Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Polyvinylkloridpastor, av Harald Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
TEKNISK TIDSKRIFT v
tionell mot missfärgningen och försprödningen i
polyvinylkloridblandningen. En liten
sönderdelning ger svag gulfärgning och allteftersom den
fortskrider blir polymeren orange, brun och
slutligen en svart, mycket spröd massa. När
sönderdelningen en gång börjat, katalyseras den av
klorvätet, om detta inte bortskaffas.
Man har kunnat påvisa, att polyvinylklorid
under bearbetning vid förhöjd temperatur
absorberar syre. Man anser, att oxidation sker vid de
genom klorväteavspaltning erhållna
dubbelbindningarna. Den leder i regel till bildning av
kar-bonylgrupper, vilka är mycket kromofora. Vidare
erhålles peroxidbindningar, vilka bidrar till
produktens försprödning. Reaktionsmekanismen är
ganska klar, när det är värme, som orsakar
sönderdelningen, men man har icke fullständigt
utrett förloppet vid bestrålning ined ultraviolett
ljus. Man anser dock, att om det vid värme är
klorväteutvecklingen, som spelar huvudrollen, är
det vid bestrålning oxidationen, som har störst
andel i försämringen av polyvinylkloriden.
Man kan ställa fyra krav på ett stabiliserande
ämne. Det skall vara klorväteabsorberande;
innehålla reaktiva dienofila molekyler; vara ett
antioxidationsmedel och absorbera ultraviolett
ljus. En idealisk stabilisator eller
stabilisatorblandning skall dessutom vara billig.
Stabiliseringsmedlen väljs i regel med tanke på
deras inverkan på polyvinylkloriden, men därför
får man inte bortse från deras inverkan på de
andra komponenterna i en polyvinylkloridpasta.
Helst skulle föreningen verka stabiliserande även
på mjukningsmedlet, men detta är kanske för
mycket begärt. Under alla förhållanden får det
icke verka nedbrytande på detta.
Det finns en oerhörd mängd föreningar, som
uppfyller åtminstone något av ovanstående krav.
De är i allmänhet metallföreningar, såväl
organiska som oorganiska föreningar av bly,
kadmium, kalcium, barium, strontium och tenn, men
även en mängd rent organiska föreningar
rekommenderas soin stabilisatorer.
De i England allmännast använda
stabiliseringsmedlen är blyföreningar, av vilka blyvitt är
populärast. Det är i likhet ined övriga blyföreningar
en utmärkt syraabsorbator men har två
nackdelar. För det första är endast ungefär 30 % av
dess bly reaktionsdugligt och för det andra
frigörs koldioxid, när det reaktiva blyet övergått
till blyklorid, varigenom den stabiliserade
produkten blir full av porer. För att undanröja dessa
nackdelar har man övergått till blysilikattyper,
vilka dessutom har betydligt mindre egenfärg,
varigenom de icke stör pigmenteringen.
Detsamma gäller för blystearat.
Den hittills bästa blystabilisatorn är dock
två-basiskt blyfosfit, soin än så länge endast
tillverkas i experimentkvantiteter av Associated Lead
men beräknas bli tillgängligt i kommersiell skala
under 1951. Alla blyföreningar lider dock av
nackdelen att vara giftiga och får för den skull
ej användas för artiklar, som skall brukas i
livsmedelsindustrin. Även för andra ändamål
begränsar giftlagstiftningen deras användning
utöver vissa koncentrationer.
Kalciumstabilisatorerna verkar liksom
blyföreningarna endast som värmestabilisatorer. På
grund av giftfrihet, lågt pris och oöverträffad
genomsynlighet är kalciumstearat för
närvarande utan konkurrens för klara, opigmenterade
filmer samt produkter, soin skall vara giftfria.
Kadmiumföreningarna är goda såväl
värme-som ljusstabilisatorer men ganska dyra, varför
priset i någon mån inskränker deras användning.
Kadmiumstearat används mest, men även
kad-miumricinoleat och -naftenat förekommer i
ganska stor utsträckning. Man har funnit, att
sy-nergism föreligger vid användning av
bariumför-eningar tillsammans med kadmiumföreningar.
Såväl bariumstearat som bariumricinoleat är
ensamma bra stabilisatorer för polyvinylklorid men
tillsammans med kadmiumföreningar ger de
bättre ljus- och värmestabilitet än någon av
föreningarna separat.
Strontiumföreningar har i England tillvunnit
sig föga intresse, även om en del
strontiumnafte-nat framställs för stabiliseringsändamål. Bland
tennföreningarna hoppas man mest av
dibutyl-stannodilaurat, som verkar både som
syraneutra-lisator och antioxidationsmedel, men föreningen
finns endast på experimentstadiet än så länge.
Bland de organiska föreningarna torde salol
vara den enda, soin kommit till någon större
användning. Den verkar icke värmestabiliserande
utan ultraviolettabsorberande, varför den måste
kombineras med någon typisk värmestabilisator
för att en tillfredsställande produkt skall
erhållas.
Slutligen kan nämnas, att en del pigment är
utomordentliga ljusstabilisatorer. Detta gäller
främst kadmiumpigment och ftalocyaninpigment,
vilka båda grupper selektivt absorberar
ultraviolett ljus och härigenom medverkar till att
produkten får god ljusstabilitet.
Pigment och fyllmedel
Vid pigmentering av vinylpastor är det
lämpligast att pigmentet först blandas med
mjuk-ningsmedel och därefter rives på trevalsverk.
Skulle svårigheter uppstå vid dispergeringen av
pigmentet bör mindre kvantiteter vätmedel
tillsättas. När pigmentpastorna är färdigrivna sättes
de i avpassade proportioner till vinylpastan.
Ibland föreslås, att pigmentet skall tillsättas
vinylpastan i torr form och icke fördispergeras,
men detta får anses förkastligt, om det icke rör
sig om speciellt lättdispergerade pigmenttyper,
vilka emellertid hittills endast förekommer i
begränsad omfattning i USA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
