Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Askbeläggningars självantändning, av Ingvar Wivstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
557
Askbeläggningars
självantändning
Fig. 1. Apparatur för provning av
ask-beläggningars självantändning.
Civilingenjör Ingvar Wivstad, Västerås
541.128.24 : 621.18
662.925.2
Vid eldning med tjock återstodsolja har i ett flertal fall
beläggningar i luftförvärmare självantänt och förorsakat
brand (Tekn. T. 1949 s. 637). Detta har inträffat både i
gamla och nya förvärmare, varför korrosionsprodukter
inte behöver vara en nödvändig förutsättning. Både
re-kuperativa och regenerativa förvärmare har varit utsatta
för bränder, vilka synes sammanhänga med
självantändning av brännbara beläggningar. För att belysa denna
fråga har en serie laboratorieprov gjorts.
Provningsmetod
Proven utfördes i en elektriskt värmd muffelugn, fig. 1.
Askproven, som hade olika form och storlek, var i
allmänhet placerade i små skålar av asbestpapp.
Temperaturen i proven mättes med underifrån uppskjutande
termoelement och dessutom bestämdes den omgivande
atmosfärens temperatur. Skålarna var placerade på en skiva
av asbest med på undersidan påsatta lister för att
förhindra värmeledning från de heta ugnsväggarna. Vid prov
med olika syrehalter i ugnsatmosfären gjordes analyser på
gas utsugen från ugnens bakre del. Termoelementen var
kopplade till ett registrerande instrument, som med 10 s
intervall registrerade mätvärdena. De olika mätpunkterna
markerades med siffror i diagrammet. Genom en
anslutning till förvärmningsanordningen kunde koldioxid och
kväve tillsättas.
Självantändningstemperaturen bestämdes på följande
sätt. Sedan askproven insatts och ugnsluckan tätats,
höjdes ugnstemperaturen med en hastighet av i allmänhet
200°C/h. När självantändningstemperaturen uppnåtts,
ökade provets temperatur kraftigt, så att en markant
brytpunkt erhölls i tid—temperatur-diagrammet. Kurvan över
ugnstemperaturen fortsatte däremot rätlinjigt som förut,
fig. 2.
Två typer av självantändning
Antändningsförloppet i en askbeläggning kan försiggå på
två principiellt skilda sätt, fig. 3. Om askbeläggningens
temperatur överskrider ett visst värde, sker en spontan
självantändning, som ger upphov till en kraftig
förbränning i första hand i beläggningens yttre partier. En
mycket liten och lokal askbeläggning kan självantända på
Fig. 2. Bestämning av antändningstemperatur; A
askbeläggningens temperatur; B omgivande atmosfärens temperatur.
detta sätt. Om beläggningen däremot är större och mera
massiv, kan den ge upphov till brand vid en betydligt
lägre temperatur, beroende på ett långsamt
oxidationsförlopp i beläggningens inre. För att den lilla energimängd,
som härvid utvecklas, skall kunna ge upphov till
självantändning, fordras att värmeavgivningen till
omgivningen är liten i förhållande till mängden aska, dvs. att
askbeläggningen är relativt tjock. Har processen väl kommit
1 gång, stiger temperaturen, och förloppet accelereras
ytterligare. Oxidationsprocessen fortlöper lättare i mera
finkornigt material, då ytabsorptionen av syre här
underlättas.
Spontan självantändning
För undersökning av antändningstemperaturen beroende
av askbeläggningens sammansättning har en serie försök
utförts i oxiderande atmosfär, varvid provens storlek var
2 g. Som grundmaterial användes stoft avskilt i ångpanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
