Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 / 8 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 1 januari 1949 - Nätmodellundersökningar på svenska storkraftsystemet, av Sven Lalander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

20

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Återgivning av två maskiner med en modellgenerator; upptill det aktuella nätet; nedtill t.v. exakt återgivning, t.h. de två maskinerna har sammanslagits till en modellgenerator. De skuggade impedanserna användes för att reglera inmatningarna till de rätta värdena i båda inmatningspunkterna.

de enskilda ledningarnas driftförhållanden — men är
ofrånkomligt för all ej erhålla en alltför dyrbar modell.
Vid de här refererade mätningarna måste förenklingarna
drivas relativt långt. Antalet ledningssektioner minskades
sålunda från 97 till 62 och antalet belastningspunkter från
64 till 23. Inmatningspunkterna kunde väljas flera än
antalet generatorelement genom att samma modellgenerator
fick representera flera inmatningar. Principen härför
framgår av fig. 1. En annan metod at spara generatorelement,
som även utnyttjades, är att representera
synkronkondensatorer med vanliga kondensalorelement, vars inställning
ändras allt efter den önskade inmatningen av reaktiv effekt.

Sedan alla systemdata och belastningar fastställts och
nätet reducerats till lämpligt kopplingsschema väljes
lämplig skala för effekter och spänningar. Effektskalan måste
väljas så att å ena sidan de minsta effektuttagen kan
representeras av befintliga belastningsimpedanser, å andra
sidan de största belastningskoncentrationerna hos
inmatningar, uttagningar eller ledningar ej överbelastar
respektive element. För det svenska storkraftsystemet är 100 MVA
en lämplig basenhet.

För varje spänningssystem väljes en nominell spänning.
På större system med varierande driftspänning och flera
hopkopplingspunkter mellan spänningssystemen väljes
lämpligen en avrundad siffra för att förenkla de
nödvändiga omräkningarna, t.ex. 200 kV för 200 kV systemet,
som liar en driftspänning mellan 230 och ca 190 kV.

De procentuella impedansvärden, som skall insättas i
modellen för impedanselement resp. aktiva belastningar, blir

%-ioo-p..^ «* = (£)’•£•100

där Z% — modellvärde för impedanser i %
Z = verklig impedans i ohm/fas
E»= nominell huvudspänning på systemet i kV
Pn= effektbas i MVA
R%= modellvärde på resistansen för den aktiva belastningen i %
E= verklig huvudspänning på belastningen i kV
P = verklig belastning i MVA

Med en effektbas Pn= 100 MVA och en nominell
spänning på 200 kV systemet av En= 200 kV blir
impedans-skalan på detta system

100%= = 400 ohm

Om den verkliga spänningsomsättningen mellan två
syslem ej överensstämmer med förhållandet mellan de
nominella spänningarna måste på förbindelsepunkten mellan
systemen insättas en autotransformator, som inställes enligt

där Ni — inställningen hos autotransformatorn
En = nominell spänning på uppspänningssidan
En" = nominell spänning på nedspänningssidan
Nt = transformatorns aktuella lindningsomsättning

Denna autotransformator representerar även
lindnings-kopplaren hos förbindelsetransformatorn.

Sedan samtliga modellvärden inställts, är det klart för
uppbalansering av det aktuella drifttillståndet, dvs. att
anpassa generatorernas spänningsamplituder och fasvinklar
så, att de rätta inmatningarna och spänningarna erhålles.
Detta arbete har en viss likhet med hopfasning av
maskinerna i det verkliga nätet. Speciellt då antalet
generatorer är stort, är uppbalanseringen mycket omständlig och
kräver stor rutin för att kunna utföras inom rimlig tid.
Det är bl.a. detta förhållande som gör, att nätmodellarbete
för att ge gott resultat erfordrar specialister, som en
längre tid ägnar sig åt arbetet.

Sedan en grov balans erhållits, göres en finjustering,
varvid först alla belastningar kontrolleras, och inställningarna
på autotransformatorerna väljes så att önskad
spänningsfördelning ernås, varefter slutligen generatorerna justeras,
till dess bästa möjliga överensstämmelse erhålles med de
önskade inmatningarna. I allmänhet måste man nöja sig
med en största avvikelse på 1 à 2 %, om balanseringen
ej skall ta orimligt lång tid i anspråk. När en slutbalans
erhållits, uppmätes och antecknas alla önskade belastningar
och spänningsvärden. Detta sker med hjälp av
mätutrustningen, som enkelt kan anslutas till varje punkt på nätet.
Eftersom detta arbete kräver kort tid i förhållande till
uppkoppling och balansering, bör alla ifrågakommande
värden antecknas. Dit hör då samtliga inmatade och uttagna
aktiva samt reaktiva effekter, aktiva och reaktiva
ledningsbelastningar i ledningarnas båda ändpunkter samt
spänningens amplitud och fasvinkel på alla samlingsskenor.

Fig. 2 visar ett förenklat schema över den aktiva
energitransporten på det viktigaste ledningssystemet vid en av
de utförda mätningarna. Även spänningarnas storlek och
fasvinkel i de olika stationerna liar angivits. För att ej
komplicera bilden har däremot den reaktiva
effektfördelningen ej medtagits. Spänningarnas absolutvärden visar
hur spänningsregleringen fungerar.. På 200 kV nätet
användes en relativt starkt sjunkande spänning från 230
kV vid Indalsälven till ca 205 kV i Mellansverige.
Härigenom minskas gentemot förhållandena vid plan
spänningsreglering behovet av reaktiv effekt i Mellansverige,
samtidigt som dock förlusterna ökar och överföringsförmågan
sjunker något. Behovet av reaktiv effekt är även orsaken
till den sjunkande 380 kV spänningen på ledningen
Midskog—Hallsberg. Den antagna reaktiva effektuttagningen
i Stockholm och Trollhättan har orsakat låg 200 kV
spänning i dessa punkter.

Detaljuppgifter om olika faktorers inverkan på
belastningsfördelning och spänningsreglering kan erhållas utan
alltför tidsödande ombalanseringar. Således kan inverkan
av olika transformatoromsättningar, ökad reaktiv
produktion i någon viss station, förändring av spänningsnivån,
inkoppling av ledningar för lägre spänningar m.m. enkelt
och snabbt studeras. Rubbas däremot den aktiva
effektbalansen mera avsevärt, t.ex. genom ändring av
produktionen eller uttagningen i någon punkt, inkoppling av
ledningar för högre spänningar eller dylikt, blir
ombalansering mera tidsödande och kan i besvärligare fall ge
praktiskt taget lika mycket arbete som en fullständig balans.
Även om modellstudier går ofantligt mycket fortare än
beräkningar för hand på ett invecklat kraftsystem, får
man ha i minnet att även mätningarna kräver sin tid, som
icke helt kan försummas. Det är för övrigt här som vid
andra precisionsmätningar i längden bättre att arbeta
noggrant och omsorgsfullt än att försöka vinna tid genom
mindre noggranna mätningar.

Spänningarnas fasvinklar framgår av klockvisarna, och
med ledning av dessa kan vissa slutsatser dragas
beträffande stabiliteten. Den största fasvinkelskillnaden ligger
på det här visade schemat mellan Harsprånget och
Trollhättan och uppgår till 66°. Detta kan förefalla relativt
mycket ur stabililetssynpunkt, eftersom det endast omfattar
själva ledningssystemet. Stabiliteten förbättras emellertid
av de kraftiga mellanstationerna, och den för överförings-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>