Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1948 - Utvidgning av Säve-flygfältet, av David Magnusson - Flygplatsarbeten i Schweiz, av Lars Forssblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
TEKNISK TIDSKRIFT
Utvidgning av Säve-flygfältet. Flygvapnets flygfält vid
Säve nära Göteborg står för närvarande under utvidgning,
då fältet och dess rullbanor har visat sig otillräckliga för
de krav som flygplanens ökade storlek, reaktionsdriften
och flygsäkerheten numera ställer.
All schaktning har utförts med traktorer. Några speciella
problem, utöver de som vanligen uppträda vid
flygfälts-schaktningar, har icke förekommit. Transportlängden har
för huvuddelen av massorna legat mellan 100 och 300 m,
och traktorerna har därför hela tiden arbetat med
schakt-vagnar. Vid jordflyttningsarbetena har det hela tiden
funnits matjordsöverskott och schäktningen har därför
kunnat bedrivas enligt "strimlemetoden". För
schaktningsarbe-tena har använts tre 15 t Gaterpillartraktorer med 10 t
schaktvagnar av 7 ma volym. Med last väger traktor och
schaktvagn cirka 35 t, vilket gör, att man får en mycket
god komprimering vid traktorarbetet. Den gångna
sommarens torra väderlek har varit synnerligen gynnsam för
arbetena och man har kommit upp till-en schakt volym av
ungefär 400 m* per skift och traktor.
Den nya fältdelen dräneras med ett dränerings system av
för flygfält vanlig typ. Sugdränerna, som består av 2"
tegelrör, lägges på ett djup av 80 cm till 1 m med en
minsta lutning av 3 °/oo- Stamledningarna lägges på sådant
djup att god avrinning från anslutande sugdräner erhålles
och så att fallet blir minst 2,5 °l00. Dräneringsrören lägges
i ett 5 cm tjockt lager av väl packat stritt grus och över
rören fylles till 5 cm täckning med prima dräneringsgrus.
1 arbetsbeskrivningen stadgas, att detta grus skall bestå
av material med en kornstorlek av 2—30 mm och med
en kapillär stighöjd av högst 10 cm. Dräneringsgravarna
uppschaktas med en dikesgrävningsmaskin. Med en sko,
som sitter omedelbart efter schakthjulet, jämnas
dikesbottnen av så att den får lämplig form. Efter denna sko
har monterats på ytterligare en, som sitter 5 cm högre än
den förra. Den man, som följer maskinen, släpper ned
grus mellan de båda skorna, varvid den andra skon jämnar
till gruset så att tegelrören sedan kan läggas ut. Det grova
dräneringsgruset, som skall täcka tegelrören, köres ut med
hästkärror och lämpas från dessa direkt ned i diket.
Äter-fyliningen av dräneringsgravarna sker med en planerings
-traktor försedd med schaktblad. I dräneringsledningarna
anordnas i medeltal tio grusfilter per 100 m rör. Dessa
filter utföres så, att på en sträcka av minst wfi m i
rörgravens längdriktning fylles upp till 15 cm från färdig
fältyta med prima dräneringsgrus, varefter 15 cm finare
grus med en kornstorlek av max. 10 mm påföres.
På asfaltbelagda delar av rullbanorna är bädden
uppbyggd av underifrån räknat: 10 cm grovt grus, 7 cm
bind-jord, 10 cm makadam, 3,5 cm öppen asfaltbetong och
2 cm topeka. Sifferuppgifterna avser mått efter
komprimering. Gruset skall vara kapillärbrytande och ha sådan
sammansättning att 10—15 % passerar en sikt med 1 mm
maskvidd. Bindjorden får icke vara tjälskottsfarlig och
skall vid vältningen ge en fast och hård yta, så att
ovanliggande makadamlager, när detta vältas, ej pressas ned i
bindjorden. Såväl grus- som bindjordslagret skall arbetas
till en över hela ytan likvärdig komprimeringsgrad, som
minst skall vara lika med 95 % av maximala volymvikten,
dvs. den volymvikt, som vid optimal vattenhalt erhålles
vid instampning enligt proctormetoden. Orsaken till denna
bestämmelse är, att bärigheten hos en jordart har visat
sig vara starkt beroende av dennas packningsgrad och
vattenhalt. Den packningsgrad som uppnås beror dels på
hur mycket arbete som lagts ned på komprimeringen och
dels på grusets eller bindjordens vattenhalt. Bindjorden
komprimerades vid fältarbetena med beläggningsvältar
med ungefär 60 kp tryck per vals-cm. Den maximala
volymvikten hos den bindjord som användes håller
Väginstitutet för närvarande på att bestämma. Utförda
volym-viktsbestämningar på arbetsplatsen tyder emellertid på att
den komprimeringsgrad, som erhålles med denna vältning
och med lämplig vattning av bindjorden, är fullt tillfreds-
ställande. Det 10 cm tjocka makadamlagret utföres i
enlighet med vad som angives för öppet bärlager av makadam
i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens normalbestämmelser
för vägbyggnad. Den öppna asfaltbetongen sammansättes
utan någon fillertillsats och med A 135 som bindemedel.
För asfaltbeläggningens utförande gäller Väg- och
Vatten-byggnadsstyrelsens arbetsbeskrivning av år 1946.
På de delar av rullbanorna, som skall förses med
betongbeläggning, utgöres bädden av underifrån räknat: 10 cm
grovt grus, 7 cm bindjord, 1 cm fin sand och 15 cm
betong. För grus- och bindjordslagren gäller samma
bestämmelser som för bäddar med asfaltbeläggning.
Bindjordslagret skall justeras med 1 cm fin sand, så att man får
en jämnhet, som minst motsvarar hälften av vad som
kräves för betongöverytan. Fordringarna på
betonghållfastheten är mycket höga. Den färdiga beläggningen skall
ha en medelböjdraghållfasthet efter 28 dygn av minst
48 kp/cm2. Förproven skall för att bli godkända ha minst
53 kp böjdraghållfasthet. Standardcement skall användas.
Förprov har utförts dels med 400 kg cement per m*
betong av stampkonsistens, dels med 375 kg cement per ma
betong av vibrokonsistens. Vattencementtalet har i båda
fallen legat vid omkring 0,44. Hållfastheten för’
stampbetong har legat vid omkring 55 kp/cm8 och för
vibro-betong något högre. Man avser att utföra beläggningen av
stampbetong. Härvid ämnar man använda en stampmaskin
med ca 7 m arbetsbredd och av samma typ, som före
kriget brukade användas på våra betongvägar. Man hoppas
att därigenom få en yta, som är beständigare än
vibro-betongens och som inte får sårigheter och avflagningar.
Någon vinsöltillsats har man inte för avsikt att använda.
Den färdiga betongytan skall vara så jämn, att vid
mätning med Kullbergs jämnhetsmätare högst tre svackor
över 8 mm djup och 15 svackor över 4 mm djup får
förekomma på en mätlängd av 100 m (C O Ohlsson i
Tekniska Samfundet 15 okt. 1947). David Magnusson
Flygplatsarbeten i Schweiz. Våren 1947 beviljades ett
första anslag på 38 Mfr. till en flygplats vid Zürich för den
transoceana flygtrafiken. Blindlandningsbanan kommer att
få längden 2 600 m och bredden 75 m. En vinkelrätt mot
denna placerad landningsbana får dimensionerna 1 900 X
X 60 m. Dessa båda banor är konstruerade för en
flygplanvikt av 135 t. Ytterligare en landningsbana planeras,
vilken dock får något mindre dimensioner och
bärförmåga, motsvarande en största flygplanvikt av 50 t.
Flygplatsen är belägen på ett vidsträckt plant fält vid
Kloten nära Zürich. Undergrunden består av grus, sand,
lera, torv m.m. och är sålunda av mycket varierande
beskaffenhet. Tidigare erfarenheter från området har visat,
att risken för tjälskador är mycket stor. Av denna anledning
har man ansett det nödvändigt att förse de betongbelagda
landningsbanorna med en underbädd av ej tjälfarligt
material, bestående av tvättat grus med en
minimitjock-lek av ca 50 cm. Underbädden medför givetvis även en
förbättrad bärighet. De grusmaterial, som finns i
byggnadsplatsens närhet, innehåller allt för stor halt av finmate-
Fig. 1. Jordvibrator av t.v. schweizisk t.h. belgisk
konstruktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
