Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Den fotografiska processen i det ljuskänsliga materialet, av Helmer Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 15. Svärtningskurvor för framkallare med olika
laddning hos framkallar jonen; A noll- eller envärda joner. B
tvåvärda (efter T H James).
troner till grodden, med påföljd att denna i sin
tur drar till sig vagabonderande silverjoner från
kornets inre. Grodden växer alltså, kristallens
bromsilver reduceras i allt högre grad till
metalliskt silver med utgångspunkt från grodden — så
som framgår av fig. 2.
Av detta betraktelsesätt följer en viktig
konsekvens. En tvåvärdig negativ framkallarjon bör
ha svårare att forcera kornets skyddsskikt med
dess negativa fält än en envärdig eller en oladdad
molekyl. Det tarvas större öppningar i detta fält,
dvs. större groddar, för att en sådan framkallare
skall bli verksam. Denna slutsats har prövats av
T H James 1945. Han fann, att
svärtningskurvor-na för envärda och odissocierade
framkallnings-substanser ligger längre till vänster i
diagrammet (fig. 15) än för tvåvärda.
Det bör emellertid understrykas, att dessa
förhållanden endast gäller vid relativt kort
framkallning. Om framkallningstiden däremot
utsträckes långt, kanske i timmar, närmar sig
samt-liga framkallare samma yttersta gräns för vad de
kan få ut av svagt exponerade detaljer.
Fig. 16. Silverkorn
framkallat med amidol
(förstoring iO 000 X i
elektronmikroskop,
efter C E Hall och L
Schoen).
Fig. 17. Silverkorn i
form av korta trådar
en ytterligt finkornig
( Lippmann-)emulsion
(förstoring 50 000 X
elektronmikroskop).
När man i ett optiskt mikroskop studerar
utseendet av silverkornen i den framkallade
fotografiska bilden, erhåller man ofta det intrycket,
att silverkornen har bibehållit samma yttre form
som de ursprungliga bromsilverkornen (fig. 2).
Silverkornet förefaller att utgöras av små
massiva eller porösa silverstycken.
W Scheffer (1907) kunde i några fall iaktta en
antydan till trådformade utväxter på de
framkallade silverkornen, när han till det yttersta
pressade det optiska mikroskopets
upplösningsförmåga. Men andra forskare lyckades ej vid
denna tidpunkt bekräfta hans iakttagelser. Först
med våra dagars elektronmikroskop har man
funnit, att kornet utgör ett tilltrasslat nystan av
fin silvertråd (fig. 16), vilket kanske icke är så
underligt, då silvret vuxit fram som trådformiga
kristaller ur kornets framkallningsgroddar. Går
man till de mest finkorniga och därför också
minst känsliga bromsilveremulsionerna, som
användes till Lippmannplåtarna för färgfotografi,
finner man rent av, att silvret i varje korn
endast räcker till en obetydlig sladd av silvertråd
(fig. 17).
Det påpekades även, att vid fysikalisk
framkallning groddarna tjänar som
"kristallisations-kärnor" för silver, som utreducerats ur
fram-kallaren. Detta betyder emellertid ej att silver
fogas skal efter skal till grodden.
Elektronmikroskopiska undersökningar visar, att det
fysikaliskt framkallade kornet närmast kan betraktas
som ett stoftmoln av submikroskopiska
silverkristaller.
Som avslutning må framhållas, att det senaste
dussintalet år betytt ett oerhört framsteg i fråga
om vår förståelse av den fotografiska processen
i dess olika aspekter. Detta har icke varit utan
sina konsekvenser även på det tekniska området,
vars vanskligheter nu behärskas på ett vida
säkrare sätt än för ett decennium sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
