Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Pappers- och cellulosaindustrin, av Stig O Pehrson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
TEKNISK TIDSKRIFT
Dessa illaluktande och giftiga ämnen kan
oskadliggöras genom avdrivning med rökgaser, luft
eller ånga i ett reningstorn eller Bergström-torn.
Kondensaten tas in tillsammans i tornets översta
del, rinner över lergodsringar och möter nedifrån
kommande rökgaser. De befrias härvid från
föroreningarna och avleds till vattendraget. Gaserna
från tornet kan ledas till skorstenen.
Det från diffusörerna med cellulosan avgående
vattnet, diffusörvattnet, innehåller föroreningar
av fett- och hartssyror, "såpa", samt mindre
mängder svartlut. Det har ingen lukt, men harts- och
fettsyrornas salter är utomordentligt verksamma
gifter. Letala dosen för laxyngel ligger vid ca
2 mg/1. Vattnets såphalt avtar hastigt vid en
fortsatt tvättning. Ett stort diffusörutrymme är
därför förutsättningen för minsta möjliga såphalt
i det avgående diffusörvattnet.
I vattendraget uppträder såpan i form av
skumkakor på ytan. Skummet utgörs av
kalciumsal-ter av fett- och hartssyror. I ett vattendrag
förstörs harts- och fettsyrorna så småningom
genom biologisk nedbrytning. Av flera skäl torde
det vara lämpligt, att avloppsvattnet leds ned på
djupt vatten, så att därmed en finfördelning sker
och nedbrytningen raskare kan sätta in.
I samband med lutens indunstning uppkommer
även kondensat. Från de tre första kropparna i
en kvadruppeleffekt uppkommer knappast
vat-tenförorenande kondensat, men väl från den
sista, varifrån ganska stora mängder svavelväte
avgår. Man kan avleda även dessa kondensat till
reningstornet, men då de har stor volym behövs
mycket rökgasåtgång och en väsentlig ökning av
reningstornets dimensioner. Om luten oxideras
före indunstningen, blir lutkondensaten fria från
svavelväte och behöver ej behandlas. En gynnsam
effekt har erhållits vid några sulfatfabriker, där
kondensat från kokare, diffusörer och
lutin-dunstning blandats med avloppsvatten från
blekeriet.
Slutligen må nämnas, att den olja som
uppkommer vid slutkondensationen av flytande
harts kan avskiljas i särskilda skiljare eller i
bassänger.
En annan avfallsprodukt vid sulfatförfarandet
är mesa, som består av utfällt kalciumkarbonat.
Några av de svenska sulfatfabrikerna har
mesa-bränningsanläggningar, bestående av roterande
rörugnar, i vilka mesan bränns till kalk, som
behövs vid processen och återanvänds. En hel rad av
de svenska sulfatfabrikerna har de senaste åren
planerat och beställt dylika anläggningar. En del
sulfitfabriker använder mesa som
neutraliseringsmedel vid sprittillverkningen.
Halvkemisk massa
Det kan måhända tyckas ovidkommande att
diskutera vattenföroreningsproblem vid
tillverkning av halvkemisk massa, eftersom i dag ännu
icke någon fabrik för denna process finns i
Sverige. Tillverkning av halvkemisk massa i vårt
land är emellertid mycket aktuell och åtminstone
en fabrik planeras i nordöstra Skåne av det
nybildade Skånska Cellulosa AB. Processen är i
USA relativt vanlig, och de uppgifter jag här
lämnar är inhämtade därifrån.
Träflis, vanligen av lövträd (i Skåne ämnar man
använda bokflis), uppsluts med neutral sulfit i
en kokare. Uppslutningstiden är kortare än vid
sulfit- och sulfatprocesserna. Utbytet av massa
blir högre, dvs. en mindre del av ligninet
utlöses. Koket blåses till en massabinge; luten
avskiljs och går i de allra flesta fall till ett
vattendrag.
Är fabriken ansluten till en sulfatfabrik, löses
avloppsvattenproblemet genom att kokvätskan
kan indunstas i sulfatfabriken. Lutåterföring är
i vissa fall möjlig, men under alla förhållanden
ersätts en del av luten och därmed måste
motsvarande del avledas. Det anses tekniskt och
ekonomiskt uteslutet att på annat sätt tillvarata
luten.
Massan går vidare till ett massakar för
defibrering, silning och tvättning. Från tvättfiltret avgår
tvättvatten, som kommer att hålla en del icke
självrunnen lut. Detta tvättvatten kan användas
som tvättvatten i diffusörerna i en ansluten
sulfatfabrik; annars måste det avledas. Slutligen
kommer avloppsvattnet från pappersmaskinerna
att innehålla lutrester och givetvis i någon mån
fiber.
Lutens biokemiska syreförbrukning måste
betecknas som hög, även om den givetvis inte är av
samma storleksordning som sulfitlutens. Den
orsakas av pentosaner till ca 19 %, ättiksyra till
ca 57 % och myrsyra till ca 4%. Ligninets BS
torde kunna negligeras. Förutom lutens
syreförbrukning inverkar dess starkt bruna färg på
vattendraget.
Amerikanarna har nedlagt ett intensivt arbete
på försök att oskadliggöra avloppsvattnet, men
det har knappast krönts med framgång ännu.
De mycket stora vattenkvantiteterna lägger här,
liksom överhuvud inom cellulosaindustrin,
hinder i vägen.
Fiberåtervinning
Vid tillverkning av såväl cellulosa som papper
utgår man från utspädda fibersuspensioner, vilka
först avvattnas på en ändlös metallduk, därefter
ytterligare avvattnas genom sugning och
pressning samt slutligen torkas med ånga på
cylindrar. Stora vattenmängder befinner sig i detta
system, även om de icke är av samma
storleksordning som vid själva cellulosatillverkningen.
En betydande del av fabrikationsvattnet
befinner sig vanligen i cirkulation i systemet för
undvikande av förlust av fiber, värme och eventuellt
tillsatta kemikalier eller fyllnadsmedel. Allt efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
