Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1952 - Nybyggen - Jagaren »Småland» sjösatt på Eriksberg, av N Lll - Andras erfarenheter - Klorering av vatten, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1008
TEKNISK TIDSKRIFT
hade dimensionerna 153 X 39 X 17V2 fot. Detta skepp
deltog i landstigningen på Själland och bombardemanget av
Köpenhamn 1700 samt i sjöslaget under Femern i juli 1715.
Skeppsbyggmästare Gunnar Roth byggde i Kalmar 1682
ett 80-kanonskepp med samma namn och 1688 ett
70-kanonskepp också först benämnt "Småland", dessa båda
skepp gavs dock efteråt andra namn.
Det örlogsfartyg, som närmast före den nya jagaren
burit namnet "Småland", var en 1749 sjösatt galär (enl.
Eriksbergs Mek. Verkstads AB och Marinförvaltningens
kontrollant där). N Lll
Andras erfarenheter
Klorering av vatten. Allteftersom förbrukningen av
vatten i hushåll och industri växer måste man i tätorter
i större utsträckning använda mer eller mindre förorenat
råvatten. För att göra detta användbart har man sedan
länge klorerat det, vanligen genom tillsats av flytande
klor som levereras under tryck i ståltuber. Det kan
kanske tyckas att mycket litet återstår att lära om klors
reaktioner i vatten. Under de senaste åren har emellertid
intressanta framsteg gjorts just på detta område. Också
den apparatur som används vid klorens tillsättande har
utvecklats betydligt. Man har nu doseringsapparater som
kan ställas in för att ge en viss klormängd kontinuerligt
eller intermittent.
Klors reaktioner i rent vatten består i hydrolys till
klorväte och underklorsyrlighet HOC1 som i sin tur delvis
joniseras till vätejoner och hypokloritjoner OCl~.
Summan av klor, underklorsyrlighet och hypokloritjon
brukar kallas fri klor. De mängder av dem som finns i
jämvikt bestäms av total klorkoncentration och vattnets pH.
Vid pH 1,7 innehåller lösningen sålunda lika mängder
C1B och HOC1 och vid pH 7,4 lika delar HOC1 och OCF.
Elementär klor finns i märkbar mängd bara vid
pH-värden under 3,0 och hypokloritjon bara vid pH över 7.
När vattnet innehåller ammoniak, som de flesta
förorenade vatten gör, blir reaktionerna mer komplicerade,
och de har först på senaste tid kunnat utredas. Med
växande klortillsats bildas först monokloramin, dikloramin
och kvävetriklorid
NH3 + HOC1 —► NHjjCl + H20
NHX1 + HOC1 —► NHC1B + HeO
NHC12 + HOC1 —> NC13 + H20
Den i dessa produkter ingående kloren betecknas bunden
klor. De olika kväveföreningarnas mängder bestäms av
pH och förhållandet Cl2 : NH3. När all ammoniak
reagerat medför fortsatt klortillsats oxidation av
klorami-nerna, varvid huvudsakligen kväve bildas, t.ex.
2 NH2C1 + HOC1 —► NB + 3 HCl + H20
Detta andra steg är fullbordat när alla kloraminer
förstörts. Vid ytterligare klortillsats uppträder då fri klor.
Summan av fri och bunden klor betecknas tillgänglig
klor ("available chlorine") till skillnad från kloridjon
som saknar all betydelse vid vattenreningen. Man har
länge kunnat bestämma tillgänglig klor i vatten, men
först på senaste tiden har man fått metoder som
möjliggör skiljande av fri och bunden klor. Detta är av stor
betydelse, då fri klor har mycket större desinfekterande
verkan än bunden.
Bestäms mängden tillgänglig klor efter tillsats av olika
mängder klor till ammoniakhaltigt vatten, stiger den
först med klormängden till ett maximum (kloraminer
bildas), faller sedan (kloraminer oxideras), passerar ett
minimum och stiger åter (fri klor uppträder). Minimum
kallas brytpunkten ("break point"). Ett visst värde på
tillgänglig klor kan tydligen betyda tre olika
klorerings-tillstånd i vilka vattnet har olika egenskaper.
Vatten i badbassånger klorerar man för att förbättra
dess utseende, för att göra det behagligare för de
badande, för att öka dess filtrerbarhet och för att minska
risken för infektioner. Förr brukade man klorera till en
halt av bunden klor på 0,2—0,5 mg/1. Denna metod
kallas måttlig klorering ("marginal chlorination").
Numera har man emellertid övergått till
brytpunktsklo-rering, vid vilken föroreningarna i vattnet förstörs
fullständigt och en liten halt av fri klor erhålles. Vattnet blir
då klarare, all obehaglig lukt försvinner, ögonåkommor
som förr lätt uppstod försvinner, förstöringen av alla
organiska ämnen minskar belastningen på filtren och —
vad som är viktigast — risken för att de badande skall
få bakterie- eller virusinfektioner minskas mycket,
därför att fri klor är ett effektivare desinfektionsmedel än
bunden.
En viktig förorening i badvatten är karbamid som
långsamt övergår till ammoniumcyanat. Ammoniumjonen
reagerar med klor på tidigare angivet sätt, men då klor
normalt finns i överskott, bildas kvävetriklorid som torde
vara huvudorsak till ögonåkommor. Man kan emellertid
undvika bildning av kvävetriklorid genom att hålla
vattnets pH över 7,5. Då reaktionerna går relativt långsamt,
får man inte genom nedgången i fri klor vid badning
frestas att öka klordosen. Har vattnet t.ex. ca 2 mg/1 fri
klor när badningen börjar, bör normal dos räcka till för
att hålla ett litet överskott av fri klor under dagen.
Visserligen stiger vattnets halt av kloraminer, men dessa kan
avlägsnas under natten genom att ge en större klordos
när badet stängts för dagen.
Dricksvatten kloreras framför allt för att förstöra
skadliga mikroorganismer. För detta ändamål är måttlig
klorering i allmänhet tillräcklig, men är råvattnet starkt
förorenat, har renvattnet alltjämt dålig lukt och smak.
Vidare blir rörsystemet oftast förorenat med
bakterieslam som naturligtvis inte förbättrar vattnets smak och
lukt. Det har emellertid visat sig att man genom
bryt-punktsklorering kan till största delen avlägsna den dåliga
smaken och lukten. I USA har man därför i stor
utsträckning övergått till denna metod; i Europa har
utvecklingen gått långsammare, antagligen beroende på att
man där oftast har renare råvatten.
Vid brytpunktsklorering förstörs de ämnen som ger
vattnet dålig smak medan halten fri klor hålls så låg,
att den inte är märkbar. Vidare hindras bakterieväxt i
rörsystemet, och steriliseringen av vattnet går mycket
snabbare än vid måttlig klorering. Det är mycket enkelt
att övergå från måttlig till brytpunktsklorering av
badvatten, men för dricksvatten blir denna omläggning mer
komplicerad. Innehåller rörsystemet en icke
sjukdoms-alstrande bakterieflora, kan införande av vatten
innehållande fri klor medföra att det får dålig smak genom
partiell nedbrytning av bakterierna.
Industrivatten måste ofta steriliseras. Så är givetvis
fallet vid konservering av frukt och grönsaker, men även
en sådan industri som pappersbruk behöver sterilt vatten
för att inte rörledningar och sprutmunstycken skall bli
igensatta av bakterieslam. Den största klormängden torde
dock för närvarande, åtminstone i Storbritannien,
användas i kylvatten för att hindra att kylytorna täcks av
bakterie- och algvegetation. Denna försämrar nämligen
värmegenomgången ännu mer än avsättningar av
organiska ämnen.
Man kan visserligen rengöra kylartuber genom
borstning, men denna måste upprepas ofta, om vattnet inte
är sterilt. Metoden är därför arbetskrävande och dyrbar.
Det blir mycket billigare att klorera vattnet. Detta
behöver inte steriliseras fullständigt. Det är tillräckligt att
då och då låta vatten med så hög klorhalt passera över
kylytorna, att vegetationen på dessa dödas. Vid små
anläggningar använder man härvid ofta
natriumhypoklorit-lösning i stället för klor för att slippa anskaffa dyrbar
doseringsutrustning.
Den mängd klor som behöver tillsättas beror på vattnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
