Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 12 maj 1953 - Andras erfarenheter - Aluminiumlindningar i reaktorer och transformatorer, av Je - Vattenfast glasfiberarmerad polyesterplast, av SHl - Fastsättning av klockor i destillationsapparater, av SHl - Kiseltetraklorid, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
TEKNISK TIDSKRIFT
5 o. En luftisolerad transformator har relativt stora
iso-lationsavstånd, vilket gör att ökade dimensioner hos
ledarna ej spelar så stor roll som vid en oljetransformator.
Tillverkningen vållar inga svårare problem.
Aluminiumledarna fiberglasisoleras. Förbindningar svetsas helst,
varvid ljusbågssvetsning i inert gas används.
Skruvförbindningar inskränks till ett minimum. Vid dessa används
silver i kontaktytan och kadmierade skruvar. Fjäderbrickor
vidmakthåller högt kontakttryck. Förbindningarna täcks
med lack som skydd mot fukt (Westinghouse Engineer
jan. 1953). Je
Vattenfast glasfiberarmerad polyesterplast. Om
glas-fiberarmerad polyesterplast mättas med vatten, faller dess
hållfasthet i allmänhet avsevärt (Tekn. T. 1951 s. 746, 1952
s. 539). Orsaken härtill anses vara att glasfibern väts av
vatten som tränger genom plasten, varigenom bindningen
mellan glas och plast försvagas. Med den ytbehandling av
glasfibern som hittills använts blir polyesterlaminatets
böj-brottgräns efter kokning 3 h i vatten bara 50—60 °/o av
den ursprungliga.
Ett närmare studium av problemet har lett till slutsatsen
att den bästa lösningen på det borde vara att man vid
glasytan kemiskt binder ett ämne som kan reagera med
polyesterplasten. Det enklaste sättet att i praktiken
realisera denna tanke är behandling av glasfibern med
vinyl-klorsiloxan. Härvid avspjälkas nämligen klorväte och
vinylgrupper, som lätt reagerar med omättade alkyder, binds
vid glaset via kiselatomer.
Glasfiberväv behandlad med en 3,5 °/o lösning av
vinyl-klorsiloxan i xylen har använts vid framställning av
hög-hållfasta laminat av triallylcyanurat och polyestrar, varvid
man fått produkter som efter 3 h kokning i vatten har över
90 °/o av ursprunglig hållfasthet.
Man har också försökt undvika användning av syror eller
klorväteutveckling genom att använda en polysiloxan med
en vinylgrupp vid varje kiselatom. Denna plast är nämligen
klorfri och löslig i neutrala kolväten. Produkten som
kallas Linde Sizing GS-1, kan anbringas på glasfiberväv som
befriats från appretur. Glasfibern får härvid ett nästan
kontinuerligt ytskikt av polysiloxan som är fast bunden
antingen genom ytkrafter eller genom kemisk reaktion med
glaset. Den hindrar vätning av glasytan med vatten, och
dess vinylgrupper kan reagera med lämpliga omättade
plaster.
Polyvinylsiloxanen anbringas genom behandling av
glasfibern med en lösning av den i kolväten. Den påförda
mängden kan regleras genom ändring av lösningens
koncentration. Är denna t.ex. 0,8 "/o polyvinylsiloxan, ger den
en beläggning på 0,4 %>. Man har provat sådana på upp
till 1 %> och har därvid funnit att polyesterlaminatets
hållfasthet i vått tillstånd är praktiskt taget oförändrad vid
beläggningar på mer än ca 0,2 %>. Dess hållfasthet i torrt
tillstånd börjar avta vid beläggningar överstigande ca 0,5 "/o.
När rengjord glasfiberväv överdragils med lämplig mängd
polyvinylsiloxan, som därefter härdats vid 275°C i 5 min,
lär man av materialet kunna göra ett genomskinligt
poly-esterlaminat som har praktiskt taget samma hållfasthet
efter kokning i vatten 2 h som i torrt tillstånd (J
Björksten & L L YAiEGiER; M H JiEULiNlEK i Modern Plastics juli,
nov. 1952). SHl
Fastsättning av klockor i destillationsapparater. I en
destillationsapparat sattes klockornas slitsar igen ganska
snabbt av en fast beläggning av karbonat. De måste därför
ofta göras rena. Klockorna var ursprungligen fastsatta i
rader vid plattjärn, vart och ett nedpressat mot bottnen
med två bultar (fig. 1). Dessa drogs nästan alltid av när
klockorna skulle tas ut för rengöring. Utborrning av de
avbrutna bultarna och insättning av nya var ett mycket
besvärligt och tidsödande arbete, då det var svårt att
komma åt bottnarna utan att ta isär hela kolonnen.
Man har därför ersatt bultarna med ett stadigt plattjärn
Fig. 1. [-Fastsättning-]
{+Fastsätt-
ning+} av
klockor.
som går tvärs över alla klockraderna och pressas ned ined
en grov bult vars huvud trycker mot överliggande bottens
undersida. Denna anordning möjliggör uttagning och
rengöring av klockorna på tiondelen av den tid som förut
behövdes (Chemical Engineering febr. 1953). SHl
Kiseltetraklorid. En av de första på laboratoriet
framställda kiselföreningarna var kiseltetraklorid som Berzelius
erhöll 1824 genom reaktion mellan kisel och klor.
Tekniskt framställs den vanligen genom klorering av kisel eller
ferrokisel. Då dessa produkter är dyra har man försökt
klorera en blandning av kvartssand och koks. En
olägenhet hos denna metod är att hög temperatur måste
användas. För att sänka denna har man därför föreslagit flera
modifikationer av processen, bl.a. tillsats av
metallklo-rider eller svavelklorid till kloren. I USA har man
föreslagit klorering av kiselkarbid enligt formeln
SiC + 2CL–»SiCI4 + C
Denna reaktion har också modifierats så att man får
kol-svavla samtidigt med kiseltetraklorid.
Denna är en färglös, flyktig och lättrörlig vätska med
kokpunkt 57,6°C. Om inga kemiska omsättningar sker, är
den blandbar med de flesta av de vanliga organiska
lösningsmedlen. Kemiskt har kiseltetraklorid de egenskaper
som kan väntas av en metalloidklorid. Atomerna i dess
molekyl är förenade med kovalenta bindningar med 30 %
jonogen karaktär. Föreningen hydrolyseras därför lätt. I
flera av sina reaktioner liknar den alkylmonohalogenider.
Kiseltetraklorid är kanske det viktigaste
utgångsmaterialet för framställning av organiska kiselföreningar både
industriellt och på laboratoriet. Kommersiellt används den
sålunda vid framställning av organiska silikat eller
kisel-syraestrar genom reaktion med alkoholer. Med organiska
metallföreningar ger den vidare organiska kiselhalogenider
som efter fraktionering kan överföras till polysiloxaner
genom hydrolys. I Tyskland använde man under andra
världskriget kiseltetraklorid för alt framställa en ultrafin
form av kiseldioxid. Kloriden förångas härvid i
vätgas-ström och blandningen bränns. Den erhållna produkten
används som beståndsdel i fosforer (fluorescerande
preparat).
Utom som mellansteg vid framställning av
kiselföreningar av olika typer har kiseltetraklorid direkt användning
inom industrin. Utspädda lösningar av den i ett inert,
lågkokande, organiskt lösningsmedel har t.ex. föreslagits för
behandling av glasytor för minskning av dessas
reflexionsförmåga. Liknande lösningar har visat sig användbara för
minskning av ylletygers krympning. Under första
världskriget utnyttjades kiseltetraklorid som dimbildningsmedel.
Den intressantaste användningen av kiseltetraklorid är
dock inom plastindustrin. Den är råmaterial för
poly-siloxanerna, och den kan ingå i blandningar av organiska
kiselklorider som används vid framställning av
polysiloxaner genom hydrolys. En annan typ av oorganiska
kiselpolymerer har framställts genom reaktion mellan
kiseltetraklorid och metallsalter av
metylenmonokarbon-syror och polymerisation av reaktionsprodukten.
Sampolymerisation med andra omättade monomerer är
också möjlig. Kiseltetraklorid kan sålunda reagera med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
