Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1955 - Kontrasttransmissionsmätare för kombinationen optik—fotoskikt, av Erik Djurle - Bildkvalitet vid TV, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- maj 1955
535
Fig. 6.
Upplösningsförmågan
N linjer!mm för
kombinationen
optik—film som
funktion av
kontrasten K;
kurva A
"Micro-file" film,
BFP3 film.
Intermittenseffektens inverkan
Vid bestämningen av kt-kurvorna bör betingelserna vara
lika dem som råder vid praktisk användning av filmen.
Skillnaden är att filmen vid den beskrivna testproceduren
ej får hela sin exponering på en gång utan intermittent.
Exponeringen för en punkt, motsvarande fig. 4 t.v. sker
genom att figuren vandrar över punkten, varvid
intensiteten i varje ögonblick är angiven av den streckade ytans
ordinata. Det totala intermittenta ljusflödet är lika stort
som motsvarande för en ögonblicksexponering av ett tänkt
fast mönster (vars transparens varierar sinusformat), vilket
i ett idealt skikt ger samma svärtning. Ett verkligt
negativmaterial får emellertid ej samma svärtning av ett
intermittent ljusflöde som av ett konstant, varför en korrektion
måste göras vid beräkningen av kt-kurvan.
Undersökningar av intermittenseffekten visar, att den har
nära samband med reciprocitetslagen (Tekn. T. 1955
s. 523), fig. 5. Intermittent exponering svarar mot något
värde på intensiteten som ligger mellan A, representerande
intensiteten för en ögonblicksexponering och B, som
svarar mot tidsmedelvärdet av samma intensitet vid den
intermittenta exponeringen5’6. Ju högre intermittensfrekvensen
är, ju närmare B kommer man. Vid låga intensiteter, som
det alltid är fråga om i fallet med diffusionsljus, ligger
punkterna A och B till vänster om minimet i fig. 5 och
exponeringen får således lägre effektivitet än om den gjor-
des på en gång. Undersökningar visar emellertid att
sänkningen i svärtning är konstant om man arbetar med den
raka delen av svärtningskurvan. Den raka delen av kurvan
används alltid då testmönstret har låg kontrast samt då
upplösningsgränsen är nådd. Värdena behöver således ej
korrigeras i detta fall. Då man bestämmer kt-kurvan ur en
fotometrerad filmbild vid stor kontrast, måste en
korrektion göras för låga linjefrekvenser, emedan då även
svärt-ningskurvans tå användes. Intermittenseffekten kan
undersökas just med denna apparat på ett nytt sätt.
Mätresultat
Endast preliminära mätningar på upplösningsgränsen som
funktion av kontrasten för två olika filmer kan här visas.
En långsam finkornig film "Microfile" och en ordinär
film FP3, i kombination med ett objektiv Biotar 1 : 2 f = 40
mm, har undersökts. På filmen projicerades testmönstrets
olika grupper varefter man efter framkallning bedömde
vilken grupp, som nätt och jämnt var upplöst med hjälp
av mikroskop med lämplig förstoring, fig. 6. Avböjningen
vid lågkontrast beror på att kontrasten i bilden mer och
mer närmar sig den kontrast ögat fordrar för att kunna
särskilja detaljer varför särskilt denna del av kurvan
bestäms av ögats egenskaper. Undersökningar av
kombinationen optik—fotoskikt är värdefulla då man önskar välja ut
den bästa av dem.
Litteratur
1. Selwyn, E W H: The photographic arxd visual resolving power
of lenses. Phot. J. 88 B s. 6 och 46.
2. Ronchi, N: Ober das Auflösungsvermögen von photographischen
Schichten. Z. wiss. Phot. 39 s. 2.
3. Wright, W D: The measurement of colour. London 1946 s. 204.
4. Lindberg, P J: Measurement of contrast transmission
charac-teristics in optical image formation. Optica Acta 1 s. 80.
5. Weinland, C E: The intermittency effect in photographic
exposure. J. Opt. Soc. Am. 15 s. 337.
6. Webb, J H: The relationship between reciprocity law failure and
the intermittency effect in photographic exposure. J. Opt. Soc. Am.
23 s. 157.
Bildkvalitet vid TV
Tekn. lic. Björn Nilsson, Stockholm
621.397.81
En TV-överföring (fig. 1) sker i princip så, att
föremålets luminansvariationer analyseras med
en smal elektronstråle, som beskriver ett raster
av horisontella linjer. De erhållna ljusintrycken
omvandlas till elektriska videosignaler, vilka
sänds via radio till mottagarsidan och där styr
ut ett bildrör. Då dess elektronstråle avböjs i
motsvarande linjeraster som kamerarörets får
man tillbaka de ursprungliga nyanserna i olika
punkter, och en bild av föremålet uppstår.
En mottagare måste arbeta enligt samma
systemstandard, som används vid sändningen. Tre
konstanter är då i första hand avgörande:
linjetal, bildväxlingsfrekvens och videosignalens
bandbredd. Linjetalet (vanligen 400—800) är ett
mått på rastrets finhet och definieras som
antalet rasterlinjer per bildhöj d. Det blir alltså
oberoende av mottagarens bildstorlek. Avståndet
mellan angränsande linjer, linjedelningen,
varierar däremot med bildskärmens höjd.
Ett linjetal kan också anges per längdenhet,
t.ex. i ett linjeprovmönster. Man bör emellertid
observera att i TV-sammanhang linjetalet alltid
anges antalet halvvågor, dvs. både ljusa och
mörka linjer, i motsats till inom optiken, där
man med linjetal avser antalet helvågor per
längdenhet. Detta begrepp utgör den optiska
analogin till den elektriska frekvensen, vars
tidsenhet alltså utbytts mot en rumsenhet (Tekn. T.
1955 s. 505). Ett sådant utbyte kan alltid ske i
TV under förutsättning att rastren på
sändar-och mottagarsidan uppritas linjärt.
Bildväxlingsfrekvensen skall vara så hög att
ögat får ett intryck av kontinuerlig rörelse hos
bilderna utan flimmer. Man måste ha minst
lika hög bildfrekvens som vid filmen, dvs. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
