Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 18 december 1956 - Nya metoder - Kemisk efterbehandling av vitplåt, av SHl - Böcker - Lärobok i kemi för realgymnasiet, av SHl - Fastighetsvärdering, av Hn - Elementary nuclear theory, av Tor Ragnar Gerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1124
TEKNISK TIDSKRIFT
kromat eller fosfat. Man använder även anodoxidation
efter en förberedande katodisk elektrolys eller omväxlande
katodisk och anodisk behandling i ett oxiderande bad.
På senare tid har man i Storbritannien funnit att man
kan arbeta med en alkalisk natriumkromatlösning utan
fosfat. Härigenom uppnås en betydande besparing då
fosfatet är den dyraste komponenten. Bestämning av tenns
viktförlust i natriumhydroxidlösningar vid 90°C har visat
att dess korrosion först växer vid växande tillsats av
na-triumkromat, når ett maximum och sedan faller till ett
konstant lågt värde som uppnås vid 2 g/1 Na2Cr04 i 1 °/o
natriumhydroxidlösning.
Orsaken till detta resultat är att natriumkromat i liten
koncentration verkar som depolarisator, medan det i
tillräckligt stor koncentration ger tennet ett skyddande
oxidskikt. Med stigande natriumhydroxidkoncentration fordras
mera kromat för effektiv oxidation. Andra
oxidationsmedel, såsom perborat och permanganat, ger liknande
resultat.
För att behandlingen skall bli tillräckligt snabb
rekommenderas en lösning, innehållande 3 g/1 Na2Cr04, 10 g/1
NaOH och 2 g/1 vätmedel. Det sistnämnda måste vara
effektivt i alkalisk lösning; t.ex. natriurnalkylsulfat anses
lämpligt. Behandlingen skall utföras vid 90—95°G och tar
då 3—5 s för rengjord vitplåt. Efter behandlingen sköljs
denna bäst i hårt vatten. Oxidhinnan påverkar inte
tennytans glans och är över huvud taget osynlig.
Ytoxidation tillämpas i dag alltid vid elektrolytisk
förtenning av vitplåt och i vissa fabriker vid varmförtenning.
Det borde löna sig att använda oxidation i större
utsträckning även i senare fallet. Icke slutförda undersökningar
tycks visa att oxidskiktet minskar en lacks vidhäftning,
om det är tjockt, men ökar den, om det är tillräckligt tunt
(E S Hedges i Ståhl und Eisen 8 mars 1956 s. 277—280).
SHl
Böcker
Lärobok i kemi för realgymnasiet, av Walter Ekman
& Carl-Olof Sandström. Svenska Bokförlaget,
Stockholm 1956. 250 s., 33 fig. 8,25 kr.
I en inledning anger författarna i princip atomernas
byggnad, redogör för olika typer av kemisk bindning och
protolys, bildning av svårlösliga och flyktiga föreningar,
samt för oxidation och reduktionsreaktioner. Därefter
följer beskrivningar av grundämnenas kemiska egenskaper
på i princip traditionellt sätt med insprängda delar av
den fysikaliska kemin och antydningar om analytiska och
tekniska tillämpningar.
I denna del av boken ingår en utförligare beskrivning av
atomernas byggnad och avsnitt om komplexa joner,
grundämnenas egenskaper och det periodiska systemet samt en
kortfattad orientering i elektrokemi. Efter en orientering
i organisk kemi avslutas boken med avsnitt om
molekyl-och atomviktsbestämningar, bestämning av en förenings
formel samt om kärnomvandlingar.
Framställningen är synnerligen förtjänstfullt gjord.
Språket är enkelt och lättfattligt; Brönsteds syra-basteori är
väl framställd och konsekvent tillämpad; den kemiska
nomenklaturen är fullt modern i den oorganiska delen men
inte helt invändningsfri i den organiska; de tekniska
till-lämpningarna är korrekt återgivna och den tekniska
terminologin fullt aktuell.
På bokens disposition kan man möjligen anmärka att
avsnittet om atomernas byggnad kommer väl sent i
framställningen och framför allt att det periodiska systemet
utnyttjas mycket dåligt. Det beskrivs nämligen först efter
hela den oorganiska kemin, och läsaren har därför ingen
nytta av det som stöd för minnet vid inlärandet av den
mängd fakta varav kemin består.
De detaljanmärkningar, som kan göras är få och utan
större betydelse. Författarna uppger att bessemerproces-
sen numera används i liten utsträckning (s. 83), men den
tycks tvärtom i dag snabbt växa i betydelse genom
användning av blåsning med syrgas eller syreanrikad luft. I
masugnen "nedföres varvtals kol (hos oss träkol, eljest
koks)" (s. 80). Användningen av träkol är emellertid
numera obetydlig även i Sverige. "Eloxalbehandling" av
aluminium (s. 104) är ett handelsnamn som bör ersättas med
anodoxidering.
I den organiska delen används den internationella
nomenklaturen endast som alternativ till den äldre trots att
den genom sin konsekvens bör utgöra ett gott stöd för
minnet. I texten använder författarna sålunda t.ex.
glycerin, bensol och toluol i stället för glycerol, bensen och
toluen. En liten lapsus är uppgiften (s. 164) att eter
sjunker i vatten. Termen "glycerylester" (s. 204) bör väl
ersättas med glycerolester. "Kokgas (lysgas)" (s. 216) kallas
numera stadsgas. "Kondensationsplaster, såsom bakelit är
härdbara" (s. 224) är en missvisande uppgift, eftersom
vissa kondensationspolymerer, t.ex. nylon, är termoplaster.
Avsnittet om kedjereaktioner och utvinning av atomenergi
(s. 236—238) är delvis oklar och innehåller några
felaktiga uppgifter. Av framställningen får man
uppfattningen att kedjereaktioner kan åstadkommas endast med
termiska ("långsamma neutroner") vilket är fel. Alla
klyvbara kärnor kan nämligen ge kedjereaktioner med såväl
snabba som termiska neutroner, t.ex. plutonium t.o.m.
lättare med de förra än med de senare. Uppgiften att
kadmium används som moderator är oriktig. För detta
ändamål har metallen mycket för stor förmåga att absorbera
neutroner. Den utnyttjas i stället i regleringsstavarna.
SHl
Fastighetsvärdering, 2:a. uppl., av Karl Tham, Erik
Toré m.fl. Svenska Teknologföreningen, Stockholm 1956.
219 s., ill. 10 kr.
Föredragen vid Svenska Teknologföreningens kurser i
fastighetsvärdering 1953 och 1954 samlades 1954 i en
publikation (Tekn. T. 1954 s. 610). Den har rönt så stort
intresse att en andra upplaga visat sig vara nödvändig.
Denna har nyligen utkommit och visat sig i allt väsentligt
likna sin föregångare. Den är därför en utmärkt
sammanfattning av hithörande frågor. Hn
Elementary nuclear theory, 2:a uppl., av Hans A Bethe
& Philip Morrison. John Wiley & Sons, New York —
Chapman & Hall, London 1956. 274 s., ill. 6,25
Hans Bethe är ett av de stora namnen inom kärnfysiken.
Utbildad i Tyskland, kom han på trettiotalet över till
England och fortsatte vid andra världskrigets utbrott
vidare västerut till USA, där han blev en av de ledande inom
Manhattan-projektet. Han är numera, liksom sin
medför-fattare Philip Morrison, verksam vid Cornell University.
Första upplagan av Bethes bok väckte då den kom ut
(1947) ett betydande uppseende såsom det första försöket
efter kriget att sammanfatta den teoretiska kärnfysikens
ställning. Den nu föreliggande omarbetade och något
utvidgade upplagan kan knappast anses vara lika angelägen.
Trots det begränsade omfånget erbjuder den dock en
översikt över väsentliga avsnitt av kärnfysikalisk teori.
Förf. inleder med en kortfattad översikt över
fundamentala kärnfysikaliska fakta och fenomen, såsom kärnans
storlek, stabilitet, spin och statistik. Vidare behandlas
neu-trinon jämte n- och ^-mesonerna. Större delen av boken
ägnas åt kärnkraftsteori, huvudsakligen fenomenologisk.
Mesonfältteorin behandlas endast i förbigående. Förf.
uppehåller sig däremot relativt utförligt vid deutronens
kärnfysikaliska egenskaper. En god del av utrymmet ägnas
också åt nucleonspridningsexperiment och åt de
upplysningar om kärnkrafterna, som kan erhållas därur. Ett
kapitel behandlar kärnmodeller. Tyvärr är framställningen
på denna punkt alltför kortfattad för att kunna ge en ens
tillnärmelsevis rättvis föreställning om de framsteg, som
här gjorts under de senaste fem åren. Till sist behandlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
