Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1951 - Laddnings- och tändningsproblem vid bergsprängning, av Carl Hugo Johansson - Tape med klibb på båda sidorna - Korrosionsskydd för magnesium - Belamrade arbetsbänkar - I kvicksilverångpannor - Andras erfarenheter - Tekniska problem vid internationell TV-överföring, av S F
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1063
Den uppskurna patronen kan med hjälp av
laddröret lätt tryckas ihop så att den fyller ut
borrhålet (fig. 2). Då röret sedan dras utåt
pressas nästa patron ut och packas på samma sätt.
Luften införes i slutstycket genom en 10 m lång
a/4" slang, varvid den passerar strypflänsen med
2,5 mm håldiameter. Laddningsröret är av
duraluminium med 1 mm godstjocklek. För 22 och
25 mm patroner används rör med 25 resp. 28 mm
yttre diameter. Vid rörlängder över 5 m
sammanfogas de med dubbelkoniska skarvhylsor.
Slutstycket är tillverkat av rödgods, munstycke
och skarvhylsa av mässing.
Idén till denna laddapparat är så vitt jag vet
ny. Försöken visade snart att den möjliggjorde
snabb och effektiv inpackning av sprängämne i
borrhålet. Det var emellertid ett par problem som
först måste lösas. Den ena gällde
säkerhetsfrågan, t.ex. om patronerna under ogynnsamma
omständigheter kunde få så hög hastighet att de
detonerade vid anslaget. En undersökning visade
att om utblåsningen skedde genom ett långt rör
med måttligt lufttryck, måste hastigheten
överstiga 70 m/s (250 km/h) för att patronerna skulle
detonera. Vid kontrollförsök med 10 000
dynamitpatroner mot en stålplatta med 40 m/s erhölls
ingen detonation. Laddapparaten är avsedd för
högst 7 at ö, varvid patronernas hastighet blir
högst 10 m/s. Apparaten är nu godkänd för
extra-dynamit typ LFB, LFIV och LFA1,
gummidynamit, territ och nitrolit.
En annan svårighet gällde skarvningen av
rören. Ett flertal skarvtyper som fungerade bra på
laboratoriet visade sig besvärliga att hantera.
Stenmjölet har en väldig förmåga att tränga in i
spalter och mellanrum och försvåra
isärtagningen. Den lösning vi nu kommit fram till med
dub-belkonisk skarvhylsa och låshylsor har givit
goda resultat vid praktiska försök.
I normalt berg torde laddapparaten ställa sig
fördelaktig om borrhålsdjupet överstiger 2—3 m.
Den är särskilt fördelaktig vid laddning av djupa
borrhål, av borrhål i trasigt berg samt av
borrhål under vatten. Den har också visat sig
lämplig för laddning av grytor på stort djup.
Tape med klibb på båda sidorna börjar användas i
verkstäder för att hålla fast arbetsstycken, t.ex. omagnetiska
delar på en fräs’ eller hyvels magnetbord, eller
mjuk-gummidelar vid en stålstång som hålles i en svarvchuck.
Korrosionsskydd för magnesium kan åstadkommas
genom ett slag av anodoxidation. Det erhållna ytskiktet
får utmärkt korrosionsmotstånd, smältpunkt över 1 370°C,
hög resistivitet och hårdhet men ganska låg duktilitet.
Belamrade arbetsbänkar klarar General Electric genom
en bestämmelse att bänkarna skall shellackeras en gång i
månaden. Det tvingar arbetaren till att regelbundet rensa
ut skräp.
I kvicksilverångpannor användes titan och magnesium
som tillsats för att öka vätbarheten och förhindra
korrosion av järnet genom inläckt luft.
Andras erfarenheter
Tekniska problem vid internationell TV-överföring.
Trots att framsteg nåtts i arbetet att genomföra ett
internationellt standardiserat linjetal för TV ägnar man
intresse åt att studera hur TV-överföring mellan stationer
arbetande med olika linjetal kan åstadkommas. Man ställs
då inför problemet att konstruera en apparat som kan
omvandla bildsignaler från t.ex. ett 819 linjers system till
ett där linjetalet är t.ex. 675.
I sin enklaste form består denna "linjetalstransformator",
fig. 1, av ett mottagarrör som tar emot en bild med 819
linjer och ett objektiv som överför denna bild till
mosaiken i ett ikonoskop vilket avsökes med 675 linjer.
Således överfares mosaiken i detta rör dels av den
ljusstråle, som skall skapa en mot bilden svarande
potentialrelief, och dels av den elektronstråle som, hoppas man
åtminstone, skall leda till en bild med annat linjetal —
här 675 linjer.
Tyvärr erhålles från ikonoskopet en signal som är
summan av den fotoelektriska strömmen och
sekundäremis-sionsströmmen, varav den senare är den sökta signalen.
Den fotoelektriska strömmen återger videosignalen
deformerad av mottagarrörets efterlysningstid och de
fotoelektriska elektronernas omfördelning över mosaiken. Denna
viktiga parasitsignal torde vara omöjlig att eliminera
genom införande i den följande förstärkaren av någon
mot-riktad signal. Till följd av ljusstrålens och
elektronstrålens olika linjetal (fig. 2 t.v.) och hastigheter över
mosaiken blir sålunda slutbilden randig.
Användes radsprång (fig. 2 t.h.) kan bl.a. vissa
strobo-skopeffekter uppträda. Det är dock möjligt att eliminera
dessa svårigheter genom att låta bildfläcken vibrera
högfrekvent i vertikalled. För att undvika linjestruktur hos
slutbilden till följd av varierande horisontellt avstånd
mellan ljusfläck och elektronfläck rekommenderar man
införandet av en fasskillnad mellan de två bildhalvorna.
Vid Compagnie des Compteurs har man genomfört
experiment med omvandling av en bild med 819 linjer till
en bild med 675 linjer enligt den ovan skisserade
principen. Slutbilden uppvisade 65 svarta horisontella band,
motsvarande interferensen mellan de två överlagrade
mo-dulationerna. Trots de försiktighetsmått som vidtagits för
att minska denna interferens omöjliggjorde den likväl
observation av de andra överföringsbesvär som omtalats
ovan.
Detta visar den absoluta nödvändigheten av att under-
Fig. 1. Linjetalstransformatorns princip.
Fig. 2. Avsökning, t.v. enkel, t.h. dubbel; i ljusstrålens och
elektronstrålens avsökningsmönster täcker endast ett
fåtal linjer varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
