
är sur är det önskvärt att tillsätta 1 del
magnesium-hydroxid till blandningarna ovan.
Antalet anoder, som behövs, varierar med jordens
re-sistivitet, rörens överdrag och andra faktorer. I en av de
första installationerna, vilken färdigställdes 1940,
användes för fullständigt skydd av en 65 km 8" rörledning 20
anoder fördelade på fyra stationer: strömstyrkan varierade
mellan 0,3 och 3,6 A per station, och den totala strömmen
var 6,25 A. Vid en senare utförd rörledning på 30 km
mellan Freeport och Angleton användes sammanlagt 7 kg
anoder. Inkopplingen av dessa skedde för bekvämlighets
skull vid kopplingsstationerna, och vid varje sådan
installerades så många anoder, att spänningen hos
rörledningen blev 1 V högre än hos den omgivande jorden.
Av magnesium är 1 kg ekvivalent med 2 000 Ah, och
lös-ningspotentialen till en CuSo^-elektrod ligger mellan 1,7
och 1,8 V. Som jämförelse kan nämnas, att 1 kg zink är
ekvivalent med 372 Ah och visar en motsvarande potential
av 1,1 V. Magnesium visar ringa eller ingen tendens till
polarisation, medan sådan ofta uppstår vid zink (som dock
använts med framgång då förhållandena varit lämpliga)
(Chem. Engng News juni 1945). P-Å W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
