Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1948 - Indriften vid ortdrivning med hårdmetallborr, av Carl G Carlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
823
Livslängder från mindre än 10 m till över 500 m
förekomma och härigenom bli försöken att
förbättra resultaten svåra att komma till rätta med,
då de åtgärder, som företagas endast efter en
längre tids prov ge synligt resultat.
Den vanligaste utföringsformen på
hårdmetall-borrarna är för närvarande mejselskäret. Övriga
utföringsformer, tre- och fyrskär, ha ännu ej
lämnat försöksstadiet, och de resultat, som hittills
uppnåtts med dessa skärtyper äro ej helt
tillfredsställande. I Malmberget ha fyrskär provats
huvudsakligen i malm, varvid livslängder på i
medeltal 170 m noterats. En nackdel med fyrskären
är emellertid, att nettoeffekten blir ca 30—35 %
lägre i hårt gråberg och 20—25 % lägre i malm
jämfört med mejselskären. Någon omräkning till
samma diameter har i detta fallet inte skett, utan
de verkliga förhållandena med fyrskärets ca 3
mm större diameter torde härvidlag vara största
orsaken till effektnedsättningen. De fördelar, som
äro att vänta med flerskärsborr, nämligen större
livslängd och lättare borrning i slagigt och
sprickigt berg, ha ännu ej till fullo framträtt,
varför denna skärtyp med hänsyn till de
proportionsvis alltför höga kostnaderna tillsvidare ej
allvarligt ifrågasatts i praktisk drift.
Ett sätt att höja livslängden hos de vanliga
mejselskären har försökts i Malmberget under
senare tid, utgående från det faktum, att en stor del
av skärbrotten uppkomma till följd av alltför
stora vridpåkänningar. De vanliga
standardborrarna ha i regel en skärvinkel av 100° till 105°
och en radie på skäreggens rundning av 130 mm.
Omslipning till 120°—130° och 65—70 mm
radie, har vid borrning i malm visat en klar
tendens till höjning av livslängden, från 80—85 m
till över 100 m, men ännu ha proven ej pågått
tillräckligt lång tid, för att ett slutgiltigt omdöme
skall kunna avges.
Vid en stor del av de hårdmetallborr, som
förbrukas, till följd av skärbrott, sker kassationen
redan innan 50 % av hårdmetallplattan
förslitits. Här föreligger möjligheter för fabrikanten att
ingripa genom att ge hårdmetallplattan andra
dimensioner. Hårdmetallborrar med lösa
borrkronor har veterligt ej kommit i bruk inom
ortdrivningen, dels på grund av den effektnedsättande
verkan en skarv medför, dels av rent
ekonomiska skäl. Förbindningen mellan krona och
borrstång fördyrar borren så avsevärt, att den
eventuella tidsvinst i borrtransporter, som erhålles
med lösa skär, ej motiverar en dylik konstruktion.
De hårdmetallborrar, som användas i ortdrivning,
levereras vanligen i standardlängder från 0,8 till
6,4 m med 0,8 m intervall. För stigortsdrivning
finnas för närvarande längder från 0,4 m till 2,0 m
med 0,4 m intervall. Hålsättningen har en
avgörande betydelse på det erforderliga antalet
längder. En kiltyp med snedställda hål fordrar
således större sortering med avseende på läng-
derna, med kortare borr och mindre intervall,
medan en sömkil, som ju i regel har
hålriktningarna mera parallella med ortriktningen, tillåter
en nedskärning av antalet längder. Om
knämatning användes kan ytterligare en förenkling
uppnås, som kommer såväl själva
ortdrivningsarbetet som hårdmetallfabrikanten tillgodo.
De för hårdmetallborrning i ortdrivning
lämpligaste borrmaskinerna ha visat sig vara de lätta,
självroterande typer med liten kolvdiameter och
relativt hög slagfrekvens, som utkommit i
marknaden de senaste 4—5 åren. De vanligaste i vårt
land förekommande äro av typen Atlas RH och
RWT, således självroterande, handhållna med
knämatning resp. teleskopmatning monterade på
spännpelare. Den teleskopmatade typen är dock
mindre lämplig för ortdrivning på grund av de
större spilltidsförluster, som uppstå vid borrbyte
och uppställning. För att höja nettoeffekten kan
man givetvis tillgripa större och kraftigare
maskintyper, men omfattande prov ha visat, att de
mindre maskinerna, tack vare större rörlighet
med åtföljande snabbare omställningar, äro
överlägsna vad beträffar bruttoeffekten. Det synes
också som om livslängden på borrskären äro
väsentligt kortare med de större maskintyperna. Det
paradoxala förhållandet gäller alltså, att ju
hårdare berget är, desto bättre resultat erhålles med
en lättare maskin. Härvidlag finnes naturligtvis
ett visst optimum, då med en alltför lätt maskin
den låga nettoeffekten tar överhand. Ett
jämförande nettoeffektprov mellan olika maskintyper
har utförts i Grängesberg. Borrningarna gjordes
i malm med den tidigare använda handvridna
teleskopmatningsmaskinen av tvp Atlas
Cyclop-610-MAW samt RH-675-W, RH-655-W och
RH-575-W. Fig. 2 visar resultatet i grafisk
framställning. Nettoeffekten vid normala arbetstrycket för
resp. maskiner förhåller sig till Cyclop-maskinen
på följande sätt:
borrsjunkning tryck
% atö
RH-675-W + 22,5 6,1
RH-655-W + 5,5 6,4
RH-575-W —13,0 6,5
En på sistone omdiskuterad fråga är, huruvida
kragborr eller slät nacke är att föredra.
Fördelarna med kragborrarna äro: högre nettoeffekt,
mindre luftförbrukning och lättare
omställningar, då borren är lättare att draga ur hålet med
borrhållaren. Effektökningen håller sig omkring
15—20 % i gråberg, men i malm endast omkring
3—5 %, åtminstone att döma av de prov, som
gjordes i Grängesberg, vilket framgår av fig. 3.
Effekten avtar relativt snabbt, då maskinen
börjar bli sliten och kan i vissa fall t.o.m.
underskrida effekten hos motsvarande maskin med
mellanblock. Borrhylsan får ej slitas ned lika
mycket som vid en mellanblocksmaskin, då i så
fall borren och vattenspolningsröret utsättas för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
