Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 5 april 1955 - Det svenska storkraftsystemets överföringsförmåga, av Dag Jungnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1955
313
Det svenska storkraftsystemets
överföringsförmåga
Civilingenjör Dag Jungnell, Stockholm
621.315.051.2.025(485)
För den praktiska driften och för planeringen av
nätutbyggnaden är det av väsentlig betydelse att känna
överföringsförmågan på det svenska storkraftsystemet från Norrland
till södra Sverige. Denna bestäms vid normal drift av den
statiska stabiliteten. Stabilitetsgränsen kan visserligen
beräknas genom nätmodellmätningar, men endast med en
viss osäkerhetsmarginal. Det är därför önskvärt att
kontrollera beräkningsmetoderna genom jämförelse med
direkta prov. Dylika praktiska stabilitetsprov på nätet
utfördes den 6 november 1954.
Stabilitetsprovets utförande
En förutsättning för provet var, att man hade en något
så när konstant belastningsnivå på nätet. Genom att
omfördela produktionen från kraftstationerna i Göta älv och
Dalälven å ena sidan och Ängermanälven och Lule älv å
andra sidan kunde man utan större fluktuationer ändra
överföringseffekten från Norrland till Mellansverige inom
vissa gränser. Proven gjordes vid en tidpunkt, då
belastningen var relativt konstant. Enär belastningsnivån hos
nätet under denna tid var sådan, att man endast kunde få
överföringseffekter mellan 700 och 950 MW, måste ett
flertal överföringsledningar från Norrland till
Mellansverige bortkopplas, innan man erhöll tillräckligt låg
överföringsförmåga hos det kvarvarande systemet.
Provet började med att en 380 kV ledning och två 200
kV ledningar bröts i ena ändan. Seriekondensatorerna på
ledningarna var kortslutna. Därefter ökade man långsamt
produktionen i Kilforsens kraftstation, medan Trollhättans
kraftstation, som hade hand om frekvensregleringen,
automatiskt drog ned sin effekt. Härigenom ökades
överföringseffekten till sitt största värde. Uppnåddes icke
stabilitetsgränsen, gick man åter ned med produktionen i
Kilforsen och minskade överföringseffekten till ett lågt värde.
Genom att använda denna procedur kunde man ytterligare
bryta bort två 200 kV ledningar. På det återstående
systemet, bestående av en 380 kV ledning och två 200 kV
ledningar, fig. 1, uppnåddes en sammanlagd maximal
överföringseffekt av 940 MW. Härvid uppträdde svaga
pendlingar i nätet.
Säkerhetsåtgärder
Nära stabilitetsgränsen erhålls pendlingar i spänningar
och strömmar. Man kan då inte utesluta en viss risk för
urfasfall och därmed följande storstörning på nätet. När
gränsen uppnåtts, måste effekten därför snabbt dras ned
igen. För att förhindra urfasfall vidtog man även vissa
andra försiktighetsåtgärder vid uppregleringen av
produktionen i Kilforsen. Sålunda bröts den tidigare nämnda 380
kV ledningen endast i norra ledningsänden. Geom att mäta
och registrera differensspänningen mellan samlingsskenan
i norr och den brutna ledningsänden som
spänningsmata-des från södra Sverige, erhöll man en mycket känslig
kontroll på fasvinkeldifferensen på nätet mellan norra och
södra Sverige. En tendens till urfasfall eller kraftiga
pendlingar kunde här omedelbart konstateras. Vid varje
upp-reglering höll man telefonkontakt mellan driftcentralerna
i norra och södra Sverige för kontroll, om pendlingar
skulle uppkomma vid dessa platser. Om pendlingarna
visade tendens att växa, skulle Kilforsens kraftstation snabbt
reglera ned sin effekt. Om detta inte medförde åsyftad
verkan, skulle den brutna 380 kV ledningen omedelbart
kopplas in. Härigenom skulle överföringsförmågan ökas
så mycket, att något urfasfall inte behövde inträffa.
Denna åtgärd behövde dock aldrig tillgripas.
Resultat av proven
Den största överföringseffekt som kunde erhållas var inte
tillräckligt stor för att man skulle nå den gräns, där
tydliga pendlingar i spänningar och effekter erhålls.
Mätningarna visar emellertid, att fallet med de högsta
överföringseffekterna inte låg långt ifrån denna gräns, i det att svaga
pendlingar då förekom på flera punkter i nätet.
Pendlingarna var dock så svaga, att man under stationära
förhållanden kan överföra de maximalt uppmätta effekterna, i
varje fall om någon av de sydsvenska kraftstationerna
handhar frekvensregleringen och stationerna i Norrland
drivs med fasta pådrag.
De uppmätta maximaleffekterna var 460 MW på 380 kV
ledningen och 280 MW på den högst belastade 200 kV
ledningen.
Fig. 1. Belastningsförhållanden på det svenska
storkraftsystemet vid prov på stabilitetsgränsen vid lugn drift.
Siffrorna anger spänningar och aktiva effekter på olika
punkter i nätet vid den högsta uppnådda belastningen. Vid
denna erhölls svaga pendlingar; - 380 kV ledningar,
- 200 kV ledningar, (R) frånslagen brytare, □ större
kraftstation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
