Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1953 - Andras erfarenheter - Användning av röntgendiffraktion, av SHl - Nya metoder - Starthjälp för bilar, av E Br - Användbar zink ur hårdzink, av WS - Pejl- och observationsinstrument för värmestrålning, av S Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
TEKNISK TIDSKRIFT
Fastän röntgendiffraktion alltså fått stor användning inom
industrin är många problem vid dess utnyttjande alltjämt
olösta. Vid bestämning av komplexa organiska ämnens
konstitution har metoden visserligen redan gjort god tjänst.
Höjdpunkten inom detta användningsområde torde ha
nåtts 1945 när penicillins struktur utreddes av brittiska
forskare. Svårare uppgifter väntar emellertid, t.ex.
undersökning av äggviteämnen, av vilka de enklaste har
molekyler ca 40 gånger större än penicillins, och virus som
säkerligen har ännu mer komplicerad struktur.
Alla dessa ämnen ger diffraktionsmönster som visar att
de har en bestämd struktur ned till atomära dimensioner,
men det gäller att tyda försöksresultaten. Man kan mäta
intensiteten hos tusentals röntgenstrålar som böjts när de
träffat ett visst prov. Sådana resultat kan sägas vara ett
skiffer vars nyckel man alltjämt söker. För att lösa
problem av detta slag har i USA för Office of Naval Researchs
räkning konstruerats en matematikmaskin, X-RAC, som
varit i arbete några år och härvid givit flera värdefulla
resultat, men den torde inte förmå lösa de problem som
äggviteämnena presenterar. Man vet inte om dessa kan
knäckas med nya, mer sinnrika maskiner än X-RAC
(Fortune dec. 1952). SHl
Nya metoder
Starthjälp för bilar. Vid start med batteri uttas under
ogynnsamma förhållanden, särskilt vid stark kyla,
betydande strömstyrka, varigenom den för tändningen
tillgängliga spänningen reduceras. Tändningen av motorn kan
därigenom försvåras.
För att under sådana förhållanden öka tändspänningen
har man stundom en extra lindning kopplad parallellt med
tändspolens primärlindning. Den extra spolen in- och
urkopplas med startmotorn och vid lämplig dimensionering
kan en avsevärd spänningsförhöjning på detta sätt
erhållas. Även därvid kan emellertid tändgnistan utebli eller
ej förmå att starta motorn.
Till avhjälpande av denna svårighet har framkommit en
svensk konstruktion, "startinduktorn", enligt vilken den
ovannämnda hjälpspolen är kombinerad med en av
dennas järnkärna påverkad automatisk strömbrytare eller
vi-brator, som arbetar under den tid brytaren hålles öppen.
Som visas i kopplingsschemat, fig. 1, in- och urkopplas
hjälpstarten manuellt med en trepolig strömbrytare, men
den kan även lätt anordnas för automatisk in- och
urkoppling med startmotorn. Vid brytarkontakternas
öppnande uppkommer som vanligt den "ordinarie"
tändgnistan, vanligen ett antal vinkelgrader innan kolven kommit i
övre dödpunkten, men den efterföljes av en ström av
gnistor från vibratorn. Principiellt motsvarar denna verkan
summertändning vid kallstart av flygmotorer.
Vid laboratorieprovningar vid startvarvtal mellan 60 och
100 r/m och vid varierande batterispänning har det visat
Fig. 1. Startinduktor för bilar.
sig, att när varvtalet varit lågt och totala
batterispänningen understigit 2 V för de tre cellerna, start varit möjlig
endast då denna anordning inkopplats. E Br
Användbar zink ur hårdzink. Vid varmgalvanisering
bildas betydande mängder hårdzink, som utom zink
innehåller kristaller av järn-zinklegeringar. Detta avfall har
visserligen en hög zinkhalt, men är oanvändbart sådant
som det är. Hittills har man försökt tillvarata zinken
genom destillering. Denna metod fordrar emellertid en
invecklad apparatur och mycket stora energimängder, utan
att dock ge tillfredsställande resultat.
I Finland har utvecklats en metod som grundar sig på att
smält bly löser zink men icke järn, och att denna process
är ytterst temperaturkänslig; vid en bestämd temperatur
går zinken i lösning i det smälta blyet, men utfälles åter
så snart temperaturen sjunker. Man låter bly cirkulera
mellan två ugnar som liar olika temperatur, varvid
hårdzinkens zink går i lösning i blyet i det hetare badet och
åter utfälles i det kallare. Det kallare blybadet kan vara
ett galvaniseringsbad; den värmeenergi som åtgår till
uppvärmning av det cirkulerande blyet kan då utnyttjas för
galvaniseringen, och raffineringsprocessen hålles i gång
utan någon tillskottsenergi.
Zinken som processen ger är mycket ren; den innehåller
högst 0,04 «/o järn. Hårdzinkens järn, som inte går i
lösning, bildar en slagg som lätt kan skummas av
(Kone-pajamies 1953 s. 17; Teknillinen Aikakauslehti 1953 s. 39).
WS
Pejl- och observationsinstrument för värmestrålning.
Före och under kriget utvecklades i Tyskland instrument
som på stort avstånd reagerade för den infraröda
strålningen från t.ex. främmande fartyg, stridsvagnar,
motorer och flygplan. Instrumentet består av en spegel, som
samlar strålningen på en bolometer i sin brännpunkt, en
förstärkare för de elektriska impulserna från bolometern,
och ett indikatorinstrument, som ger upplysning om
riktningen till det främmande föremålet och om dettas
rörelseriktning i förhållande till syftlinjen.
Spegeln måste vara ytmetalliserad, eftersom glas
absorberar för mycket av mätstrålningen. De metaller som kan
komma i fråga är silver, aluminium och rhodium,
eftersom dessa har goda reflexionsegenskaper även för
lång-vågig strålning. Under kriget använde man huvudsakligen
rhodium på grund av dess goda korrosionsbeständighet,
men sedan en metod utvecklats att skydda
aluminiumspeglar med ett tunt skikt kvarts övergick man till denna
spegeltyp.
För att få god optisk upplösning är det önskvärt att
spegeln är precisionsslipad. I en del aggregat där man
önskade uppnå högsta möjliga prestation använde man
astronomiska speglar, men i standardanordningarna nöjde man
sig av kostnadsskäl med vanliga strålkastarspeglar, som
även de gav goda resultat. Lång brännvidd ger även den
högre upplösning, stor diameter ger ökad känslighet, och
litet öppningsförhållande ger liksom lång brännvidd
minskat inflytande från störande strålning från närbelägna
föremål, markytan etc. Alla dessa önskade egenskaper leder
till dyra speglar, och för standardinstrumentet, som
tillverkades i stora antal, nöjde man sig med en strålkastarspegel
av utvald kvalitet och med följande data: diameter 600
mm, brännvidd 641 mm, och öppningsförhållande alltså
1 : 1,07.
Spegelhuset var uppställt på ett stativ och försett med en
följeanordning med servostyrning av väg-hastighetstyp,
vilken ibland också användes för luftvärn. I denna styrning
följer man målet för hand några sekunder, varefter
servo-styrningen automatiskt fortsätter med samma
vinkelhastighet och riktning. Sedan behöver man ingripa manuellt
endast om målet ändrar riktning eller vinkelhastighet.
Som bolometer användes ursprungligen två
kompensa-tionskopplade spiraler av järntråd, fästade i ett koppar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
