Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 15 september 1951 - Robotar — vapen för nästa krig, av Karl-Gustav Hjerpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64 TEKNISK TIDSKRIFT
i varje robot. Den verkan som man kan uppnå
är överlägsen det konventionella artilleriets, även
från den synpunkten att verkan i målet kan
göras kraftigare.
En nomenklatur för indelning av robotar
återges här för klarläggande av begreppen:
Amerikansk Svensk benämning
beteckning benämning
SAM Surface-to-air missile Luftvärnsrobot
AAM Air-to-air missile Jaktrobot
AUM Air-to-underwater missile Attackrobot,
un-dervattens-
SSM Surface-to-surface missile Mark-, fjärr-, sjö- eller
kustrobot
ASM Air-to-surface missile Attackrobot, mark-
SUM Surface-to-underwater missile Kustrobot,
sjörobot, undervattens-
Stridsdelar till olika robottyper
och deras verkan
Benämningen stridsdel kan man använda 0111
den del av roboten, som gör verkan i målet,
inklusive de utlösningsanordningar som sätter i
gång detonationen.
I det föregående har sagts att storleken av
robotens sprängladdning och den erforderliga
precisionen bestäms av målets egenskaper. Man
kan exempelvis betrakta problemet att förstöra
ett industricentrum, som är beläget ovan jord
och på stort avstånd från eget territorium. Två
olika metoder jämföres:
trotylladdade robotar eller flygbomber,
atombomber i robotar eller flygplan.
I första fallet fordras många bomber och många
robotar. Varje bomb eller robot som faller
utanför anläggningen är mer eller mindre bortkastad.
I det andra alternativet kan uppgiften lösas med
en enda atombomb och precisionen behöver icke
vara fullt så hög. En första slutsats är kanske, att
ju sämre precisionen är, desto större stridsdelar
behövs för att åstadkomma önskad verkan. Av
det följande framgår dock, att denna slutsats har
ett begränsat giltighetsområde.
Förstörelsearbetet, som beror på målets
motståndskraft, skall överföras från den
detonerande stridsdelen till målet. Om roboten träffar i
målet, så att sprängladdningen kan verka i
mycket nära kontakt med detta, är svårigheterna
väsentligt mycket mindre än om förstörelseenergin
huvudsakligen skall överföras genom luften eller
vattnet till målet.
Man har två möjligheter att åstadkomma
förstörelse genom avståndsverkan: stötvågor som
går genom luften eller vattnet och spräng stycken
av lämplig form som går genom luften. Vid
atombomber tillkommer en tredje möjlighet:
strålning.
När robotens bana stryker tätt intill målet men
inte leder till fullträff är zonröret ett
revolutionerande hjälpmedel, utan vilket flera robottyper
i praktiken vore oanvändbara. Zonröret kan
självt avgöra när roboten befinner sig tillräckligt
nära målet för att laddningen skall göra verkan,
och just då utlöser röret brisaden.
Zonröret består av en sändare, som skickar ut
radiovågor under hela skjuttiden, samt av en
mottagare, som reagerar för de vågor, som
reflekteras från målet. När de reflekterande vågorna
blivit tillräckligt starka utlöser röret brisaden.
Fig. 2 visar ett sådant zonrör, som är avsett för
artilleri och därför har egen strömförsörjning
(en elektrolyt är innesluten i en ampull som
krossas, och drivs av rotationen in mellan
plattorna i ett ackumulatorbatteri).
Fig. 3. Antenmliagram till zonrör; t.v. tvärsriktat, t.h.
framåtriktat.
Fig. 2. Artillerizonrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
