- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
318

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 21 april 1951 - Tillsatser för motorsmörjoljor, av Einar Bohr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

318

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Oljors absorption av syre (ml! 100 g olja) vid 175°C;
a utan, b med oxidationsinhibitor (0,1 °/o selenid).

produkter. Naturligtvis kan även det i motorer
använda bränslet bidra till en dylik
försmuts-ning. De modern^ krackningsmetoderna ger även
bensinerna stor benägenhet för oxidation med
avsättningar (eng. "gums") som följd. Även om
dessa effektivt kan motverkas genom speciella
inhibitorer i bensinen, så att avsättningar under
lagring och i bilarnas tankar förhindras,
försvinner deras effekt i motorerna under driften på
grund av höga temperaturer och av i
cylindrarna uppkommande ny krackning av oförbränt
bränsle, som rinner ned till vevhuset3-4-8.

Genom tillsats av små kvantiteter, 0,5 till 1 %,
oxidationsinhibitorer till smörjoljan kan dennas
stabilitet väsentligt höjas, vilket framgår av fig.
1. En tillsats av endast 0,1 % av en selenförening
kan öka basoljans motståndskraft mot
oxidation mer än åtta gånger1. Ett stort antal kemiska
ämnen kan användas för detta ändamål; fenoler,
naftoler, svavelföreningar, aromatiska aminer,
selenföreningar etc. vilka alla har en förmåga
att motverka aktiverade syremolekyler och
kol-väteperoxider, som normalt orsakar oljans
nedbrytning. Arten av tillsats beror på
drifttemperaturer, närvarande metaller (även ur
katalyssynpunkt) oljetyp, kostnader o.d.

Effekten av dessa tillsatser är i allmänhet
betydande och mångdubblar den använda
mineraloljans livslängd. Emellertid finns också en del
begränsningar. Vid temperaturer över 160° C är
oxidationen av ordinära mineraloljor så snabb,
att tillsats av oxidationsinhibitor i de flesta fall
icke ger tillfredsställande effekt. Tillsatsen kan
ibland kemiskt påverkas av närvarande metaller
eller försmutsningar, så att dess verkan starkt
reduceras. En del oljefilter avskiljer tillsatsen
och lämnar oljan oskyddad etc. I den mån dylika
förhållanden iakttas, kan de emellertid i regel
undvikas eller motverkas1.

Rostinhibitorer

För att skydda bearbetade metallytor, som
under lagring eller drift är utsatta för rostangrepp
genom kondensation av luftfuktighet eller genom
vattenläckning, används rostinhibitorer i oljan.

De har icke så stor betydelse för
förbränningsmotorer som för turbiner, elektriska maskiner
och instrument, hydrauliska system, verktyg och
instrument med maskinbearbetade järnytor o.d.

Dessa kemiska tillsatsmedel utgörs vanligen
av organiska föreningar med en gemensam
karaktäristisk egenskap: ena ändan av
molekylerna är tillräckligt polär för att starkt
absorberas vid järnytan, under det att den andra
utgörs av en stor kolvätegrupp, som är löslig i
smörjoljan. När en på detta sätt behandlad
smörjolja används, kommer ett skyddande lager
av dylika molekyler att täcka järnytan. Detta
lager har halvstel eller halvflytande konsistens
och innehåller olja (fig. 2). Vatten hindras
därigenom att komma i direkt beröring med
metallen1.

Andra rostskyddsinhibitorer är
emulgeringsmedel, som gör, att oljan kan uppta vattnet,
innan röstning hinner uppkomma. Enligt några
fackmän kan en del naturliga mineraloljor av
sig själva på kort tid bli rostskyddande genom
oxidation, som ger polära föreningar av ovan
beskrivna art.

I en del fall behöver oljan betydligt starkare
rostskyddande tillsats än de nu nämnda, som i
regel är tillfredsställande för ordinär
vattenkon-densering ur omgivande luft. Tillsatserna måste
därvid vara så starkt polära, att mångdubbelt
molekyllager — upp till sex lager — bildas invid
järnytorna för att hindra vatten att nå dessa.
Typiska sådana inhibitorer är
metallpetroleum-sulfonater, organiska fosfater och substitlierade
organiska syror. De förekommer i hydrauliska
oljor, vissa instrumentoljor och starkt
rostskyddande oljor1.

Rostinhibitorer måste brukas med stor
urskiljning. Många av dem sönderfaller vid hög
temperatur. Somliga kan förorsaka ökad
oljeoxidation och ibland även ganska starka
korrosionsangrepp. Även de bästa av dem kan icke sällan
vid starkare vattenläckning föras bort och lämna
järnytorna oskyddade.

Smörjförbättrande tillsatser

I många moderna maskinerier är hastigheter,
belastningar ocli spelrum sådana, att den
skyddande oljefilmen blir synnerligen tunn. Den kan
därför ibland genombrytas av ojämnheter i
metallytorna, vilket medför repning och stundom
punktsvetsningstendens, som gör skarpa in-

Fig. 2. Rostinhibitorers verkningssätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free