Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Optisk registrering av skiktade lösningars koncentration, av Harry Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14. oktober 1952
843
Fig. 4. Registrering av brytningsindex enligt
snedspalt-metoden; A belysningsspalt, B, D, F sfäriska linser, C cell,
E snedspalt, G cylindrisk lins, H fotografisk film.
ögat. Cylinderlinsen och optiska system vari en
sådan ingår har en viss brännvidd i sektionen
genom linsens axel och en annan brännvidd i den
däremot vinkelräta sektionen.
En cylinderlins avbildar varje punkt i ett
föremål som en rät linje parallell med linsens axel.
En sådan bild av ett alldagligt föremål, t.ex. ett
landskap, förtjänar ju knappast beteckningen
bild, då det är omöjligt att känna igen föremålet
utom möjligen sådana detaljer som flaggstänger
och skorstenar. Om emellertid föremålet är en
skala med strecken parallella med linsens axel,
blir bilden också en skala med motsvarande
indelning, dock är skalstrecken i regel mycket
längre, och eventuella siffror är utsuddade.
I ett linssystem (fig. 3) bestående av ett antal
linser centrerade på en och samma optiska axel
ingår åtminstone en cylindrisk linsyta med
vertikal axel. Längst till höger är en fotografisk plåt
eller en mattskiva P placerad. På grund av
cylinderelementets närvaro blir hela systemet
astig-matiskt och har en brännvidd i den vertikala
sektionen och en annan i den horisontella. Alltså
har systemet två med plåten konjugerade
bild-plan, planet V för vertikalsektionen och planet H
för horisontalsektionen. Avbildningen från V till
P karakteriseras då av en viss förstoringsfaktor
G v, avbildningen från H till P av en annan
faktor, Gh.
Om man nu i planet V placerar en vertikal
skala (vågräta streck) och i planet H en
horisontell skala (lodräta streck), avbildas enligt det
föregående båda dessa skalor skarpt på plåten P,
och resultatet blir ett rutmönster i vilket
rutornas storlek bestäms av de båda
förstoringsfaktorerna. Ett astigmatiskt linssystems förmåga att
på ett och samma plan optiskt avbilda två olika
plan, vart och ett i två mot varandra vinkelräta
sektioner, gör cylinderlinsen särskilt användbar
för optisk koncentrationsregistrering.
Snedspaltmetoden
För automatisk registrering av
brytningsindex-derivatan används mest snedspaltmetoden. Den
smala vågräta belysningsspalten A (fig. 4)
avbildas på snedspalten E av de båda sfäriska
linserna B och D. Emellan dessa står en cell C
innehållande den lösning vars koncentration skall
registreras. I lösningen avlänkas ljusstrålarna
nedåt så som redan beskrivits för skalmetoden,
fig. 2 och ekv. (3). Detta gör, att endast ljus från
delar av cellen med konstant brytningsindex
samlar sig till den geometrisk-optiska bilden av
belysningsspalten i snedspaltens plan. Det
avlänkade ljuset fördelar sig över en rektangel som
ligger nedanför spaltbilden.
Snedspaltens uppgift är att översätta den
vertikala avlänkningen i snedspaltplanet till en
horisontell förskjutning. Detta är nödvändigt,
eftersom den fotografiska plåtens vertikala koordinat
är upptagen av cellavbildningen, och alltså den
horisontella måste användas för avbildning av
brytningsindexderivatan.
Efter snedspalten följer det astigmatiska
linssystemet, som är sammansatt av en sfärisk lins
F och en cylindrisk lins G. De två med filmen H
konjugerade bildplanen är, i vertikalsektionen
cellen, och i horisontalsektionen snedspalten.
Den vertikala koordinaten för en godtycklig
ljusstråles träffpunkt på filmen bestäms alltså
entydigt av den höjd på vilken strålen passerar
cellen, och den horisontella koordinaten likaså
entydigt av sidkoordinaten för
genomslagspunkten i snedspaltplanet. Då den senare är
proportionell mot brytningsindexderivatan i
ifrågavarande punkt i cellen, måste resultatet bli en
ljus kurva på mörk botten, återgivande
derivatans dn/dx förlopp i cellen.
Antalet toppar i en snedspaltkurva, fig. 5 a,
säger kemisten hur många olika komponenter
han har i sin blandning, topparnas
förskjutnings-hastigheter å andra sidan ger nyckeln till deras
identitet, och de mellan topparna och baslinjen
inneslutna ytorna ger komponenternas mängder.
Baslinjen erhålles genom ett enkelt konstgrepp.
Man släpper fram ljuset icke blott genom cellen,
utan också genom en vertikal springa bredvid
Fig. 5. Snedspaltkurvor erhållna a vid elektroforesanalys av
hönsäggvita vid exponeringar genom U-rörets pius- och
minusskänkel vid fem olika tidpunkter; b vid
diffusions-försök; t.v. upptill med sned tråd, nedtill med sned spalt,
t.h. med halvvåglängdsplatta; enligt allmän praxis har
cellens vertikalaxel gjorts horisontell i bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
