Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Land och stad, av Erik Tobé - Byggnadslagstiftningen ur en kommunal fastighetsmans synvinkel, av Åke Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångsvis, tillämpas inom sladsplan. Den kan alltså
väl användas för att ordna upp enskilda
vägförhållanden inom byggnadsplaneområden och då inte
bara för i planen utlagda vägar utan även t.ex. för
interna vägområden vid radhusbebyggelse medan
motsvarande möjlighet saknas ifråga om
stadsplanelagt område.
Genom vägrättsinstitulet i lagen om allmänna vägar
har vägförvaltningarna ett smidigt instrument att
med nyttjanderätt och utan fastighetsbildning
komma i besittning av mark för allmänna vägar. Trots
de stora kostnader som en vägbyggnad representerar
har det ansetts betryggande med denna vägrätt.
Då det gäller den minsta gata eller parkbit inom
stadsplan utgår lagstiftningen från att den skulle
förvärvas med äganderätt. Undantag görs endast för
vissa redan befintliga vägar, som kan tas i anspråk
med nyttjanderätt.
Förvärvet av gatumark med äganderätt för i sin
tur med sig krav på avstyckning, lagfart,
inteckningsreglering och fastighetsregistrering, som många
gånger kostar mer än värdet av markområdet.
Detta, att landsbygdsreglerna är mer
ändamålsenliga för att lösa det moderna samhällsbyggandets
problem än vad de egentliga stadsreglerna är, visar
i och för sig att en revidering av de senare är
möjlig. Det räcker dock inte härmed. Hela det komplex
av rättsregler som det här är fråga om behöver en
grundlig översyn och komplettering med hänsyn till
de senaste årens starka utveckling på
planerings-och byggnadsteknikens områden. Våra lagskrivare
måste tänka om och göra det snart nog. Erik Tobé
Byggnadslagstiftningen
ur en kommunal fastighetsmans
synvinkel
Fastighetsdirektör Åke Eriksson, Norrköping
351.785(485)
711.16
Bristerna i nu gällande byggnadslagstiftning
kommer mest till synes vid genomförandet av
sanering i städernas centrala delar, där man
i hög grad måste förutsätta samverkan mellan
flera fastigheter och markägare. Där staden
genom frivilliga uppgörelser förvärvat mark
inom ett saneringsområde, kan saneringens
praktiska genomförande avsevärt främjas
genom stadens ingripande. Där staden icke äger
mark har den möjligheter att expropriera
sådan, bl.a. genom zonexpropriation, men
bestämmelserna härom har visat sig vara
svår-manövrerade och arbetsamma i tillämpningen
och kan väl därför knappast komma i
tillämpning annat än i de största städerna, som har
en tillräcklig administrativ apparat.
Belastningen på investeringsresurserna kan också bli
för påfrestande.
När det gäller nyexploatering av jungfrulig
mark, torde bristerna i byggnadslagstiftningen
icke vara så påtagliga som vid sanering, men
på vissa punkter kan ändå ändringar och
för-tydliganden ifrågasättas.
Kom pensat ionsp r incipen
Låt oss börja med vissa spörsmål i samband
med nyexploatering. I byggnadslagen
återfinnes bestämmelser, som uttrycker något som
skulle kunna kallas byggnadslagens
kompensa-tionsprincip, innebärande att staden
åtminstone i viss utsträckning skall få tillbaka av
markägarna vad staden får lägga ut vid
exploateringen av deras mark. Denna princip går igen
i exempelvis föreskrifterna om
gatumarkser-sättning och gatukostnadsbidrag samt i 70 och
73 § i byggnadslagen om markägares
avstående av mark samt bekostande av anläggning
av gator och avloppsledningar inom området.
Det måste nog konstateras, att sistnämnda
lagrum är besvärliga att direkt tillämpa, om
frivilliga uppgörelser i form av stadsplaneavtal
inte kan träffas. Men att få tid att träffa
erforderliga stadsplaneavtal är ofta svårt. Om
markägaren och staden inte kan nå en
uppgörelse inom rimlig tid, uppstår svårigheter
att hinna fram med stadsplanen till den
planerade tidpunkten. Att tillämpa 70 och 73 §
i byggnadslagen tar förmodligen ännu längre
tid än en segdragen frivillig uppgörelse. Är
det inte så, att staden liär kan komma i en
tvångssituation?
Visserligen finns det de som hävdar, att det
är staden, som "klämmer" markägarna på
bidrag till stadsplanens genomförande, men där
inte markägaren är intresserad av
exploatering av sin mark, befinner sig staden i ett
taktiskt underläge. Man skulle önska att det
funnes en annan, mindre tungrodd och
tidskrävande form för fastslående av markägarnas
skyldigheter gentemot staden i ifrågavarande
avseende, om stadsplaneavtal inte kan träffas.
Tyvärr råkar staden ekonomiskt sett i en
väsentligt sämre situation, om staden väntar med
uppgörelsen med markägarna till efter det
stadsplanen fastställts, då bara gatumarks- och
gatukostnadsersättningar samt vatten- och
avloppsavgifter kan påräknas. Man skulle önska
en ändring av byggnadslagen i sådan riktning
att det bleve möjligt att få en villkorlig
fastställelse av stadsplanen; vid fastställelsen
skulle förutsättas att uppgörelse träffas mellan be-
1082 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
