Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 21 april 1951 - Jordforskning och näringsfysiologi, av SHl - Valen som maskindrivet fartyg, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
TEKNISK TIDSKRIFT
i renad kvartssand, som var praktiskt taget ren kiselsyra.
För att de skulle växa tillfördes mycket rent destillerat
vatten, i vilket rena kemikalier lösts. Kontrollproven
gavs fullständig uppsättning av närsalter, och andra prov
matades med lösningar, i vilka ett eller flera element
fattades.
Några av de mikroelement, som studerats, behövs i så
liten mängd, att inga kemiska metoder är tillräckligt
känsliga för att bestämma tillgängliga mängder eller ens avgöra,
om de över huvud taget är närvarande eller ej. Denna
svårighet har övervunnits genom att ta en mögelsvamp,
Aspergillus niger, till hjälp. Denna växer nämligen vid
närvaro av mycket små mängder av vissa mikroelement ocb
visar genom täthet och färg på sporerna, vilket av dem
och hur mycket av detta som är närvarande.
Jordens bördighet, dvs. dess förmåga att ge skördar av
kulturväxter, måste bibehållas, för att jordbruket skall ge
god avkastning. Det har länge varit känt, att icke alla jordar
har lika stor förmåga aft ge tillräcklig växtnäring och att
alla växter icke utnyttjar en viss jords näringsämnen lika
väl. Först trodde man, att en fullständig kemisk analys
av jorden och av den skörd, som den burit, skulle avslöja
alla brister på nödvändiga näringsämnen. Man beräknade
hur mycket av dessa, som berövades jorden vid skörden,
och denna mängd måste tydligen tillsättas i form av
gödsel, för att jordens bördighet skulle upprätthållas.
Därnäst riktades uppmärksamheten på jordextrakt, ty
dessa syntes vara källan för de joner, som utgör växternas
näring. Mycket värdefullt vetande har samlats på detta
sätt, men det primära problemet att mäta jordens
bördighet har ännu ej lösts. Man har icke kunnat finna någon
allmänt acceptabel metod att framställa jordextrakt.
Dessas sammansättning ändras från timme till timme, och den
står i jämvikt med mineralämnen, gaser, växtrötter och
mikroorganismer. Vidare är det icke säkert, att växterna
förmår ta upp alla närsalterna i en sådan lösning eller
bara dessa. Man har t.ex. på senare tid gjort iakttagelser,
som antyder, att växtrötter kan ta upp joner ur
jordkol-loider genom en jonutbytesprocess.
Parallellt med de kemiska undersökningarna har man
gjort fältförsök genom provodlingar. I t.ex. USA finns det
emellertid troligen ett tusental olika jordtyper, på vilka
ett stort antal olika kulturväxter odlas. Det arbete, som
skulle fordras för att karakterisera dessa jordar genom
fältförsök, skulle bli så omfattande, att det måste anses
outförbart. Ett antal kemiska snabbprov för bestämning
av halten kväve, fosfor, kalium och andra näringsämnen i
jord har därför utarbetats. I de fall, soin det varit möjligt
att kalibrera dessa prov med utbytesdata från flera års
fältförsök, har de visat sig användbara för upptäckande
av brister. Under de senaste åren har man fått god hjälp
av radioaktiva isotoper vid lösandet av dessa problem (E J
Smith i Farmers Weekly 22 sept. 1950, G R NoggUE i Sci.
Monthly jan. 1951). SHl
Valen som maskindrivet fartyg. Vid brittiska
Amiralitetets provningsränna i Haslar har R W L Gawn utfört en
serie försök för att utröna effektiviteten hos valars och
fiskars skrovform.
En jämförelse av skrovformen hos valar, hajar, tumlare,
svärdfiskar, tonfiskar m.fl. visar, att de samtliga har en
utpräglad strömlinjeform med trubbig nos, största sektionen
nära bakom denna och en mjukt och långsamt till en spets
avsmalnande stjärt. Denna form, bland båtbyggare
vanligen kallad "torskhuvud och makrillstjärt", ansluter sig
nära till den som Froude teoretiskt har visat vara
gynnsammast ur motståndssynpunkt.
Dessa vattendjur har ett förhållande mellan längd och
största bredd, som ligger mellan 3,5 (tonfisken) och 5,0
(valen). Detta stämmer ytterst väl med släpförsök, utförda
i Haslar med undervattenskroppar av lika volym men olika
sidförhållande. Gynnsammast var ett värde av 5,5—7, men
motståndsökningen är mycket liten ändå ned till 4,5. Detta
visar hur väl t.ex. valen är anpassad till sin
undervattentillvaro.
Det har till och med visat sig, att valens formgivning i så
hög grad är tillkommen med tanke på
undervattenspresta-tioner att effektiviteten i vattenytan blir kraftigt nedsatt. En
vanlig blåval, som är ca 30 m lång och väger 120 t, kan
hålla en fart av 20 knop under tio minuter och 15 knop
två timmar i sträck eller mera. Vid den högre farten
utvecklar den — om valstjärten rimligtvis antas ha samma
effektivitet som en modern fartygspropeller, dvs. 75 "/o —
en "maskineffekt" av 520 hk, vilket motsvarar 4,35 hk/t
deplacement. Vid 15 knop är maskineffekten 210 hk, dvs.
1,75 hk/t.
Dessa siffror är mycket rimliga. En effekt av 0,02 hk/kg
muskelmassa är normalt hos människan och andra
däggdjur. Eftersom valens muskelmassa utgör ca 40 "Vo av dess
totala vikt, skulle en 120 t val kunna prestera ca 1 000 hk.
Det har också rapporterats fall, då valen har släpat med
sig fångstfartyg med farter av 6—10 knop — i vissa fall
trots att propellrarna kördes med full fart back.
En förutsättning är emellertid, att valen simmar på sådant
djup att ytvågor inte uppstår eller att vattenytans närhet
inte påverkar vågbildningen kring valkroppen. En val som
simmar på ytan är överhuvudtaget icke kapabel att
uppnå 20 knop — detta skulle kräva en kraftutveckling av
omkring 1 500 hk. Ännu på ett djup av 6 m, stores
vågbildningen i sådan grad, att 50 "Vo större kraftutveckling
krävs jämfört med om valen går fram på större djup.
En gädda, vars skarpa skrovlinje man skulle föreställa
sig vore betydligt effektivare än valens trubbnosiga form,
är i själva verket överlägsen endast så länge den håller sin
storlek. En till valens dimensioner förstorad gädda skulle
kräva valens mer än dubbla maskinkraft för att uppnå
samma fart. Följande tabell visar mätvärden på valens och
några fiskars kraftutveckling, räknad per kg muskelmassa,
efter dels direkta observationer på levande djur, dels
släpförsök med modeller och döda kroppar:
Vikt Högsta fart Effektutveckling
t knop hk hk/kg
Val ............... ......... 120 20 520 0,011
Delfin ............ ......... 0,085 12 1 0,035
......... 0,004 9 0,1 0;08G
......... 0,100 20 C 0,187
Effektvärdena för gäddan och tumlaren är betydligt högre
än vad normalvärdet 0,02 hk/kg muskelmassa synes medge.
En hel del tänkbara förklaringar på detta förhållande
finns, men de har ännu icke fått någon hållbar
experimentell verifiering.
Det kan vara intressant att i sammanhanget dra fram
jämförande siffror från maskindrivna fartyg. Ett motorfartyg
med samma deplacement som valen, t.ex. en torpedbåt på
120 t, kräver för 20 knops fart ett maskineri på ca 1 500
hk, motsvarande 12,5 hk/t deplacement mot valens 4,35
hk/t. Räknat på maskinvikten, ca 15 t, blir
effektutvecklingen 0,1 hk/kg, jämfört med valens 0,011 hk/kg
muskelmassa. Ur båda synpunkterna ligger alltså valen här i lä.
Ett modernt lastlinjefartyg å andra sidan, med ett lastat
deplacement på ca 16 000 t, kräver vid 20 knops fart något
över 13 000 hk, dvs. 0,82 hk/t deplacement. Jämförelsen
utfaller även här helt till skeppsbyggarens fördel, men
förhållandet blir ett annat, om jämförelsen sker på basis av
maskinvikten. Motorfartygets maskiner på 13 000 hk skulle
då, för att tåla en jämförelse med valens maskineri, få
väga endast 1 180 t. Vad säger maskinkonstruktören om
detta?
Nu kan man invända, att fartygen byggs för att föra last,
medan valen och fiskarna i förhållande till sitt tonnage har
ett utomordentligt litet lastutrymme — strängt taget endast
en bunkertank och inget lastrum alls. Med den
utgångspunkten kan fartyg inte byggas! (Shipbuilding. Ship. Rec.
28 dec. 1950; Sv. Sjöfartstg 1950 h. 50). säll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
