- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
703

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 augusti 1955

69,7

ningsutrustning har försäkringsanstalterna vissa
specialföreskrifter, bl.a. för alarmeringssystem
och släckningsmateriel. På dessa områden äger
en ständig utveckling rum och det kan ej
undvikas att materiel av tvivelaktigt värde någon
gång föres i marknaden. Man måste därför,
innan alarmerings- eller eldsläckningsutrustning
anskaffas, förvissa sig om att den är godkänd
för ändamålet. God kontakt med den
kommunala brandchefen och vederbörande
försäkrings-anstalts representant är därför av stort värde
vid anskaffning av all brandutrustning.

Vissa av de i följande redogörelse beskrivna
alarmeringssystemen och
eldsläckningsmaterie-len har vunnit spridning i utlandet men är ännu
ej godkända för svenska förhållanden.

Automatiska alarmeringssystem

Många konstruktörer har sysslat med
problemet att låta elden alarmera sig själv. Det är
inga svårigheter att konstruera
signalanordningar, som påverkas av värmekänsliga
kroppar. Svårigheten ligger i att skapa ett system,
som efter årtionden fungerar lika säkert som
den dag, då det monterades. Anläggningen
måste därför även markera fel som uppstår på
systemet. Dessutom skall falska larmer vara i
det närmaste uteslutna.

Försök har gjorts med rent mekaniska system,
bestående av vikt- eller fjäderbelastade trådar,
i vilka smältmetallkroppar varit insatta. Inget
sådant system har emellertid visat sig pålitligt.

Det har fallit på de stora svagströmselektriska
firmornas lott att lösa problemet. I princip
består ett elektriskt brandalarmsystem av en
dub-beltrådig slinga, i vilken termokontakter är
insatta. Varje termokontakt har två fjädrande
ledningsbanor, en för varje ledningstråd. Varje
ledningsbana är på en punkt lödd med
smält-metall. Genom systemet går ständigt en svag
kontrollström. Brister en lödning i någon av
termokontakterna, bryts strömmen i den ena
ledningen och en central apparat signalerar
"Fel". Brister även den andra lödningen,
signalerar centralapparaten "Eld". Genom
kontrollströmmen och de dubbla ledningarna har man
garderat sig för fel och falska larmer. Det är
även sörjt för att fel på de batterier som
levererar kontrollströmmen eller svarar för
signalgiv-ningen anmäles. För att snabbt kunna lokalisera
eldstället har man större anläggningar
uppdelade i sektioner med en slinga för varje sektion.

Tyvärr är monteringen av ledningar och
termokontakter tidskrävande och följaktligen rätt
kostsam. Man har sökt komma tillrätta härmed
genom att ändra termokontakterna så att de
skall kunna fästas i ledningarna redan före
leveransen.

System, som möjliggör att även inom stora
områden endast använda en slinga och likväl få

brandplatsen markerad, har under senare år
framkommit. Härigenom synes man kunna
nedbringa anläggningskostnaderna utan att
äventyra säkerheten. På ett flertal håll sysslar man
med automatiska brandalarmsystem, och nya
rön göres titt och tätt. Utan tvivel är idén att
låta elden själv varsko om brandfaran alltjämt
under stark utveckling.

Erfarenheten har visat att för de flesta lokaler
är en alarmeringstemperatur av 68—70°C
lämplig. Där så anses önskvärt kan man utan
svårighet ändra denna temperatur genom att montera
in speciella termokontakter.
Alarmeringssystemen kan anslutas till brandskåp, varigenom
larmen omedelbart vidarebefordras till brandkåren.

Automatiska släckningssystem

Automatiska alarmeringsanläggningar
förutsätter, att branden ej utvecklar sig alltför snabbt
samt att människor befinner sig i närheten,
beredda att utan dröjsmål ingripa. I mycket
eldfarliga lokaler är enbart alarmanläggning ej
tillfyllest. På sådana platser inträffar den kritiska
punkten tidigare än i det normalfall, som
skisserats i fig. 1. Automatiska släckningssystem är
i så fall det enda medel, som står till förfogande,
om branden skall släckas innan den vållat
allvarlig skada.

En automatisk släckningsanordning består av
ett invid innertaket monterat rörsystem med
munstycken, som sprider släckningsmedlet.
Härtill kommer utlösnings- och alarmeringsdon
jämte erforderliga ventiler. Rörsystemet kan
antingen vara fyllt med vatten, våtsystem, eller
med luft, torrsystem. Våtsystemet är enklare och
träder i funktion snabbare. Torrsystemet
användes i lokaler där frostrisk föreligger, eller då
ett flertal munstycken skall utlösas samtidigt.

Sprinkler

Det först konstruerade systemet för
automatisk eldsläckning avsåg att sprida vatten och
fick benämningen sprinkler. Det engelska ordet
sprinkler betyder ursprungligen en som stänker,
t.ex. med stänkborste eller vigvattenskvast. I
uttrycket ligger således, att det rör sig om små
vattenmängder. Skall en brand släckas med små
vattenmängder måste dessa utnyttjas på ett
tidigt stadium. Erfarenheten har också visat att
sprinkler sällan kan betvinga bränder som nått
mycket stor omfattning.

Förutsättning för att systemet skall fylla sin
uppgift är därför att det reagerar snabbt och att
vattnet omedelbart når den begynnande
branden, två villkor som det ibland är svårt att få
uppfyllda. I lagerutrymmen kan t.ex. den
gryende branden ligga oåtkomlig för det från
munstycket nedströmmande vattnet. Dubbla tak har
vållat åtskilliga misslyckanden. Stora takhöjder
bereder svårigheter, därigenom att de varma ga-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free