Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1947 - Särdrag hos den elektroniska standardiseringen, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 december 19 Al
909
Särdrag
hos den elektrotekniska standardiseringen
Tekn. dr Ivar Herlitz, Västerås
När standardiseringstanken för omkring 40 år
sedan på allvar började tränga igenom befann
sig elektrotekniken — liksom den gjort redan
från sin tillkomst och i viss mån alltjämt gör —
i ett skede av sjudande utveckling. Praktiken
nödgades ofta gå före teorin, och varje nytt
utvecklingsskede mot högre spänningar eller större
effekter innebar så mycket av ett äventyr, att man icke
vågade alltför mycket binda utvecklingen vid
någon framtida standard, vars förutsättningar
man alltför ofullständigt behärskade. Man ville
ha frihet att variera så många ingående storheter
som möjligt, en ståndpunkt som den efterkloke
måhända är böjd för att nu beklaga men som
kanske å andra sidan möjliggjort en utveckling,
som eljest icke eller endast i långsammare takt
kommit till stånd.
De elektriska anläggningarna och ledningsnäten
visade sig vidare — tyvärr kanske den renodlade
standardiseringsentusiasten är böjd att säga —
ha mycket stor livslängd och band därför i stor
utsträckning utvecklingen vid en gång fastlagda
lösningar. Jag skall exemplifiera detta med att
något beröra utvecklingen av två i detta
sammanhang mycket belysande frågor, nämligen dels
frekvensens, dels driftspänningens standardisering.
Frekvensstandardisering
En såvitt möjligt för hela landet standardiserad
frekvens är en i det närmaste oundgänglig
förutsättning för den utsträckta samköming som ägt
rum inom landet och var särskilt av
utomordentlig betydelse för vår kraftförsörjning under
världskriget. Då växelströmmen först framträdde
hade man emellertid säkerligen ingen tanke på
någon samköming i större skala. Man var
dessutom osäker om en del av systemets verkningar
och försökte därför i varje särskilt fall välja den
frekvens som man ansåg passade bäst för
ändamålet. I den första större trefasanläggningen
Häll-sjön—Grängesberg valde man sålunda en
frekvens av 70 p/s för att undvika blinkningar i
belysningen utan att erhålla alltför stora induktiva
Föredrag vid Standardiseringskongressen den 26 september 1947.
389.6 : 621.3.015 : 621.3.018.4 : 621.313
spänningsfall. I den något senare utförda
valsverksanläggningen för Hofors användes en så låg
frekvens som 16 p/s. Härefter följde ett skede med
användning av frekvenser mellan 40 och 60 p/s,
varur så småningom det nuvarande
standardvärdet 50 p/s utkristalliserat sig.
Ännu då Trollhätte kraftverk utbyggdes ansågs
dock frågan icke klarare än att en utredning av
landets förnämsta sakkunniga igångsattes, vilken
som bekant resulterade i valet av frekvensen 25
p/s. Valet avsåg bl.a. att finna en frekvens som
lämpade sig både för belysning, som principiellt
fordar hög frekvens, och järnvägsdrift, som
fordrar lägre frekvens än normal motordrift. Det
utgjorde alltså ett djärvt och i och för sig lovvärt
standardiseringsförsök som dock även illustrerar
farorna med sådan standardisering. Trots att man
senare definitivt stannat för 50 p/s som den
svenska standardfrekvensen, har man nämligen
ännu nära fyrtio år senare icke blivit helt fri från
frekvensen 25 p/s och professor Arvid Lindström
påpekade en gång 1929 att det endast skulle
behövas att t.ex. en ny lampa med väsentligt bättre
verkningsgrad än de dåvarande skulle fordra
en högre frekvens för att vi åter skulle ha en
revolution på området. I viss mån har han visat sig
sannspådd, enär frekvensen 50 p/s i själva verket
är i lägsta laget för de moderna
lysämneslam-porna. Svårigheterna synas dock dess bättre icke
vara större än att vi kan slippa en ny
frekvensrevolution. De som nu syssla med våra
storkraftproblem ha också kunnat konstatera, att
åtskilliga därmed sammanhängande problem hade varit
betydligt enklare att lösa vid en lägre frekvens
än 50 p/s. För järnvägsdriften ha vi som bekant
frekvensen 16:2/3 p/s, och inom
elektrovärmetek-niken tvekar man än i dag icke att välja den för
varje särskilt fall lämpligaste frekvensen.
Spänningsstandardisering
Ett annat intressant exempel utgöres av
drift-spänningarna. Ekonomiska beräkningar visa, som
så ofta inom tekniken, att kostnadskurvan i
beroende av spänningen är mycket flack i närheten
av optimipunkten och att man därför i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
