- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 80. 1950 /
92

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 4 februari 1950 - Ny TV-sändare och radiolänk i England, av EL — sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

92

I TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. TV-sändaren vid Birmingham.

Ny TV-sändare och radiolänk i England. Den 17
december 1949 öppnades den nya engelska
televisionssändaren i närheten av Birmingham (Tekn. T. 1949 s. 701).
Sändaren har en effekt av 35 kW och är därmed den
kraftigaste televisionssändaren i världen. Icke heller har
tidigare så mycket energi utstrålats över ett så brett
frekvensband som 3 Mp/s.

Sändarantennen, fig. 1, är en 250 m hög stålmast av
fackverkskonstruktion med en total vikt av 140 t. Den vilar
på en stålkula med 5 cm diameter och är stagad i fyra
punkter, den högsta på 215 m. Därefter utgöres masten av
ett 33 m högt slitsat järnrör, vilket i framtiden skall
användas som antenn för ultrahögfrekvent radio, och som
uppbär åtta elektriskt avisade dipoler för nuvarande
television och radio. En tvåmanshiss löper inuti tornet upp
till 185 m nivån. För att kompensera obalans genom
linvikten då hissen och motvikten befinner i ytterlägena, går
linan runt även mellan hissens och motviktens undersidor.

Birminghamsändaren får sina program från London över
koaxialkabel alternativt radiolänk. Denna senare är nu
utförd för överföring av ett televisionsprogram av 405
linjer och 50 b/s i godtycklig riktning, men är planerad

så, att den kan utbyggas att överföra ett program i
vardera riktningen.

Fyra förstärkarstationer erfordras på sträckan och dessa
kommer i det slutliga utförandet att placeras uppe på
masterna, fig. 2. I nuvarande utformning har anläggningen
endast försetts med provisoriska master och apparaturen
placeras då nere vid marken, fig. 3 och 4. Två olika
frekvenser användes nu, nämligen 870 och 890 Mp/s. En
för-stärkarstation mottar på den ena frekvensen och sänder
på den andra. I det slutgiltiga utförandet kommer
frekvenserna 917 och 937 Mp/s att användas för det
tillkommande programmet. För att kunna överbrygga långa
distanser har förstärkarstationerna placerats på befintliga
höjder. Maximiavståndet mellan stationerna avsågs vara
65 km och detta har kunnat uppnås på två ställen, i öVriga
fall har man fått minska avståndet för att inte få för höga
torn.

Televisionssignalen frekvensmodulerar en bärfrekvens av
34 Mp/s och man erhåller då ett band av 32,5—35,5 Mp/s.
Detta band får sedan modulera en bärfrekvens av 900
Mp/s. Ett av de härvid erhållna sidbanden utsändes.
Mottagaren av supertyp har en lokal oscillator, som med den
mottagna signalen ger en mellanfrekvens av 34 Mp/s.
Mellanfrekvensen förstärkes och modulerar sedan
sändarens frekvens. På liknande sätt som tidigare utsändes
ena sidbandet. Frekvensen hos mottagarens oscillator och
hos sändaren avviker något från varandra (ca 20 Mp/s)
för att förhindra överhörning. För att förhindra att
variationer i frekvensen hos oscillator och sändare
inverkar på överföringen tas den lokala oscillatorfrekvensen
ut som en differensfrekvens mellan sändaren och en
kristallstyrd kontrolloscillator. Om sändarens frekvens ändras,
ändras mottagarfrekvensen i motsvarande mån och
för-stärkarstationens frekvensändrande inverkan bortfaller.
Eftersom endast två frekvenser användes för en kanal är
frekvensändringen lika vid alla stationer, den antingen
lägges till eller dras ifrån sändarfrekvensen. På
kristall-oscillatom ställes stora krav på frekvenskonstans.

Varje station utsänder en effekt av 10 W. Den mottagna
effekten vid 65 km avstånd är ca 1 juW. Erforderlig
förstärkning i en station är sålunda 70 dB. Antennerna
består av paraboliska reflektorer hopsatta av aluminiumrör.
Sändaren matar via en koaxialkabel en dipol med en
självsvängande motvikt placerad i den paraboliska re-

Fig. 2. Torn
för
förstär-karstation i
slutgiltigt
utförande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:35:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1950/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free