Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Rättegång om intrång i patent, av Bengt Avellan-Hultman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 augusti 1948
■473
möter, vilka har att ge utlåtande i målet. Man kan
som regel räkna med att domstolen följer de
rättssakkunnigas utlåtande, framför allt om dessa är
enhälliga. Parterna har därför i första hand att
genom argumentation försöka övertyga de
sakkunniga. Kan man sedan även övertyga de juridiskt
kunniga ledamöterna av domstolen, så är det så
mycket bättre. För ändamålet är det av vikt, att
man icke bortser från varje existerande möjlighet
att popularisera framställningen av uppfinningen.
Även om i åtskilliga enklare mål det kan vara
helt till fyllest att förlita sig på de till domstolens
disposition ställda tekniskt sakkunniga
ledamöterna, kan det i andra mål visa sig nödvändigt
eller önskvärt att förebringa speciell sakkunskap.
Det senare sker då därigenom, att parten
överenskommer med sådan speciellt sakkunnig person
om utlåtande under edlig förpliktelse. Vanligen
måste även sådant utlåtande beedigas, ty i stridens
hetta förekommer det ofta, att motparten vägrar
att medge utlåtandet vitsord som i målet beedigats.
Då partssakkunniga anlitas är det av vikt att de
äro väl insatta i målet i dess helhet. Intet ger ett
så starkt förtroenderubbande intryck som då en
sakkunnig kommer upp i domstolen för förhör,
men det visar sig att han icke alls känner till
grundläggande omständigheter i rättegången,
kanske till och med på grund av okunnighet om
förhållandena motsäger sig själv, återtar vad han
tidigare har sagt utan att klart kunna ge reda för
en riktigare uppfattning, och överhuvud taget
uppträder som det man kallar "ett vacklande
vittne". Man måste förstå, om domstolen icke kan
få något större förtroende för en sådan
sakkunnig. Låt därför de sakkunniga ta del av
protokollen i målet i deras helhet och icke blott i
"ändamålsenligt" transumerad form. Valet av
sakkunniga är även av betydelse. Man måste avgöra,
om de skall vara teoretiker eller praktiska män
ur facket eller, vilket ofta visat sig särskilt
fördelaktigt, av vartdera slaget. I vår lilla
mönsterprocess antogs det t.ex. att Eva anlitat en
professor i patenträtt och en typiskt praktiskt
verksam fackman, nämligen en frisör. Detta får icke
betraktas som någon överdrift. Skulle jag själv
komma i den situationen, att jag skulle föra talan
om ett patent angående någon sorts hårnål eller
hårklämma eller liknande, så skulle jag utan
tvekan använda denna kombination av sakkunskap.
De sakkunniga bör på ett så tidigt stadium som
möjligt yttra sig i själva intrångsfrågan. Om
därefter svarandena inkommer med påstående om
ogiltighet eller med andra anmärkningar, kan det
vara synnerligen lämpligt att anmoda de
sakkunniga att yttra sig även om denna sak, givetvis i
ett nytt utlåtande.
Föranvändarrät t
Går vi sedan vidare i vår fingerade
intrångsrättegång, finner vi som nästa anmärkning från
svarandenas, dvs. hustrurnas Kain och Abel, sida,
att dessa skulle ha föranvändarrätt. Denna
innebär, att den, som varit i utövning av en
uppfinning innan ansökningen om patent på
uppfinningen inkom till patentverket, skall ha rätt att
oberoende av patentet i fortsättningen utöva
uppfinningen. De på grund av denna utövning
framkommande produkterna är patentrena, och deras
fortsatta handhavande inom patentets territoriella
protektionsområde kan icke göras till föremål för
någon anmärkning eller något krav från
patent-havarens sida.
Den första punkt, man måste göra klar för sig
i samband med frågan om föranvändarerätt, är
om verkligen identitet föreligger mellan det som
är skyddat genom patentet och det som blivit
föranvänt. Man kan icke bortse från den
omständigheten, att de flesta uppfinningar är underkastade
en successiv teknisk utveckling, och att den
utföringsform, som industrin tillämpar i dag, kan vara
en helt annan än den som industrin tillämpade
före patentansökningen. Men en del
utvecklingsformer kan kanske vara skyddade genom
under-anspråk till patentet. Har föranvändarerätt
också konstituerats till dessa deluppfinningar?
Gällande rättsuppfattning är, att föranvändarerätten
icke omfattar mer än det, som verkligen blivit
föranvänt, pius sådana utvecklingsformer därav,
som icke i särskild ordning är skyddade genom
patent. Har svaranden i ett intrångsmål
föranvänt den i huvudanspråket angivna uppfinningen,
men icke den i underanspråket angivna
uppfinningen, så har han endast föranvändarerätt till
den förstnämnda.
En annan fråga är: hur exakt måste man ha
utövat det patentanspråk, till vilket man gör
gällande föranvändarrätt? Där ha vi faktiskt ett par
upplysande tidigare rättsfall. I det första av dessa
fall som gällde bakning av kavring (SPR IX/11/7)
förelåg en tämligen stor skiljaktighet, i det att
patenthavaren visade, att det icke var
tillräckligt för nående av den eftersträvade tekniska
effekten, att kavringen belastades med en vikt
såsom svaranden hade gjort; vikten måste även
ha avsevärd värmekapacitet. En tunn plåt med
därpå liggande sten hade icke den högre
värmekapacitet, som patenthavarens vikter hade, och
uppfinningen hade därför icke blivit förutövad i
alla dess väsentliga delar. Om vi nu utgår från att
detta var riktigt, så innebär det å ena sidan, att
föranvändarrätt till patentet icke förelåg, men å
andra sidan även, att patentet icke omfattade den
av svaranden använda bakningsmetoden, vilken
han alltså även i fortsättningen kunde använda.
I det senare fallet (SPR IX/ll/lO) förelåg
däremot endast relativt obetydlig skiljaktighet, och
patenthavaren kunde icke utan allvarlig fara för
långt gående inskränkning av patentskyddet göra
gällande, att den av svaranden använda
anordningen fölle utanför patentskyddet. Han hade då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
