Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1950
189
Vetenskapsmännen i fält
Det är oundvikligt, att varje nytt vapen vållar
en massa trassel i användningen, långt efter det
man har kommit över svårigheterna i
laboratoriet. Ett av de besvärligaste problemen under
andra världskriget var också, hur
laboratoriernas rön skulle i sin fulla utsträckning kunna
göras kända för folket på stridsskådeplatserna.
Antag t.ex. att ett visst stridsmedel under normal
hantering i fält ger en effektivitet av 20 på 100
möjliga, medan en skicklig tekniker ur samma
stridsmedel i laboratoriet utvinner en stridseffekt
av 40. (Dessa relativa siffror är ingalunda
påhittade — skillnader i prestation av denna
storleksordning, beroende på personliga faktorer,
var vanliga.)
Hur skall man nu fördubbla den stridandes
effektivitet? Skall man försöka ge honom ett
nytt stridsmedel, som är dubbelt så bra, eller
skall man skicka ut specialister i fält för att lära
honom som skall hantera vapnet, hur han skall
förbättra sitt resultat. Väljer man det senare
alternativet, medför detta, att utvecklingen på
laboratorierna avstannar, eftersom det inte finns
någon där för att leda arbetet. Å andra sidan är
det inget tvivel om, att det -— när ett krig
närmar sig sitt slut — är bättre att skicka teknikern
i fält än att hålla honom kvar i laboratoriet för
att där utföra förbättringar, som ändå aldrig
hinner komma till användning. (Svårigheten
ligger bara i att bestämma när kriget "nästan" är
slut.)
Från denna utgångspunkt ter sig den för
försvarets folk alltid lika tilltalande lösningen att
sätta alla tekniker som behövs i uniform Och
skicka ut dem till slagfältet för resten av kriget
som synnerligen ödesdiger. Det finns andra skäl
mot detta också. Förbindelseproblemet i ett stort
förband är alltid akut, särskilt när det gäller
kontakten mellan sådana, som behöver tala med
varandra på andra än de högsta befälsnivåerna.
Där står alltid tjänstevägen som ett hinder.
Dessutom, vilket är värre, har fälterfarenheterna från
stridsmedlens bruk mycket svårt att tränga
igenom bakåt mot utvecklingscentra. Mycket av
denna svårighet beror på, att de individuella
befälhavarna — förståeligt nog — inte gärna vill
låta hemmafronten veta om deras svårigheter,
utan de vill helst själva finna ut en lösning, utan
"inblandning från ämbetsverken".
De som ledde laboratorierna såg av denna
anledning gärna, att de fick sända sina bästa män
till krigsskådeplatserna, dels för att se till att
alla stridsmedel användes på bästa möjliga sätt,
dels också för att få en objektiv och tillförlitlig
uppfattning om hur vapnen arbetade. Nu ville
man gärna få dessa utsända medarbetare
tillbaka så fort som möjligt och icke, såsom har
hänt, se hur framstående vetenskapsmän på
grund av transportsvårigheter under flera måna-
der blev kvar på en atoll i Stilla Havet och skötte
en tvättinrättning för att ha någonting att göra.
Ett annat problem var de utsända
observatörernas militära tjänsteställning, och den frågan
visade sig vara hart när olöslig, eftersom de med
samma frihet måste kunna tala med folk av alla
grader.
Den sökta informationen kunde nämligen
finnas i huvudet på vilken man som helst, från
menig till general (oftast fanns den hos den
menige). Förklaringen däremot fanns i regel hos
ingen av dessa, utan hos en kapten, en major
eller en överste. Gav man nu observatören en låg
grad, hade det fördelen att han kom på jämställd
fot med den menige eller med sergeanten, som
han skulle intervjua, samtidigt som han kunde
tolereras av det högre befälet, så länge som han
inskränkte sig till att endast begära information
och icke övergick till att lämna råd. (En
vetenskapsman, som en gång tillät sig att till en högre
marinofficer säga, att han nog skulle kunna lära
amiralerna en hel del, fick svaret, att "i marinen
flyter uppfostringsprocessen inte uppströms".)
Nu var det emellertid nödvändigt, att den
utsände vetenskapsmannen även blev i tillfälle att
ge råd både uppåt och nedåt, och där var en låg
grad ett oöverstigligt hinder.
Den enda lösningen var alltså att
observatörerna fick förbli civila, men samtidigt tilldelades en
simulerad grad, som var tillräckligt hög för att
de skulle kunna tala med de högsta befälhavarna
— och framför allt få hemortsrätt hos staben och
leva som denna. Frågan löstes så, att de civila
observatörerna fick en uniform, men deras grad
— oftast överste — framgick icke av deras
mundering utan endast av deras papper.
Engelsmännen däremot konstituerade sina civila
observatörer till en verklig grad under den tid som de
tjänstgjorde ute i fält, men med sådana emblem,
att det klart framgick att de inte var "riktiga"
officerare med befälsrätt (även om de i vissa fall
hade fullmakter, som kunde få generaler och
amiraler att darra!). Båda systemen hade sina
fördelar och nackdelar, och inget var idiotsäkert
i ordets rätta mening.
Till att börja med fungerade det hela ganska
bra. Vetenskapsmännen var rätt ivriga att ge sig
ut för att se sina laboratoriedrömmar
förverkligade ute i fält, men deras erfarenheter blev
inte alltid så romantiska eller trevliga, som de
från början hade antagit. Särskilt kritiskt var
det på Stillahavsfronten, där
kommunikations-och inkvarteringsförhållanden var sådana, att
varje vetenskapsman som kom till Oahu eller
Nya Guinea betydde att en soldat eller en
mjölsäck inte fick rum. (Det gällde alltså för honom
att bevisa, att han var värdefullare än
mjölsäcken.) När han dessutom väl hade kommit dit,
försvann han oftast bakom en järnridå: det
fanns praktiskt taget ingen möjlighet för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
