Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 14 december 1954 - Syntetiska smörjmedel, av Ragnar Byman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
1091
Syntetiska smörjmedel
Byrådirektör Ragnar Byman, Stockholm
Utvecklingsarbetet med syntetiska smörjmedel
har gått fram efter två linjer; dels har man sökt
framställa syntetiska oljor av kolvätetyp med en
sammansättning som motsvarar de naturliga
petroleumoljornas, dels har man sökt framställa
syntetiska smörjmedel av annan typ, såsom
poly-alkylenglykoler, estrar och silikoner. I Tyskland
har arbetet inriktats dels på syntetiska kolväten,
dels på estrar. I USA har forskningen dessutom
inriktats på polyalkylenglykoler och silikoner.
Syntetiska kolväteföreningar
De första syntetiska smörjmedel, som
tillverkades i industriell skala och salufördes i allmänna
marknaden, var oljor, som framställdes 1929 i
USA genom polymerisation av olefiner, erhållna
genom krackning av petrolatum. Dessa oljor
hade mycket goda viskositetsegenskaper och
användes med stor framgång både som
växellåds-olja och flygmotorolja samt även som
hydraul-olja. Tillverkningen lades emellertid mycket
snart ner, då vid industriell framställning, såväl
utbyte av olja som dennas kvalitet, blev sämre
än som kunde förutses av de föregående
laboratorieundersökningarna. Sedan dess har ingen
industriell framställning av syntetiska
kolväteprodukter för användning som smörjmedel ägt rum
i USA.
Under 1920- och 1930-talen arbetade man vid
flera tyska företag med framställning av
syntetiska smörjmedel genom polymerisation av
olefiner. Dessa erhölls dels genom krackning av
växer, dels ur lättflyktiga fraktioner från Fischer
—Tropsch-syntesen. Även polymerisation av
kemiskt ren etylen förekom. Oljor av denna typ
tillverkades i stora kvantiteter i Tyskland under
andra världskriget. De visade sig emellertid ha
relativt dålig termisk stabilitet, polymeriserades
under drift och tjocknade kraftigt, då de
användes som motorolja, vilket försvårade motorernas
start i kyla. De måste därför blandas med lika
delar mineralolja, vilken hämmade
polymerisa-tionen.
Undersökningarna hade emellertid visat, att
cykliska beståndsdelar i mineralsmörjoljorna ger
dessa god termisk och kemisk stabilitet. Till
följd härav sökte man finna metoder för fram-
Sammandrag av Tekniska Skrifter nr 156 (1954).
621.892.28
ställning av syntetiska smörjoljor vid vilka man
kunde förena de goda viskositetsegenskaper, som
karaktäriserade deparaffiniska kolvätena, med de
goda termiska egenskaper, som utmärkte de
cykliska kolvätena. En sådan metod, som
tillämpades i stor skala, bestod i alkylering av cykliska
kolväten. Vid industriell tillverkning klorerades
först alifatiska kolväten, varefter den erhållna
produkten kondenserades med naftalen i närvaro
av en katalysator. De framställda oljorna hade
som beräknat god termisk stabilitet och användes
huvudsakligen som dieselmotorsmörjolja inom
tyska marinen. Efter andra världskrigets slut har
ingen tillverkning av syntetiska smörjmedel på
kolvätebas ägt rum i Tyskland.
Dessa smörjmedels fysikaliska egenskaper är
överlägsna mineralsmörjoljornas men
underlägsna andra syntetiska smörjmedels. De är
emellertid relativt billiga i tillverkning, varför de i
framtiden kan få betydelse som tillsatser till andra
syntetiska smörjmedel i prissänkande syfte. De
kan även få betydelse i länder utan egna
petroleumtillgångar.
Polyalkylenglykoler
I början av 1930-talet började man i USA
tillverka en grupp syntetiska smörjoljor, som till
sin kemiska sammansättning utgjordes av
polyalkylenglykoler. De förs i marknaden i stora
kvantiteter under handelsbeteckningen
UCON-oljor.
Dessa polyalkylenglykololjor har lägre
stel-ningspunkt, mindre flyktighet och ett
gynnsammare viskositets-temperaturförhållande än
petroleumoljor med samma viskositet. Försatta med
lämpligt "additive" har de även hög flampunkt.
De är värme- och oxidationsbeständiga vid ej för
hög temperatur, men börjar depolymeriseras vid
ca 200° C. Vid depolymerisationen bildas
reaktionsprodukter, som dels är flyktiga, dels gör
oljan sur; samtidigt sjunker dennas viskositet.
Vid rumstemperatur är de svårlösliga i
petroleumsmörjoljor men lösliga i bensin, alkohol
m.fl. lösningsmedel. De har starkt lösande
inverkan på hartser samt oxidationsprodukter, som
bildas i förbränningsmotorer vid
petroleumbränslenas oxidation och nedbrytning. De är icke
obetydligt lösliga i vatten (upp till 3 %).
Dessa oljor har provats mycket ingående som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
