Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 5 oktober 1954 - Elektrokinetiska förfaranden, av Einar Mattsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 9. Segment i
elektroosmo-tisk filterpress; 1 anod av
härd-bly, 2 ram, 3 filter duk, 4
stål-katod.
Det är för avskiljning av den finkorniga leran,
som elektrokinetisk filtrering funnit teknisk
till-lämpning. Lerpartiklarna bär negativ laddning
och avsätter sig därför på anoden. För rationell
drift rekommenderas en strömtäthet av ca 10
A/dm2. Beroende på lerans natur och
betingelserna vid processens genomförande kan starkt
varierande resultat erhållas. Strömutbytet
uppges sålunda till 500—80 000 g/faraday och
energiåtgången till 12—330 kWh/t torr substans.
Vattenhalten i leran efter avskiljningen är 15—
80 %. Elektrokinetisk avskiljning av lera har i
teknisk skala tillämpats bl.a. vid Karlsbader
Ton-und Kaolinwerke i Chodau och vid Zettlitz
kaolin-verk i Tjeckoslovakiet.
De första försöken med elektrokinetisk
filtrering gällde avvattning av torv19-12. Detta problem
har varit föremål för stort intresse och en
ingående undersökning därav har publicerats så sent
som 195121. Genom elektrokinetisk avvattning
kan man emellertid endast avlägsna vatten i
samma utsträckning som med andra mekaniska
metoder, dvs. till en vattenhalt av ca 65 %. Detta
innebär, att ca 90 % av det ursprungliga vattnet
avlägsnats. Energiförbrukningen härför uppges
vara ca 130 kWh/t torr substans. Produkten är
emellertid ej tekniskt användbar, förrän
vattenhalten med någon annan avvattningsmetod
sänkts till ca 15 %. Dessa omständigheter
innebär, att metoden, till vilken knutits stora
förhoppningar, sannolikt ej kommer att få teknisk
betydelse.
Elektrokinetisk filtrering har bl.a. även
föreslagits för avvattning av cement20-16, för
avskiljning av fosfat22 och bariumsulfat ur finkorniga
uppslamningar samt för utfällning av färgämnen
i kolloidal lösning.
Elektrokinetisk utfällning av gummi
Den vätska, som tappas ur gummiträdet, kallas
latex och innehåller ända upp till 30 % gummi i
kolloidal lösning. Gummipartiklarna, som bär
negativ elektrisk laddning, kan koaguleras med
t.ex. ättiksyra men kan också fällas ut genom
elektrofores. Under inflytande av en likspänning
vandrar de negativa partiklarna till anoden, där
ett lager av fast gummi bildas. Svavel, fyllmedel,
pigment och mjukgörare kan dispergeras i
latex-emulsionen och fällas ut samtidigt med gummit.
Därvid fås en homogen produkt, innehållande
önskade tillsatser och färdig för vulkanisering.
Som anodmaterial används zink, kadmium, bly
eller antimon. Gasutvecklingen vid anoden
orsakar emellertid porbildning i det utfällda
gummit. Därför omges anoden med ett diafragma av
t.ex. gips, lera, ebonit, celluloid eller tyg. På detta
fälls gummit ut. Man kan också oskadliggöra
gasen från anoden genom att till
kautschukdis-persionen sätta lätt oxiderbara ämnen, såsom
sulfit, tiosulfat, hydrokinon eller resorcinol. Som
lämplig strömtäthet rekommenderas 0,3—15,5
A/dm2. Strömutbytet uppges vara ca 2 000
g/faraday12.23’24.
En fördel med den elektroforetiska metoden är,
att gummiutfällningen direkt kan ges slutgiltig
form genom val av en anod med lämplig form.
Då suspensionens ledningsförmåga är låg, blir
dock spridningsförmågan dålig. Vid katodens
formgivning och placering måste därför hänsyn
tas till hörn och kanter i den önskade
gummiprodukten.
Mantell23 uppger, att elektroforetisk
gummi-utfällning i teknisk skala tillämpats på Java.
Elektroforetisk gummiutfällning lämpar sig väl
för gummering av metallytor, t.ex. i kemiska
apparater och siktar, samt för framställning av
gummiartiklar med komplicerad form, t.ex.
korsetter24. Metoden lär användas för dessa ändamål
i USA. På grund av hindrande patent tillämpas
metoden ej i Sverige.
Elektrisk gasrening
För rening av gas, som är bemängd med små
stoftpartiklar eller vätskedroppar har på senare
år elektrofilter eller Cottrellfilter kommit till allt
större användning. Den elektriska gasreningen
är att betrakta som en elektroforetisk separation
av fasta eller flytande partiklar från den gas,
vari de är dispergerade.
I sin enklaste form består ett elektrofilter av
ett metallrör25, förbundet med jord och i röret en
central, på isolatorer upphängd metalltråd.
Denna är ansluten till en maskin, som alstrar
högspänd likström (fig. 10). Spänningen, som läggs
på tråden, är negativ i förhållande till jord och
så hög, att elektronemission uppkommer. I
praktiken arbetar man med 40—80 kV. Under
rådande betingelser uppkommer en elektronström från
Fig. 8. Roterande
elektroosmos-maskin; a roterande trumma av
hårdbly, b katod av perforerad
stålplåt; c omrörare, f skrapa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
