Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 42 - Reglering av vattenturbiner, av Magnus Oledal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reglering av vattenturbiner
Professor Magnus Oledal, Stockholm
Fig. 1. Mekanisk [-vattenturbin-regulator-]
{+vattenturbin-
regulator+} med [-friktionsskive-drift.-]
{+friktionsskive-
drift.+}
Inom vattenkrafttekniken blev den automatiska
regleringen tidigt aktuell. De första
vattenturbinerna byggdes i Frankrike i början av
1830-talet, här i Sverige ett 10-tal år senare. Till att
börja med nöjde man sig väl med att vid
belastningsvariationer reglera pådraget för hand
för att hålla varvtalet inom ett något så när
lämpligt område. Redan på 1850-talet finner
man emellertid förslag till pendelstyrda
hydrauliska regulatorer och några sådana torde
också ha utförts vid denna tid. Först med
tillkomsten av francisturbinen och när denna
blivit utrustad med vridbara ledskovlar, som
möjliggjorde en god reglering, tog konstruktionen
av turbinregulatorer fart. Vid samma tid,
senare delen av 1800-talet, tillkom också den
elektriska kraftgenereringen och därmed steg
kravet på att turbinerna skulle utrustas med en
god automatisk varvtalsreglering.
Mekaniska regulatorer
Centrifugalpendeln, som sedan länge hade
använts vid reglering av ångmaskiner, kunde ej
Föredrag i Mekanik den 9 september 1958.
621.224-54/-55
ge den för omställning av en vattenturbins
på-drag erforderliga kraften. Man måste koppla
in en hjälpkraft, ett servo. Som nämnts var
man tidigt inne på att skaffa sig hjälpkraften
på direkt hydraulisk väg, men det dröjde länge,
innan den metoden blev mera allmänt använd.
Vid de första turbinregulatorerna togs kraften
från turbinen själv, i det att den överfördes
från turbinaxeln vanligen med rem till den
mekaniska anordning, som styrd av den
likaledes från turbinaxeln drivna pendeln
påverkade turbinpådraget. Under tiden 1880—1890
konstruerades och utfördes många olika typer
av sådana "mekaniska" regulatorer, små
underverk av uppfinnarkonst, vilka i princip
arbetade så att centrifugalpendeln vid ökning
eller minskning av turbinvarvtalet reverserade
en remdrift, en kuggväxelanordning, en
frik-tionsskivedrift eller ett par klinkdrivna
tandhjul som var kopplade till turbinens
pådrags-axel, fig. 1. De s.k. klinkregulatorerna kom till
ganska stor användning här i Sverige, och vid
Munkfors bruk fanns en sådan i drift ännu i
början av 1940-talet.
Åt erf öring
Man kom tidigt underfund med att man ej
kunde låta pendeln ensam bestämma
regleringsförloppet. Vid en varvtalsändring
kommenderade den pådraget i viss riktning ända
tills varvtalet återgått till normalvärdet och då
hade pådraget ändrats alldeles för mycket. Det
önskade varvtalet passerades och pendeln
måste ingripa i motsatt riktning så att
pådraget kom att stå och pendla. Lösningen på detta
problem fann man i den s.k. återföringen,
genom vilken pådragets rörelse återföres till
pendelmekanismen och successivt dämpar
pendelns verkan, så att ett pendlingsfritt eller i
varje fall dämpat insvängningsförlopp erhålles.
Härigenom fick man regleringen stabil.
Inte alla mekaniska regulatorer var försedda
med återföring, men tjänstgjorde efter vad som
sagts ändå rätt bra på grund av trögheten i
anordningarna och de oftast små och
långsamma ändringarna av belastningen. Några av
dåtidens regulatorer utfördes även som broms-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf065
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
