Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 5 oktober 1954 - Växelströmselektrifiering av hjälpkraften på tankfartyg, av Helge Arnemo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1954
835
Fig. 11. Landanslutningstransformator, 50 kVA, 500—5—
10 °/o/400 V, primärt anslutningsbar till 500 V, 380 V och
220 V med avgiven spänning 400 V. Transformatorns
luckor är borttagna så att man ser uttag och
omkopplingsanordning.
grövre smältskydd än 300 A. För större
strömmar måste man insätta brytare som skydd. Vid
220 V, som är den normala spänningen på
lik-strömselektrifierade fartyg, blir den största
motor som man kan skydda genom säkringar blott
på ca 75 hk. I ett 440 V trefassystem blir
motsvarande effekt ca 250 hk. Detta betyder att då
man kommer över till turbodrivna tankfartyg
vars största motorer ligger avsevärt över 75 hk,
man vid likströmskraft ej längre kan använda
säkringar soin kortslutningsskydd utan måste
övergå till brytare. Detta behövs ej för fartyg
elektrifierade med växelström.
En annan fråga i detta sammanhang är: är det
välbetänkt att försöka skydda
turbotankfartygens stora elnät med vanliga likströmsbrytare
vid eventuella kortslutningar?
Växelströmsbry-tarna är långt säkrare då det gäller att bemästra
kortslutningseffekter.
Transf ormatorer
För att överföra generatorspänningen till ett
för uppvärmning och belysning passande värde
användes ett fåtal fördelningstransformatorer.
Därjämte installeras vanligen en
landanslut-ningstransformator (fig. 11), som är avsedd att
isolera fartygsnätet från landnätet och samtidigt
leverera en för båten passande spänning om man
behöver slå ifrån generatorerna i
maskinrummet, då båten t.ex. ligger i hamn eller är dockad.
Transformatorerna utför vi luftisolerade.
Genom att slopa den antändbara oljan i
transformatorerna har vi ansett oss minska brandfaran
ombord. Införandet av den kortslutna motorn i
stället för en motor med kommutator tjänar
samma ändamål eftersom olja kan tändas om
den kommer på kommutatorn i tillräcklig
mängd. Vid Asea utförda undersökningar har vi-
sat, att en likströmskommutator i drift mycket
snabbt tänder t.o.m. smörjolja under sådana
förhållanden.
Transformatorerna utförs givetvis
droppvatten-skyddade och de aktiva delarna är således
inneslutna i en ventilerad plåtlåda, fig. 11. De är i
normalt drifttillstånd oåtkomliga utifrån. Där så
är behövligt är transformatorerna försedda med
justeruttag för spänningen och även med
omkopplingsanordningar, som är
beröringsskydda-de i drift.
Enligt gällande normer hänför sig alltid
spänningen på en generator till full last. Så är
däremot icke fallet vid transformatorer, utan där
definierar man spänningarna i tomgång, vilken
man måste komma ihåg då man anger
transformatorernas spänningar.
Det har understundom sagts att det vore
lämpligt att använda enfasenheter i stället för
trefas-enheter, då det gäller att transformera
generatorns spänning till belysnings- och värmenätens
spänning. Enligt min åsikt finns det ej något
bärande motiv till att frångå en normal
landstandard med trefasenheter. Användandet av
enfastransformatorer för lågspänd distribution är
amerikansk standard, och där kan det givetvis
vara på sin plats att använda detta utförande.
Man brukar motivera uppdelningen med att man
även vid bortfall av en enhet kan nödtorftigt
upprätthålla driften på nätet med de två
återstående enheterna. Denna motivering kan tänkas
ha visst fog för sig för distributions- och
fördelningsanläggningar på land med hänsyn till åska
m.m. men för fartyg är motiveringen långsökt,
ty transformatorn torde vara den elektriska
apparat som är tåligast och mest säker i normal
drift. Skulle man icke våga lita på en
trefastransformator, hur kan man då våga lita på den
matande trefasgeneratorn?
Belysning och radiostörningar
Lysrören har visat sig äga en långt större
motståndsförmåga mot mekaniska vibrationer än
vanliga elektriska glödlampor. På grund härav
är lysrör synnerligen ägnade att användas i
maskinrum och andra lokaler ombord.
Förbrukningen av lysrör blir ringa jämförd med
förbrukningen av vanliga glödlampor, och ljusutbytet
bättre. Växelströmsanläggningen för lysrör är
enklare än likströmsanläggningen, och någon
konstlad skiftning av polaritet behöver man
aldrig tänka på då växelströmmen själv sköter
detta. För att ännu mer hjälpa fram
användningen av lysrören ombord vore det tacknämligt om
klassningssällskapen generellt ville tillåta 220 V
som belysningsspänning.
Även i fråga om radiostörningar är
växelströmssystemen fördelaktiga. I dessa har
kommutatorer praktiskt taget utrensats, och därmed är en
av de svåraste störningskällorna för radio borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
