- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 77. 1947 /
574

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 2 augusti 1947 - Väderleksförutsägelser med ekoradio, av D H - Barometrisk flygning, av sah - Dimlandningssignal, av sah - Varmluftsskikt i stratosfären, av sah - De radiostyrda flygplanen vid Bikiniförsöket, av D H

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3(574

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1.
Dipolreflektorer upphängda i
snören under ballongen;
tänkt reflexion av
ekoradiostrålar.

ning även på detta område. Till alt börja med försåg man
ballongerna med dipolreflektorer arrangerade enligt fig. 1.
Man erhöll härvid i allmänhet inte större noggrannhet än
med teodolitmetoden och kunde inte följa ballongerna
under lägre elevationsvinklar än 17° beroende på att
eko-radiostrålen var för bred. När man senare började
använda mikrovåg-ekoradio blev mätnoggrannheten större.
1 samband härmed började man även använda
hörnreflek-torer, vilka bestod av på papp fastklistrade metallfolier,
uppbyggda på lätta träramar, vilka bars i luften av
ballongerna. Med 11 cm ekoradio kunde dessa ballonger
följas genom moln och dimma till ca 100 km avstånd. På
sistone har man även börjat använda på marken
placerade kraftigt riktade mottagare, som bringas följa en av
ballongen uppburen sändare, vilken automatiskt sänder
sin egen höjd samt omgivande luftens temperatur och
fuktighet.

Man har även börjat använda ekoradion för upptäckande
av oväder såsom åskmoln och regnbyar. Området är
emellertid ännu mycket litet utforskat. Härvid användes
dels på marken placerade ekoradioanläggningar och dels
sådana installerade i flygplan. Med de markplacerade kan
man dock endast lokalisera ganska närbelägna oväder. I
flygplan använde man först ekoradio med 11 cm våglängd
men har senare övergått till 3 cm våglängd. Dessa senare
anläggningar är framför allt lättare. 3 cm ekoradion har
den nackdelen, att vågens genomträngningsförmåga är
sämre än den för 11 cin ekoradion, vilket gör att man har
svårt att bilda sig en uppfattning om regncentrats totala
area (se fig. 2). Dessutom sänks känsligheten hos 3 cm
ekoradions antenner, då de utsättes för regn. 3 cm
ekoradion har emellertid den fördelen, att den i allmänhet
är mycket känslig, trots att den utsända effekten är
förhållandevis liten (Electronics okt. 1946). D H

Fig. 2. Katoskopskärmen; registrering av annalkande
oväder upptäckt t.v. med 11 cm ekoradio, t.h. med 3 cm
eko radio.

Rarometrisk flygning. Över världshaven följer fartygen
vanligen storcirkelkurser, då dessa utgör den kortaste
distansen mellan två punkter på jordens yta. För flygplan,
som är beroende av de ofta mycket stora vindhastigheterna
på hög höjd, kan en sådan storcirkelkurs vid motvind
innebära en avsevärd fartförlust, medan man genom
en ringa kursavvikelse norr- eller söderöver skulle kunna
tå gynnsamma vindar. Problemet är att finna dessa, då
ett flygplan har för stor hastighet för att kunna lita på
den. för sjöfarten avsedda allmänna
vindriktningsprognosen, som är beräknad över en längre tidsrymd och för
medelvärdesförhållanden. Lösningen ligger i att göra det
möjligt för piloten att bestämma det läge i vilket ban
befinner sig i förhållande till ett lågtryck eller ett högtryck,
omkring vilka vinden på norra halvklotet blåser motsols
resp. medsols. Genom att förse planet med en
radiohöjd-mätare och jämföra dennas avläsning med en vanlig
aneroidhöjdmätare kan piloten i varje ögonblick få
kännedom om lufttrycket och genom att följa en lämplig isobar
dra fördel av gynnsamma vindar. Om ett lågtryck befinner
sig mitt emellan Newfoundland och Skottland skulle
stor-cirkelvägen flygas i sidvind på 11 h 5 min; genom en
kurs-avvikelse söderut, som förlänger distansen med ca 100 km,
flyges halva sträckan i medvind, varigenom flygtiden
förkortas till 9 h 45 min, alltså med över en timme,
innebärande en besparing i enbart flygkostnader av närmare
5 000 kr. (Time 10 mars 1947). sah

Dinilandningssignal. I USA har demonstrerats en
flygfältsbelysning, som gör det möjligt för flygplan att landa
genom ett upp till 300 m tjockt bälte av tät dimma eller
snö. Lamporna är 10 cm långa kryptonfyllda kvartsrör,
vilka ger en ljusintensitet av nio gånger solljusets. De är
så uppställda, att de visar en 25 m lång grön pil om
landningsbanan är ledig, i annat fall ett rött kors. sah

Varmluftsskikt i stratosfären. Försök med V2-bomber,
utförda av National Advisory Committee for Aeronautics,
liar visat, att ovanpå det kända kalluftsskiktet i
stratosfären sträcker sig ovan 50 km höjd en värmezon med en
medeltemperatur av ca 50°. På 65 till 80 km höjd varierar
temperaturen mellan + 100° och —100°. Därefter blir
atmosfären varmare igen och når kokpunkten vid 120 km
höjd, den gräns till vilken undersökningarna har sträckt
sig (SAS News 1947 nr 113). sah

I)e radiostyrda flygplanen vid Bikiniförsöket. Vid

atombombexperimentet i Bikini (Tekn. T. 1946 s. 1257)
använde den amerikanska flottan och armén radiostyrda
flygplan. Flottan använde slagskeppet "Shangri-La" som
startplats och hade sammanlagt fyra radiostyrda plan.
För att manövrera dessa, bringa dem att gå genom
atombombsmolnet samt styra dem till en basplats belägen ca
300 km bort behövdes fyra förarstyrda flygplan för varje
radiostyrt.

På försöksdagen startades först alla de förarstyrda
plauen från slagskeppets däck med 30 s mellanrum. Hälften
av dem, dvs. åtta, begav sig till atombombmolnets baksida
och de andra åtta kretsade i luften över slagskeppet, två
och två beredda att vid lämplig tidpunkt överta
kontrollen av resp. radiostyrt plan. Dessa startades från
slagskeppsdäcket av en speciell på däck uppställd
radiosändare, som manövrerades av en person, placerad på
lämplig plats med fri utsikt. Med en manöverlåda, som var
förbunden med sändaren med en lång kabel, kunde
personen helt kontrollera flygplanets rörelser. När planet
kommit upp på lämplig höjd övertogs styrningen av två
av de tidigare nämnda förarstyrda planen. De radiostyrda
lades på olika höjder och styrdes rakt genom
atombomb-molnet.

De av flottan använda planen var ensitsiga jaktplan; trots
att det i dem var ganska ont om utrymmet, lyckades man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:32:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1947/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free