Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 27 - Standardisering och en fri europeisk marknad, av Dag Du Rietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enligt Romavtalet har ett tidsschema uppgjorts.
Det kan förutsättas att man för
frihandelsom-rådet väsentligen kommer att tillämpa samma
tidtabell. Detta betyder att det tillkommit ett
belt nytt moment i det internationella
standardiseringsarbetet, nämligen att
arbetsuppgifterna måste lösas inom en begränsad tidrymd.
Eftersom det är tidsödande att
förhandlingsvägen uppnå enhetlig standard, är den tid som
nu står till förfogande knapp. Det är därför
angeläget att standardiseringsfrågorna tagas
under övervägande utan dröjsmål.
Internationell standardisering
Internationell standardisering är på vissa
speciella områden en mycket gammal företeelse.
Det första mera allmänna uppsvinget kom
emellertid efter första världskriget och en
internationell sammanslutning bildades 1928. En ny
internationell standardiseringsorganisation,
International Organization for Standardization,
ISO, bildades 1947.
Internationell standardisering har emellertid
förekommit och förekommer även inom andra
internationella organisationer. Det
internationella standardiseringsarbetet har på många
områden avsatt betydande resultat. Om man
emellertid ställer hittills uppnådda resultat mot
aktuella standardiseringsbehov så som de
kommer till uttryck i arbetsuppgifterna för hittills
tillsatta ISO-kommittéer måste nog fastslås att
endast en liten början är gjord.
Slandardiseringssekretariat
ISO har ett genaralsekretariat i Genève
bestående av generalsekreterare och tre assistenter.
Detta fungerar som sekretariat för ett antal
ISO-organ samt handlägger vissa av
organisationens administrativa angelägenheter, övriga
administrativa angelägenheter samt ISO:s
tekniska standardiseringsuppgifter i sin helhet
omhänderhas av de nationella
standardiseringsorganisationerna i egenskap av sekretariat för
de särskilda ISO-kommittéerna. ISO har
således ingen egen personal för det tekniska
arbetet utan dess resurser att verka för sitt syfte
är helt beroende på ISO-sekretariatens, dvs. de
nationella standardiseringsorganisationernas
resurser.
Standardiseringsorganen
Standardiseringsverksamheten, såsom varande
en form av rationalisering, har utvecklats i
takt med industrins utveckling i övrigt mot
effektivare arbetssätt och ökad produktivitet.
De nationella standardiseringsorganen har
härvid efterhand byggts ut och nya ha tillkommit.
När emellertid ISO-arbetet efter kriget kom
igång, innebar detta en så avsevärd ökning av
arbetsbelastningen, att
standardiseringsorganens arbetsresurser icke har kunnat följa med.
Följden har blivit att standardiseringsorganen
i Västeuropa utan undantag för närvarande är
överbelastade.
Ett uttryck för detta är att det ofta tar 1—
1 Vi år —■ undantagsvis ända till 3 år — innan
slutgiltigt protokoll från ISO-sammanträde
föreligger. I detta läge ställer nu den fria
marknaden ytterligare och högst avsevärda krav på
Västeuropas standardiseringsorgan.
ISO-proceduren
Då en ISO-kommitté enat sig om ett förslag —
efter ett eller vanligen många sammanträden
— redigerar sekretariatet ut detta, ett "First
Draft Proposal" och sänder ut det tillsammans
med en "Explanatory Report" till samtliga
medlemsorganisationer. De aktiva skall avge
yttrande över detta.
Om så fordras utsändes ett "Second Draft
Proposal" jämte en sammanställning av de
inkomna yttrandena. Detta fortgår tills "The
Draft Proposal" är godkänt av en majoritet av
de aktiva medlemsorganisationerna.
Nästa steg är att ISO:s generalsekretariat
sänder ut förslaget, som nu kallas "Draft ISO
Re-commendation" till samtliga ISO:s medlemmar.
Då en majoritet av dessa godkänt förslaget
förelägges det ISO:s råd för fastställelse som
en "ISO Recommendation".
Det är otvivelaktigt så, att behandlingen av
dessa förslag har blivit en kännbar belastning
för standardiseringsorganisationerna och
allteftersom ISO-kommittéerna kommit igång och
börjat avsöndra förslag växer antalet
ISO-dokument som sänds ut. Antalet "Draft ISO
Recom-mendations" som skall behandlas fördubblas
ungefär för varje år. Den 1 januari 1958 var
101 sådana ärenden utsända men ej
färdigbe-handlade.
Sannolikt är det väl så, att smärtsamma
erfarenheter ligger bakom den komplicerade och
omständliga procedur som tillämpas i
världsomfattande internationella organisationer
såsom ISO. Det är i detta fall olyckligt ur två
synpunkter.
Den tekniska utvecklingen går på många
områden mycket fort. Går standardiseringsarbetet
på sådana områden för sakta, riskerar man att
standardiseringsresultaten blir föråldrade
innan en "ISO Recommendation" hunnit
fastställas. Det arbete och de kostnader som
nedlagts blir bortkastade.
ISO kan med nuvarande arbetsformer icke
tillgodose de standardiseringsbehov som
uppkommer genom den fria sexstatsmarknaden och
planerna på ett frihandelsområde. En
förenkling av ISO-proceduren vore teoretiskt tänkbar.
Men då ISO är en världsorganisation baserad
på såväl europeiska medlemmar — öst ocli väst
— som utomeuropeiska, är det icke realistiskt
att tänka sig att en sådan förenkling av
ISO-proceduren skall kunna åstadkommas, att den
hinner få betydelse för Västeuropas
brådskande standardiseringsfrågor. Att ISO-arbetet måste
kompletteras med någon form av västeuropeisk
standardisering är därför ofrånkomligt.
Den lättast framkomliga vägen torde vara att
organisera och bygga ut standardisering inom
företrädesvis västeuropeiska
facksammanslutningar.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
