Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 33 - Livsmedelsindustrins forskningskontakter, av Anders Wiberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Livsmedelsindustrins
forskningskontakter
Under de senaste 10—15 åren har forskningen
inom livsmedelsindustriens område här i
landet tagit en betydande omfattning. Det har i
första hand varit konservering och frysning av
livsmedel, som varit av intresse. Nu rycker
även övrig livsmedelsindustri fram. Frågan om
vad vi äter eller rättare vad vi bör äta blir mer
aktuell. I Göteborg har vi Svenska Institutet för
Konserveringsforskning och i Stockholm
Statens Institut för Folkhälsan. Vid våra
universitet och högskolor har specialavdelningar för
livsmedelskemi och näringsforskning inrättats.
Det är väl enbart en tidsfråga när ett särskilt
institut för näringsforskning kommer till stånd.
Samtidigt har den avancerade delen av landets
industri inrättat förnämliga
forskningsavdelningar.
Vid flera tillfällen har staten starkt engagerat
sig i forskningen, bland annat genom
samgående med industrier på området.
Konserveringsforskningsinstitut är baserat på ett sådant
samgående. Där staten ensam eller tillsammans
med industri företar forskning är denna
givetvis av öppen karaktär. Forskningsrönen är
tillgängliga för envar, som har intresse av dem.
Vad det gäller större industriföretag så är
kontakten forskning—industri lätt ordnad. De
stora företagen har egna laboratorier med
vetenskapligt tränad personal till förfogande,
vilken har de bästa förutsättningarna att
tillgodogöra sig forskningsrön och även förse institutet
med lämpliga uppslag och idéer. De mindre
industriföretagen har däremot ej dessa
möjligheter. Även om man i övrigt har en duglig
och nyhetsintresserad driftpersonal, så är den
mestadels starkt upptagen med den dagliga
produktionen och dess problem. Det blir ej någon
tid över för arbete av utvecklingskaraktär.
Vi har även en annan typ av
livsmedelsföretag, där kontakten forskning — industri i en
hel del fall är otillfredsställande. Jordbrukets
och kooperationens riksorganisationer har
utmärkta centrala forskningsavdelningar, men
kontakten mellan de sistnämnda och
branschfabrikerna ute i landet kan bli bättre. För att
forskningsarbetet för övrigt skall bli effektivt
och till nytta måste det ha en fast förankring
även ute i landet. Endast då kan ett samarbete
uppnås genom att man tar hänsyn till de mycket
varierande lokala förhållandena. Såväl ur
personalsynpunkt som råvarusynpunkt, ja även
konsumtionssynpunkt har detta sin betydelse.
En helt centraliserad forskning är ej idealet.
Beträffande det egentliga jordbruksområdet
001.891 : 663/664
har man tidigt insett att kontakten
forskningsinstitut — producent (jordbrukare) måste vara
god för att praktiska resultat skall erhållas.
Man har gått tillväga så, att försöksstationer
och konsulenter arbetar distriktvis, så att de
lätt och snabbt kan orientera jordbrukaren i
forsknings- och utvecklingsfrågor. Genom
radions och televisionens tillkomst har denna
upplysningsverksamhet kompletterats med
föreläsningar i jordbrukstekniska ämnen.
Något likartat fastän annorlunda utfört är vad
man skulle önska sig i fråga om
livsmedelsområdet. Man kan t.ex. tänka sig att samtliga
livsmedelsindustrier inom en viss räjong ute i
landet går samman, för att inrätta en
försöks-eller relästation, vars uppgift i första hand
skall vara av konsultationskaraktär.
Vederbörande industriidkare kan här lätt erhålla
informationer och forskningsresultat, eller om han
önskar göra ett försök i sin fabrik bör han
kunna få den fackmässigt upplagd och
genomförd. Blir det fråga om arbeten av mera
invecklad karaktär träder forskningsinstitutet in med
försöksstationen som mellanhand. Detta
tillvägagångssätt blir givetvis även en lättnad för
forskningsinstituten, som därigenom mera helt
kan ägna sig åt forskningen och slippa att
syssla med enklare uppgifter och information,
som splittrar forskningsarbetet och kan bli en
ej önskvärd belastning. För de centrala
laboratorierna är det givetvis även en fördel.
En hel del problem och uppgifter löses
givetvis ute på försöksstationen. Frånsett att
försöksstationens föreståndare själv följer
utvecklingen inom livsmedelsområdet, kan han lätt ta
kontakt med annan vetenskapligt tränad
personal såsom läkare, veterinärer,
läroverkslärare, jordbrukskonsulenter eller med kemiska
kontrollstationer som finns inom räjongen.
Några större ekonomiska engagemang skall det
ej bli fråga om. Sannolikt behövs vid varje
station endast en föreståndare med skrivbiträde.
Att rörelsen skall vara självförsörjande och
utan statsbidrag är önskvärt. I detta
sammanhang är det även värt notera, att vi i Sverige
saknar praktiserande konsulter inom
livsmedelsområdet. Inom mekanik, elektroteknik, väg
och vatten, husbyggnad, värme, ja inom
praktiskt taget alla fack förutom livsmedelsfacket
har man utmärkta konsulterande ingenjörer till
förfogande. De föreslagna försöksstationerna,
säg ett 15-tal, kunde här fylla ytterligare en
uppgift.
Anders Wiberg
852 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
