Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Aluminium gör tyger varmare, av SHl - Avfärgning av yllelump, av SHl - Rayon av cellulosa och proteiner, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1041
Aluminium gör tyger varmare. Man borde kunna
framställa tunna och lätta tyger, som är lika varma eller
varmare än ylle, om man kunde ge dem förmåga att
reflektera kroppsvärmet. I USA har man funnit, att denna
effekt kan uppnås genom att ge fibrer överdrag av
aluminiumfjäll. Dessa utrörs med ett bindemedel av harts,
suspensionen sprutas på tyget och överdraget stabiliseras
genom uppvärmning och tryck.
Bomull eller rayon lär kunna ges några av ylles
viktigaste egenskaper på detta sätt, nämligen värmeisolerande
förmåga utan ökning av vikten och utan förändring
av-utseende och "grepp". De som ingående har studerat detta
uppslag anser, att det erbjuder många tekniska svårigheter
men att speciella tillämpningar är tänkbara. Ett betydande
arbete utfördes inom området under kriget vid National
Bureau of Standards och resulterade i en metod för
framställning av tyg med en reflexionsförmåga på 80 %;
aluminiumplåt ger 91 %. Trots detta framsteg visade sig
metoden ej ge tillräckligt varma tyger för flygardräkter utan
den elektriska uppvärmningen av dessa bibehölls.
Detta arbete utnyttjas nu för civila ändamål, genom att
man i USA tillverkar tyger och filtar behandlade med
aluminium. Impregneringen kan utföras på vilket tyg som
helst utan att påverka dettas övriga egenskaper; samtidigt
ökar den tygets porositet, så att det blir svalare på
sommaren och varmare på vintern (Ind. Engng Chem. aug.
1950; Bus. Wk 11 mars 1950). SHl
Avfärgning av yllelump. För att kunna färga tyg, som
framställts av yllelump, måste denna först vara avfärgad.
En process, som tycks kunna undanröja vissa svårigheter
vid kemisk färgborttagning, har tillkännagivits. I USA får
man årligen nära 50 000 t yllelump och därför måste
förfarandet anses värdefullt, i synnerhet som det råder
allvarlig brist på många slag av ull.
Vid den nu gängse avfärgningsmetoden används
hydro-sulfiter och sulfoxilater, ämnen som tenderar att bryta
ullfiberns tvärbindningar (Tekn. T. 1950 s. 681). Dessa
bestämmer fiberns styrka och elasticitet, och tygets
egenskaper försämras därför avsevärt, om de skadas. Vid den
nya processen sätts ett ämne, som ger tvärbindningar till
avfärgningsbadet; sådana ämnen är t.ex. alkyldihaloider.
Lumpfibern lär då icke förlora i styrka eller elasticitet,
samtidigt som den får större kemisk stabilitet (Ind. Engng
Chem. aug. 1950). SHl
Rayon av cellulosa och proteiner. Man kan icke vänta
större förbättringar av draghållfastheten hos rayon av
cellulosa utöver den nuvarande på ca 2 g/denier, och man
måste nog även i framtiden räkna med en avsevärd
minskning av den i vått tillstånd. För rayon av proteiner
kommer betydligt lägre värden att gälla. Det torde vara
mycket svårt att förbättra slitstyrkan, så att den närmar sig
nylons och några andra syntetiska fibrers. Cellulosarayons
färgbarhet är tillfredsställande, och de återstående
möjligheterna till förbättringar synes därför bestå i framställning
av en jämnare produkt.
Detta problem har angripits från flera håll. Man har t.ex.
uppfunnit kontinuerliga spinnmetoder enligt vilka den
nysprutade fibern dras ut ur koaguleringsbadet, tvättas,
bleks (om så behövs), torkas och lindas på bobiner i
spinnramen. Dessa operationer sker kontinuerligt,
varigenom tråden blir direkt tillgänglig för vidare bearbetning.
Förfarandet har möjliggjorts genom konstruktion av helt
nya spinnmaskiner; det ger en jämnare rayon, som är
praktiskt taget fri från knutar och därför orsakar mindre
krångel vid följande fabrikationsprocesser.
Man har även försökt att åstadkomma en jämnare rayon
enligt gängse spinnmetoder genom ett noggrant studium
av alla stegen i processen. En orsak till ojämnheter är t.ex.
tillfällig förträngning av sprutmunstyckena. Denna kan
uppstå genom att spinnlösningen (viskosen) innehåller
föroreningar. Betingelserna vid koaguleringen måste vidare
hållas konstanta, och detsamma gäller för trådspänningen
under hela våtprocessen och torkningen. Det må anmärkas,
att kontinuerliga spinnprocesser fordrat framställning av
bättre spinnlösningar.
En stor del av de i viskosen uppslammade ämnena består
av olösta cellulosafibrer, och mängden av dessa stiger, om
fördelningen av alkalicellulosan i kolsvavlan är
ofullständig. Det har visat sig, att tillsats av vissa kationaktiva
ämnen till cellulosaxantatet ger bättre spinnlösningar. Ett
annat sätt att få jämnare fibrer är tillsats av ytaktiva
ämnen till koaguleringsvätskan. Det är naturligtvis
nödvändigt att hålla konstant temperatur, då spinnlösningens
viskositet och därmed den hastighet, varmed den sprutas
beror av temperaturen.
Fiberns låga styrka i vått tillstånd är en av
cellulosarayons största svagheter. Det anses, att den sammanhänger
med dess laterala svällning, och därför har nyligen försök
gjorts att åstadkomma en mer kompakt förrn av cellulosa
genom ändring av betingelserna vid spinningen och genom
särskild efterbehandling. Sträckning av fibern är en vanlig
metod för att öka våtstyrkan hos viskos- och
cuprammo-niumrayon. Vid viskosframställning kan denna sträckning
underlättas genom användning av två koaguleringsbad,
varvid det första, som består av varmt vatten, icke ger
fullständig koagulering.
Efterbehandling kan göras med överhettad ånga under
tryck och frånvaro av syre eller genom anbringande av
trimetylolfenol. Andra metoder består i intorkning av svagt
sur formalin i fibern eller dess behandling med
form-aldehyd-melamin- och karbamidharts. Avsikten härmed
synes vara att åstadkomma tvärbindningar mellan de långa
cellulosamolekylerna, så att de bättre motstår de skiljande
krafterna, när vatten tränger in i fibern. Det har länge
varit känt, att antiskrynkelbehandling av viskosrayon
medför större våtstyrka. Sträckning och formalinbehandling
kan kombineras och ger då en mer kompakt och mindre
svällbar viskosrayon. Denna är rätt svår att sträcka till
skillnad från acetatrayon och andra fibrer, men enligt en
amerikansk metod kan även syntetisk cellulosafiber
kall-dras till flera gånger sin ursprungliga längd.
En av de fundamentala reaktionerna vid framställning av
viskosrayon är den, vid vilken alkalicellulosa oxideras
med luft. Härvid sker depolymerisation av cellulosan,
varigenom den följande överföringen till
cellulosaxantoge-nat starkt underlättas, och en bättre viskos fås. En
undersökning av oxidationsförloppet har visat, att det är mycket
komplicerat och beror av kedjereaktioner med fria
radikaler utgående från en reaktion mellan molekylärt syre
och en aldehydgrupp.
Framsteg vid tillverkningen av acetatrayon består
huvudsakligen i förbättring av råmaterialet, ett sekundärt
cellulosaacetat erhållet genom partiell hydrolys av
cellulosa-triacetat, och i samtidig användning av sträckning och
förtvålning för att framställa cellulosarayon med hög
draghållfasthet. Det har nu visats, att fibern ändrar längd vid
förtvålningen, och det föreslås att reglera dessa ändringar
genom minskning eller ökning av trådspänningen.
Förtvålning av ett starkt sträckt garn kan nu åstadkommas
genom att ta garnet i en centrifug och bespruta det med
en lösning av alkali. Acetatrayon kan sträckas med 2 000 %
vid närvaro av ånga, vilket är av stor betydelse vid
tillverkning av höghållfast rayon med eller utan samtidig
förtvålning. Det har visat sig, att den orientering av
mi-cellerna, som erhålles vid sträckningen, finns kvar i det
helt förtvålade garnet.
Färgning av acetatrayon har ägnats växande intresse, då
det visat sig», att samma färger kan användas för nylon,,
ehuru de då vanligen ger mindre klara nyanser. Många
nya färgämnen lämpliga för acetatrayon har upptäckts,
och en stor del av dem är "gasfasta". I USA bleknar
nämligen särskilt blåa och violetta färger genom inverkan av
gaser från brinnande lysgas. Det har även blivit möjligt
att påskynda färgningen och åstadkomma absorption av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
