Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 30 augusti 1947 - Människan som värdegrund och verkningskvantum, av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 augusti 1947
631
jag-komplexen, till att innesluta andra individer.
Solidaritet berikar individen.
Å andra sidan har man ett ord, en fruktansvärd
realitet, som heter gruppegoism, kollektivegoism
— och den formen av egoism når sin verkliga
omänsklighet just där kollektivet blir grundvärde.
Där min ras, min nation, min stat är det heligaste
värdet och alltings mål där får intet stå i vägen
för min ras, mitt folk, min stat — det vet varje
kollektivmedlem, från ledare till menig soldat i
arbetsblus eller fältuniform.
Men de aktuella slutsatserna, tillämpningen här
och nu, bland svenska ingenjörer i dagens
Sverige?
Det är främst på två sätt teknikerna kan
avgörande ingripa i samhällslivet:
1. Genom att hävda människan som grundvärde
i produktionslivet. I den tekniska
organisationen—produktionen betrakta människan inte bara
som verkningskvantum, men som ett egenvärde:
ökning av arbetstrivseln, av arbetets intresse och
värde som uppgift.
"Men tar man inte numera hänsyn till den
mänskliga faktorn i produktionen?", svarar
kanske någon; "söker man inte just ta hänsyn genom
att öka arbetstrivseln!"
Moderna lagårdar eller svinstallar byggs och
inreds med hänsyn till att djuren skall trivas — i
den mån som trivseln gynnar produktionen av
mjölk eller kött. På ungefär motsvarande sätt är
det vanligen den mänskliga
produktionsorganisationen (i bästa fall!) tar hänsyn till det levande
materialet.
Strävan efter arbetstrivsel måste syfta mycket
längre; mycket konsekventare inriktas på att
stegra arbetets livsinnehållsvärde för de
arbetande, både direkt och via arbetsgemenskapen. Det
går i alla händelser att genomföra till viss grad,
i hög grad — men givetvis inte hur långt som
helst. Det är en fråga om avvägning, om
proportionssinne, om strävan till det optimala.
Ett aktuellt fall är kolbrytningen — fast
sannolikt ännu bara i början av sin aktualisering. Ett
av de tyngsta och mest omänskliga
arbetsområden som finns — kompensation genom starkt
reducerad arbetstid (5-dagarsveckan!) synes i sig
ytterligt befogad. Men det gäller en
råvaruproduktion av nyckelbetydelse för prisbildningen.
Kolets successiva ersättning genom andra
energikällor är en teknikens direkta insats i
människovärdets tjänst.
Men i många fall kan arbetsprocessens
värdeinnehåll ökas, med ingen eller obetydlig
produktionsfördyring; och en viss, väsentlig ökning av
arbetstrivseln eller arbetets värdeinnehåll kan
motivera en viss, även rätt väsentlig,
produktions-fördyring.
Produktionen och produktionsstegringens mål är
ju att höja levnadsstandarden, dvs. konsumtions-
andelen. Men levnadsstandarden konstitueras inte
bara av vad man konsumerar och hur man
tillbringar sin fritid: det sätt på vilket arbetstidens
sju, åtta timmar tillbringas bildar en avgörande
del av levnadsstandarden. Arbetstrivseln är en
huvudfaktor i levnadsstandarden, konsumtionen
en annan. Produktionen skall syfta till bästa
möjliga levnadsstandard; det blir också här fråga om
avvägning, mellan arbetsförhållanden och
produktionseffektivitet.
2. Genom insats i politiken. Brytandet av den
för-tekniska vidskepelse, den ovetenskapliga
dogmatism och slentrian, som behärskar politiken
och politikerna. Störta det hov av avgudar, den
hierarki av skenvärden, som politikerna är
slavar och präster åt. En verklig revolution —
genom att klart och konsekvent hävda människan
som grundvärde.
Exempelvis det fantastiska trassel som heter de
nationella pappersvalutorna och den nationella
valutapolitiken. För internationellt utbyte av
varukvantiteter och forskningsresultat åstadkom
vetenskapens och teknikens män allmängiltiga
internationella likare för längd, volym, vikt,
temperatur etc. — om än två olika system står dessa
i fast relation till varandra. Som allmän
ekonomisk värdelikare hade vi en gång guldet — men
vart har politikerna fört oss nu?
Men först och sist: politikernas fångenskap i
dyrkan av nationalstaten som högsta egenvärde —
det värde för vilket miljoner och åter miljoner
enskilda människoliv offras — mördas när det är
krig, hålls i ofrihet och misär under så kallad fred.
Tekniken och forskningen har gjort hela
västerlandet, ja, hela jordklotet, till en enda
beroendeenhet; världen är tekniskt mogen för
världssamhället. Men politiskt har den väl aldrig synts så
omogen som nu.
Nationalstaterna står som kvävande, spärrande
atavismer i mänsklighetens livsväg. Man hade
trott att de skulle reduceras till sin nu naturliga
funktion: bärare av traditionsarv och
kulturströmningar, berikande mänsklighetens liv genom
de historisk-geografisk-etnografiska olikheternas
samspel. Men i stället för att avvecklas som
hushållsenheter byggs staterna ut till allt hårdare
ekonomiskt befästa och allt oöverstigligare
avgränsade nationella ankdammar (eller rävgårdar,
vilket man föredrar). Exempelvis bara det sätt på
vilket de skandinaviska folken är avspärrade
gentemot varandra! Dessa folk som
etnografisk-språkligt och socialt bildar en mer naturlig
samhörighet än många s.k. nationalstater rymmer;
som produktionstekniskt kompletterar varandra
som vi gör: tungindustri—skogslandet Sverige,
åkerbrukslandet Danmark med sin
specialindustri, Norge med sitt fiske, valfångst och sjöfart.
Före kriget hade vi en naturlig allnordisk
med-borgarfrihet (endast resekorten!) — men nu! Hur
kommer det sig att vi finner oss i det, i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
