Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 13 september 1947 - Organisk-kemisk nomenklatur, av Lorentz Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>78 TEKNISK TIDSKRIFT
i vissa fall tagit torde även kunna skyllas på en
bristande övervakning av dess tillämpning. Det
har många gånger framhållits, att det måste
anses som en stor fördel att samma förening kan
ges olika rationella namn, då härigenom en
förening efter omständigheterna kan ställas i
relation till olika andra föreningar. Detta torde utan
tvivel vara riktigt, men den frihet som forskarna
haft då det gällt namngivningen av organiska
föreningar har lett till att vissa olämpliga eller
felaktiga namn uppstått. Ofta är det ju så, att
det namn en forskare tilldelar en av honom
upptäckt eller syntetiserad ny förening kommer att
bli bestående. Visserligen kan man inom den
organiska kemin icke helt undgå en efterföljande
utrensning och reglering av benämningar, men
som ett vägande argument mot alltför radikala
namnförändringar står det faktum, att stora och
viktiga delar av litteraturen från tidigare skeden
härigenom kunna göras svårtillgängliga.
En allvarlig olägenhet utgöra de varierande
numreringssätt, som olika författare använda för
cykliska system och som ha sin orsak i att en
internationellt fastställd nomenklatur för cykliska
föreningar under lång tid saknats. Detta
förhållande gör det nästan nödvändigt, åtminstone då
det gäller mera komplicerade ringsystem, att den
använda numreringen anges på en
strukturformel för undvikande av missförstånd.
På grund av de nackdelar, som äro förbundna
med användandet av både trivialnamn och
fullständigt rationella benämningar, synes en
lämplig väg vara att kombinera dessa båda system.
I själva verket torde detta även utgöra den mest
använda metoden för namngivande av organiska
föreningar, i de fall lämpliga trivialnamn finnas
att tillgå. Särskilt i fråga om komplicerade
cj^kliska system synes det i många fall vara den
enda framkomliga vägen.
De uttrycksmedel som den organiska kemin
förfogar över i form av strukturformler äro de
mest logiska och konsekventa för organiska
föreningar, enär de ge en tydlig bild av
föreningarnas uppbyggnad. Man kan nu fråga sig om
icke formlerna enbart skulle vara ett tillräckligt
medel att bringa kemiska tankar till uttryck. I
själva verket kan man i många sammanhang
göra sig bättre förstådd genom en strukturformel
än genom ett namn. Formlerna enbart äro
emellertid icke tillräckliga. I många sammanhang äro
namnen oumbärliga, bl.a. vid språklig
behandling av strukturskillnader mellan likartat
uppbyggda föreningar, vid systematiska
sammanställningar av derivat, vid registreringar av
organisk-kemiska föreningar m.m. Härmed vare dock
icke sagt, att strukturformler icke utgöra ett
vik-tikt hjälpmedel för förtydligandet av en
framställning och i vissa fall äro nödvändiga för ett
rätt förstående av den kemiska litteraturen.
För vårt lands vidkommande har den organisk-
kemiska nomenklaturen, sådan denna utformats
i tyskt språkbruk, hittills i stort sett tjänat som
förebild. Detta är en naturlig följd av att tysk
litteratur inom organisk kemi tidigare varit nästan
allenarådande i vårt land. Den anglosaxiska
litteraturen inom organisk kemi har emellertid
under senare år i allt större utsträckning vunnit
insteg i vårt land. Därmed har även den i de
anglosaxiska länderna använda nomenklaturen inom
hithörande område, vilken i viss mån avviker
från den tidigare i svenskt språkbruk använda,
vunnit ökad aktualitet. Denna nomenklatur
grundar sig väsentligen på den reviderade och
utvidgade Genève-nomenklaturen, som antogs i
Liége år 1930.
Historik
Ursprunget till modern kemisk nomenklatur
kan ledas tillbaka till år 1787, då en kommission
i Paris under ordförandeskap av Lavoisier
uppställde vissa grundsatser för benämningar inom
kemin, i synnerhet den oorganiska. I den mån
som den organiska kemin utvecklades, nya
föreningsklasser i stor mängd tillkommo och
konstitutionen av många ämnen klarlades, måste nya
benämningar på organiska föreningar införas.
Härvid kunde icke alltid undvikas att felaktiga
eller olämpliga benämningar fingo insteg och att
många gånger samma föreningsklass gavs olika
mer eller mindre rationella namn. Svårigheterna
att under sådana förhållanden finna sig tillrätta
i den i allt hastigare takt svällande
organisk-kemiska litteraturen gjorde sig alltmer gällande
och nödvändiggjorde till slut ett ingripande.
Med anledning härav tillkom konferensen i
Genève år 1892, där 34 av den tidens främsta
kemister, representerande nio europeiska länder,
voro närvarande, och där en serie regler för
benämningar av organisk-kemiska föreningar
fastställdes1. Syftemålet med dessa regler var i första
hand att för varje förening fastställa ett enda
officiellt namn, som skulle möjliggöra att
föreningen kunde påträffas på ett bestämt ställe i
register och kemiska handböcker. För att
underlätta en dylik registrering uppmanades författarna
till kemiska avhandlingar att framdeles jämte
det av dem valda beteckningssättet även anföra
det officiella namnet inom parentes.
Redan vid denna tidpunkt fastslogs att en
plötslig radikal omgestaltning av den bestående
kemiska nomenklaturen praktiskt taget vore
ogenomförbar. Vidare uttalades den principen, att
inom den organiska kemin samma förening
vanligen kan med lika rätt ges flera olika rationella
benämningar och att det icke vore till gagn för
vetenskapen, om man försökte inskränka
rörelsefriheten vid namngivningen. Olika författare
använda ofta olika namn på en och samma
förening, allt efter som de vilja ställa vissa bestämda
egenskaper i förgrunden eller göra vissa jämfö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
