Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 19 juni 1948 - Fjärrvärmekraftfrågor i Sverige, av Folke Töcksberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1948
415
toppunkt ligger i januari och februari under det att
toppbelastningen för elförsörjningar i allmänhet inträffar
under december; 55 à 65 % av det maximala
fjärrvärmebehovet kvarstår i allmänhet under elverkets
maximal-belastningstid.
Fördelningen av utgifterna mellan elenergi och värme är
ett problem som är långt ifrån avklarat, närmast beroende
på svårigheterna att få en fördelningsgrund, som kan
uttryckas i mätbara storheter. Elverken har tidigare använt
åtskilliga avräkningsmetoder, som har svängt mellan
följande yttergränser:
elektriciteten betalar blott för till elproduktionen hörande
kalorimängd, driftpersonal etc.; härvid får elektriciteten
hela fördelen av den kombinerade driften;
värmeverket betalar blott för den merutgift för bränsle,
som framkommer av att ångan inte expanderar till
kondensortryck utan blott till mottryckets värde, samt för
andra merutgifter till utökad personal,
underhållskostnader o.d.; vid denna fördelning får värmeverket hela
fördelen vid den kombinerade driften. Den vid kombinerad
kraft-värmeproduktion uppnåeliga vinsten i kol och pengar
är emellertid betingad av bägge parternas existens; de är
båda lika nödvändiga, och det måste därför vara rimligt,
att vinsten på ett passande sätt delas mellan de två
verken (A K Bak).
Erfarenheterna av värmedistributionen från Köpenhamns
fjärrvärmekraftverk har varit de bästa. Ledningsnätet har
en utsträckning av ca 31 km ledning, varav ca 5 km för
varmvatten och 26 km för ånga. Ledningarna innehåller
ca 73 km rör av dimensioner intill 250 mm. För
vattensystemet är omkring hälften av ledningarna förbundna i
ring, under det att resten strålar ut med en fram- och en
returledning utan reserv. Det finns på inget ställe någon
dubblering av fram- eller returledningarna. För
ångled-ningarna gäller, att ca 60 % är dubbelledning eller
ringförbundna, ca 20 % innehåller en stor "vinterångledning"
och en liten "sommarångledning", och ca 20 % är helt
utan reserv. Den absoluta säkerhet som dubbelledningen
eller ringledningen bjuder är emellertid inte längre 100 %,
eftersom man, efterhand som efterfrågan på fjärrvärme
har vuxit, har anslutit så många abonnenter, att bägge
ledningarna överallt är fullt utnyttjade under
maximal-belastningstid.
Det har i allmänhet inte vållat några svårigheter att hålla
kondensatet fritt från föroreningar. Vid vissa tillfällen har
dylika dock förekommit, och för det planerade nya verket
har man därför räknat med att lägga två
kondensator-ledningar till industrikvarteren, en för kondensat som inte
kan beräknas bli förorenat hos kunderna, och en för
osäkra kunder. Sistnämnda ledning blir mycket liten i
förhållande till den andra.
Reparationerna på ledningsnätet har inte varit alltför
betungande. Användningen av kopparrör för
kondensat-ledningar har dock visat sig mindre lämplig, speciellt
eftersom de svetsade skarvarna på dessa rör varit svåra att
reparera. Med hänsyn till erfarenheterna av hållbarheten
hos stålrör kan det konstateras, att det knappast längre
finns någon grund för att utföra kondensatledningarna av
koppar. Förutsättningen är dock, att stålrören lägges
ordentligt, eftersom det annars kan bli fråga om mycket
våldsam korrosion på dem.
Det är alldeles givet, att de anordningar, som erfordras
för att ta upp rörnätets expansion måste medföra ökade
risker för fel. Sådana har också inträffat vid åtskilliga
tillfällen, men man har under hand kunnat gallra ut sådana
konstruktioner, som visat sig mindre lämpliga, och ersätta
dem med bättre.
Bland de allvarligaste felorsakerna får man räkna
in-trängningen av vatten utifrån, varvid stålrören har blivit
mycket starkt angripna av rost. Vid vattnets inträngande
blir isoleringen våt, varigenom den inte längre är effektiv,
och röret kan på grund av vagabonderande strömmar i
jorden frätas upp mycket fort. Det är därför alldeles
nödvändigt, att rör och isolering är torra. Isoleringen har hit-
tills normalt skett så, att de kanaler, i vilka värmerören
lagts, helt fyllts med cellbetong, som direkt gjutits i
kanalerna. Det är emellertid inte möjligt att bygga
betongkanalerna vattentäta, och därför har man varit tvungen
att ordna med dränering av kanalerna på de ställen, där
man kunde misstänka risk för inträngande grundvatten.
Principiellt bör alla ledande förbindelser mellan kanal och
rör elektriskt isoleras, och detta låter sig göra mycket
enkelt i de flesta fall.
Värmeförlusterna från ledningarna är lätta att bemästra.
Den vanliga cellbetongisoleringen är så effektiv, att
värmeförlusterna inte rör sig om mer än 95—135 kcal/m h för
4—8" ångledningar. Varmvattenledningarnas
värmeförluster är givetvis något mindre. De samlade
värmeförlusterna i ledningsnätet pius felmätningar hos
abonnenterna brukar röra sig omkring ca 12 % av de försålda
värmemängderna. Ledningsförlusterna har emellertid
inflytande även på annat än de rent ekonomiska faktorerna.
Under det att den måttliga temperaturstegring i jorden,
som värmeledningen förorsakar, inte är skadlig för
telefon* och telegrafkablar eller för gasledningar, kan den i
vissa fall medföra en obetydlig men om sommaren
dock generande temperaturstegring hos vattnet i de
ordinarie vattenledningarna. För starkströmskablar,
huvudsakligen högspänningskablar, kan denna temperaturstegring
likaledes vara skadlig, eftersom kablarnas egna förluster
inte kan avges så lätt, när de ligger i omedelbar närhet av
värmeledningen, som om de låge längre ifrån denna.
Detta kan betyda en nedsättning av kablarnas kapacitet.
Problemet har i Danmark mötts med olika åtgärder.
Således kan man tänka sig extra isolering av
värmeledningarna t.ex. med träbetongplattor eller korkplattor, som
putsas på rörkulvertarnas utsidor. — Man kan vidare
spänna kylflänsar av kopparplattor direkt på kabeln, eftersom
värmetransporten från kabeln till jorden sker lättare med
hjälp av dessa kopparplattor än från kabelns yta direkt
till jord; för samma värmetransport från kabeln kan alltså
en högre jordtemperatur tillåtas, när dessa kylflänsar är
påmonterade. För det tredje kan man tänka sig
vattenkylning med saltvatten eller med normalt
vattenledningsvatten. Systemet är då det, att det lägges in en kylslinga
av koppar eller stålrör mellan värmeledningsrören och
kablarna, varigenom fjärrvärmerörens skadliga inverkan
kan minskas.
Mätningen sker i allmänhet fullt tillfredsställande med
vanliga trummätare, när det gäller ångförbrukning, och
vanliga vattenmätare när det gäller
varmvattenförbrukning. I Köpenhamn har det pris som abonnenterna fått
betala avpassats att svara mot, vad utgifterna skulle ha
blivit under normala förhållanden med kokseldning i egen
centralvärmeanläggning. Det verkar som om denna princip
för prissättningen skulle ha varit lycklig och uppskattats
av abonnenterna samtidigt som den givit fjärrvärmeverket
en betryggande vinst (V Geertsen).
Liksom i Köpenhamn har fjärrvärmekraftproduktion
förekommit i närmare 20 års tid i Aarhus. I denna stad har
man nästan uteslutande gått in för värmedistribution i
form av varmvatten. Under driftåret 1946—47 sålde
fjärrvärmeverket sålunda för 0,75 Mkr. värme i form av ånga,
men för 3,1 Mkr. värme i varmvatten. Liksom i Köpenhamn
har man i Aarhus börjat med att använda gamla
utrangerade ångpanneanläggningar för fjärrvärmeproduktionen,
men abonnenternas uppskattning av denna nya
bekvämlighet har varit så stor, och fördelarna i övrigt så stora,
att man för framtiden planerar helt nya
fjärrvärmekraftanläggningar, i vilka man tagit speciell hänsyn till
samordningen av både fjärrvärme och kraftproduktionssidan.
I Aarhus har man ganska bestämt gått in för att undvika
användningen av ackumulatorer, eftersom dessa för danska
förhållanden inte anses erbjuda några speciella fördelar
(C R Wegener).
I Randers har man såtillvida gått egna vägar, att den
första fjärrvärmeanläggningen, som byggdes 1931,
baserades på de kalorier, som kunde utvinnas ur en nyinstalle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
